From Hong Kong to Borås

Hemma, Borås

Och så lämnade jag Bangkok och Thailand och flög världens största passagerarplan, A380, till Hong Kong. Efter lite strul då jag tappat passet på flyget (...) kom jag till slut in i landet och där möttes jag upp av Bella. Det var jätteroligt att se henne igen men också lite konstigt. Hon hade liksom tagits ur sitt sammanhang i min värld och hamnat på min resa i Asien. Fast det här var ju hennes hem egentligen. Hong Kong var häftigt. Nu snackar vi storstad. Över 6000 pers/km². I Sverige är det 21. Och läget. Öar med höga, toppiga berg och tropisk, grön skog omgiven av mäktiga Sydkinesiska havet. Och mitt bland denna natur; 7 miljoner människor och tusen och åter tusen skyskrapor. Vi hann inte med allt jag önskat på 5 dagar men man hinner aldrig allt. Vi sprang på stan och shoppade och vi var uppe vid Hong Kongs främsta utkiksplats, Victoria Peak. Där åt vi en alldeles för dyr middag med vin för min budget och tittade på en alldeles för fin utsikt för att jag skulle vilja åka hem snart därpå. Tillsammans med Bellas föräldrar tog vi en dygns-tripp till fastlandet, Kina. Där bodde vi i en 10-miljonersstad som jag aldrig hört talas om innan, Shenzhen, där ingen kunde engelska och där facebook slutade fungera. Vi hade ett jättelyxigt dygn; vi bodde på ett spa där vi åt, såg på film och fick massage till sent in på natten. Jag grämde mig över att det var allt jag fick se av Kina den här gången - jag blev jättesugen på att utforska det mer. Sen då? Ja, sen flög jag hem. Med en mellanlandning i Moskva landade jag på kvällen den 15 maj i Köpenhamn där jag blev mött av min fina familj som bar partyhattar och förde ett jävla liv. Och som jag hade saknat dem. Ytterligare någon timme senare var jag hemma. Hemma. Det är svårt att beskriva hur det kändes att vara hemma igen. Lyxigt och tryggt. Ingenting hade ändrats så klart. Nu har jag varit hemma ett tag. Förutom en visit hos några vänner i södra Tyskland och en solsemester i Spanien, så klart. Nu har det blivit höst igen och jag tackade nej till mitt skolval. Det börjar klia lite (läs: mycket) i mitt resesinne så jag tänkte väl att jag drar iväg snart igen. Snart, snart.

What do backpackers do all day?

Rainbow guest house, Bangkok
Anton lämnade alltså Koh Samet, Thailand och Asien i fredags och kvar blev Matilda och jag. Anledningen till att Anton lämnar oss i sticket och drar hem till (mycket) nordligare breddgrader är att han fått ett flashigt jobb på SAS. Jag saknade honom minuten han försvann, men jag känner på mig att vi ses snart, snart. Matilda och jag tog plats på stranden och tillbringade dagen i solen. Vi brände oss dock både två, men det var det värt. I går vaknade vi dessvärre av att helvetet brakade lös i form av ett sjudundrande åskväder. Deppiga över att det inte skulle bli en solig stranddag, vände vi huvudet in i kudden och somnade om. När vi inte kunde sova längre gick vi upp och åt och fortsatte dagen med att läsa. Vi träffade en holländsk tjej som inte varit ute och rest så länge och hon var väldigt uttråkad. Innan man beger sig iväg och reser är det många situationer man inte tänker på att man kommer hamna i. En av dem är att man ibland känner sig rastlös och uttråkad. Innan man åker tänker man bara på allt roligt man ska göra och räknar inte att man ska ha tråkigt överhuvudtaget. Men efter ett tag anpassar man sig till en slags livsstil - för det är just vad resande är - och man lär sig att hantera sin rastlöshet. Men jag har också insett att man fortfarande behöver dagar då man inte gör något speciellt alls, bara slappar. Å andra sidan; det låter kanske härligt att bara ligga och sola på en strand i 6 månader, men man tröttnar ganska snabbt och därför drog Matilda och jag till Bangkok redan i dag. Sista kvällen roade vi oss med några ödlor i vårt rum. Under resans gång har min småskrypsfobi sakta blivit bättre (mest för att jag har tvingats leva mitt bland dem) och det enda krypet jag inte stått ut med i rummet har varit kackerlackor. Men denna kvällen attackerade två ödlor genom att hoppa ner från taket mot mig (!) och när en tredje smet in i vårt rum bestämde jag mig för att ta plats under mitt lakan i fosterställning medan Matilda jagade fast på den jäkeln och slängde ut den i svansen. Och så var den fobin tillbaka.

Vi åkte båt över till fastlandet och tog sedan en minibuss till Bangkok. Det var en minibuss i alla aspekter och Matilda och jag fick knappt plats där bak med våra stora europeiska rumpor och ben. Det var dock glädjande att det visades en thailändsk såpopera istället för en thailändsk karaokevideo, vilket annars är mycket populärt. Vi har igen bosatt oss i närheten av Khao San Road och blev båda förvånade när vi plötsligt igen omgavs av massa européer. Koh Samet var ett thailändskt och japanskt turistparadis. Här i Bangkok är tydligen tanken att vi ska shoppa, vilket givetvis gör mig överlycklig eftersom det är en av mina favoritsysslor. Matilda tjötar om att hon ska köpa på sig prydnadsgrejer hem till trädgården, men det får hon faktiskt göra ensam. Dessvärre hindras vår shopping tills vidare av att vi fortfarande inte hittat EN ENDA bank som är villig att växla in våra kambodjanska riel. Anton hittade inte heller någon på vare sig Bangkoks eller Köpenhamns flygplats. Häromdagen torkade Matilda upp kaffespill från bordet med en 10 000-sedel. Anton använder dem tydligen till att få sprutt på brasan hemma.

Anton har ordet

Härliga sandflugor. 86 bett på två ben. Bra jobbat. 

Solen finns säkert där uppe i skyn men dessvärre är den nu täckt av moln, alltså är vår tillvaro här på ön Samet fylld av lättsmällt litteratur. Då och då går vi och äter, men tyvärr så smakar det stekta riset, kycklingen och nudlarna inte längre lika gott. Att resa i Kambodja var intressant och jämfört med Thailand var det en större utmaning. Förutom i Angkor Wat och Phnom Phen var turismen inte särskilt utvecklad, på gott och ont, och det var ibland frustrerande att för hundrade gången försöka förklara vad man menade. Å andra sidan var det kul att åka runt på landsbygden där både barn och vuxna nyfiket log mot oss och ibland ropade ”hello” och vinkade åt oss. Vårt sista stopp i Kambodja var i staden Koh Kong som låg precis vid den thailändska gränsen. Därifrån gjorde vi utflykter till både ett mangroveträsk och en (nästan öde) ö. Öutflykten tog sammanlagt tio timmar varav endast fyra spenderades på ön, vi blev bitna av sandflugor, åt en mycket spartansk måltid, men stranden var fin och havet blått.

En gourmetmåltid

Uppdrag brun.

Vår första anhalt i Thailand blev Pattaya och det var ren skit. Skitigt vatten, skitig strand, och överallt tjocka gamla europeiska gubbar med små thaiflickor i knäet. Vi lapade sol och begav oss därifrån illa kvickt. Ön vi är på nu ligger 40 minuter från fastlandet och är lagom stor. Det finns flera stränder och många ställen att äta på och vattnet är klart och svalkar tillochmed. I går sken solen hela dagen men i dag nöjde den sig med kika fram på eftermiddagen. För en gångs skull är det inte svenskarna som utgör majoriteten av turisterna, utan här är det ryssar som styr. Veronica har blivit tackad med ett ”sbasiba” flera gånger… Nu i kväll blir det en liten bakelse för att tröstäta, det här är nämligen min sista kväll här eftersom jag flyger hem till Sverige i morgon. Det känns vemodigt och lite overkligt, en overklighetskänsla lite i stil med den jag hade precis innan vi gav oss iväg. Jag ska inte ens försöka skriva någon liten sammanfattning av resan, det går inte, utan jag nöjer mig med att konstatera att det har varit fantastiskt, ömsom frustrerande och jobbigt givetvis, men på det stora hela väldigt gött och häftigt. Självklart beror känslan man får på var man är och vad man ser, men framförallt på människorna man är med och jag har ju utan tvekan haft det bästa resesällskapet man kan tänka sig, Vonka Hernström!

Robinson Crusoe

Sakal guest house, Sihanouk ville

Phnom Penh var stort, men det var inte en jättehäftig stad. Vi var där i några dagar och såg deras största marknad, största shoppingcenter och avenyn längs floden. Vi besökte S-21, vilket är ett fängelse som användes för att förhöra och tortera människor under Pol Pot-regimen mellan 1975-79. En guide visade oss minimala fängelseceller och olika tortyrredskap. Kort på väggarna gav anskiten till många, men långt ifrån alla, offer. Att titta på små, skrämda barnansikten gjorde oss lagom illamående och, trots att det var intressant och kändes viktigt att vara där, kändes det skönt när vi väl lämnade det gamla fängelset.

Sen var det Kambodjas nyår och vi gick ut och firade. Matilda och jag firade dock två dagar i rad och jag måste erkänna att det inte var ett av mina bättre val i livet. Det fanns egentligen mer att se i Phnom Penh men allt var stängt under flera dagar under nyår så vi bestämde oss för att åka till kusten och staden Sihanouk ville. Vi åkte till den mest populära stranden och fick tag i ett guest house nära stranden. Vi spenderade en dag på den hektiska stranden och fick knappt en lugn stund för alla barn som skulle sälja armband, kvinnor som skulle ge manikyr och britter som delade ut reklamblad för olika barer (där vi skulle få en ”free drink”). Vårt guest house var fint, men vi blev lite irriterade på personalen. Kambodjanerna är roliga – vi märker att de inte förstår vår matbeställning, men frågar inte vad vi menar. Vi får in fel mat eller bara halva beställningen. Det jobbar minst 10 personer på samma ställe och vi får prata med olika personer varje gång. Vår dörr och fläkt på rummet fungerar inte och folk kommer och går i vårt rum för att titta på det, men ingenting händer. De jobbar i hela tiden, men det blir inte alltid så mycket gjort. Inte så konstigt kanske om man jobbar dygnet runt. Samtidigt är kambodjanerna ett härligt folk. De är vänliga och pratglada och hjälpsamma. De hittar alltid nya personer som kan lösa vårt nästa problem även fast att det inte ingår i deras jobb. Dessutom verkar alla känna varandra, vilket gör att det känns väldigt tryggt och trevligt. De har tid för varandra och tar hand om varandra mycket mer och bättre än vad vi gör. De verkar ha roligare på något konstigt sätt, trots att de har så mycket mindre än vad vi har.

Vi bestämde oss för att fly kaoset och drog till ön Koh Rong. Den ligger bara 25 km utanför fastlandet, men med den flotten vi åkte med tog resan över två timmar. Och nog flydde vi kaoset alltid. Det visade sig att ön är nästintill obebodd och den är endast bebodd på stränderna. Resten av ön består av outforskad, vild djungel. Det finns inga fordon, vägar eller riktiga toaletter. Det fanns knappt någon elektricitet. Den som fanns drevs av en liten generator. Det fanns så klart inget internet. Det fanns inga hus på ön – istället checkade vi in i ett litet skjul som var märkt ”guest house”. Det låg precis vid vattnet och man gick in från en brygga. Vi fick ett eget rum med myggnätt och fönster (eller ja, två luckor). Det fanns varken AC eller fläkt. Mellan brädorna, som utgjorde golvet, fanns springor där såg vi stranden nedanför. Vägg-i-vägg (eller ja, plank-i-plank) var vårt delade badrum. Planket slutade dock när det var ¼ kvar till taket, vilket gjorde att vi inte bara hörde varandra gå på toaletten – utan även de i rummet bredvid. Toaletten var visserligen ingen stå-toalett (som annars var vanligt förekommande på ön), men den hade ingen sits så det blev likt förbannat svårt att sitta. Spolning sker genom att ösa vatten med ett kar från en vattenfylld tunna och pappret (vilket inte var lika vanligt förekommande på ön) slängs i en papperskorg. Skjulet ägdes av en söt liten farbror som inte kunde någon engelska, men som var väldigt glad trots att han och hans fru sov på golvet utanför vårt rum när deras tre rum var fyllda med gäster. Ett rum kostade 10 dollar per natt. Människorna på ön levde ett till synes fridfullt liv. Överallt sprang barn och hundar och höns och kycklingar och katter. En tjur betade i skuggan vid gränsen mellan stranden och skogen. Det kändes lite som om vi var på en konstig bondgård. Alla kände så klart varandra och barnen verkade tas hand om alla. Det kändes nära och mysigt. De få restauranger som fanns på stranden stängde strax efter nio. Vi hade en liten lampa i skjulet, men den släcktes klockan 10 och skjulet låstes inifrån med hänglås. I taket sprang ödlor och råttor. Vid 12-snåret släcktes de sista lamporna ute på bryggorna och båtar som passerade då såg inget än en till synes öde ö.

Det är många saker som är omstädliga när man är ute och reser en längre tid. Saker som man kanske inte tänker på innan resan, eller om man inte backpackar själv. Som att man i princip bor i sin väska. Ungefär varannan dag får man packa upp och packa ner sin väska och sen ständigt bära runt på den. Man får gå gata upp och gata ner för att leta efter bra och billiga vandrarhem. Man får konstiga bett som kliar och ibland känns det som om man ska försmäkta i värmen. Man får gå på smutsiga toaletter som stinker urin och man får ont i magen för att kroppen inte är van vid den lokala maten. Man blir lättstött av brist på egentid. Man längtar hem. När man är på en, nästintill, öde ö och är halvsjuk och inte kan sova i värmen och behöver gå på smutsiga toaletter där man inte kan slappna är det lätt att klaga. Men så ligger jag där i sängen på natten och hör havets vågor brusande slå i land. Genom min lucka ser jag en aldrig förr så lysande stjärnhimmel. Jag tänker att det är helt okej. Nästa dag ligger jag vid vattenbrynet mellan den kritvita, öde stranden och det turkosa klara vattnet och tänker att det kunde ju faktiskt vara jävligt mycket sämre.

Eighth wonder of the world

Khavi Guest House, Phnom Penh
Och med "andra planer" menade jag att åka till Kambodja. Vi köpte varsin biljett mellan Bangkok och Siem Reap för 300 bath (ca 75 kr) och tog bussen på morgonen i torsdags. Siem Reap skulle bli vårt f￶rsta stopp eftersom det är där Angkor Wat ligger - det tempel som kallas världens åttonde underverk. Det tog först några timmar att komma till gränsen och där fick vi betala 20 USD för 30 dagars visum. Tydligen har de två valutor i Kambodja: deras egna riel (som är värda skit och ingenting) och amerikanska dollar (men bara sedlarna). Mannen som hade hand om oss vid gränsen berättade att man bara får ut amerikanska dollar i bankomaterna i Kambodja, och har man amerikanska dollar får man betala överpriser . Därför rekommenderade han att vi skulle ta ut thailändska bath när vi fortfarande var i Thailand och växla till riel vid gränsen, för där togs ingen växlingsavgift. Sagt och gjort, jag tog ut 8000 bath (knappt 2000 kr) men när vi väl kom till Siem Reap märkte vi att ALLA priser stod i amerikanska dollar. När vi fick reda på att 4000 riel räknas som 1 dollar räknade vi på hur våra kurser sett ut och kom fram till att om vi skulle betala priser i dollar med kambodjanska riel, så skulle 1 dollar vara värd 9,34 kr…! Vi höll på att smälla av och nu håller vi istället hårt i våra riel och tar ut amerikanska dollar och betalar med (då kursen istället blir 6,9 – tack och lov). Nu har jag istället 816 000 (!) värdelösa riel att växla tillbaka till bath vid gränsen…

Framme i Siem Reap träffade vi genast en tuk-tuk-förare som tog oss till ett hotell mitt i stan. Det var nybyggt, fräscht och fint och vi betalade 5 dollar/natt var i ett eget rum med badrum och fläkt. Första dagen såg vi oss omkring i staden och vi insåg snart att Kambodja inte alls är som Thailand; det är mycket fattigare. Många vägar i staden var av grus och det luktade avlopp. Det högg i hjärtat när barn kom fram till oss på gatan och tiggde pengar och mat. Vi blev helt ställda eftersom ingen av oss upplevt det så här förut och jag vet inte om man någonsin kan vänja sig. Nästa morgon hade vi bestämt med vår tuk-tuk-förare (som vi var lite irriterade på eftersom han tjötade hål i huvudet på oss) att vi skulle se Angkor Wat i soluppgången, men när vi gick ut vid 5 på morgonen såg vi att det regnade och vi gick och lade oss igen. På dagen gick vi istället och fick massage av blinda kambodjaner. Det är tydligen en grej i Kambodja och eftersom de knappast får någon hjälp av staten så håller det dem självförsörjda. Det var skyltat in till massagen från vägen, och vi gick först in på en liten grusväg och sedan emellan två byggnader. Där fanns ett trähus med tre rum: ett massagerum, ett vardagsrum/sovrum där det satt 5-6 barn och ett badrum. Massagen var helt annorlunda från thaimassage, men det var jätteskönt.

Nästa dag gick vi alltså igen upp vid halv 5 och med inget regn i sikte åkte vi mot Angkor. Angkor är en stad som byggdes mellan 800- och 1400-talet och den innehåller flera tempel, slott, broar och portar – men kändast är templet Angkor Wat som är värledns största religiösa byggnad. Den byggdes då Kambodja var hinduistiskt (och inte buddhistiskt som nu) till guden Vishnus ära. Som mest bodde 1 miljon människor i Angkor, men inga trähus där människorna bodde finns kvar. Vi kom fram till Angkor Wat en bra stund innan solen skulle gå upp och vi möttes av en storslagen syn. Templet är enormt. Det är beläget på en yta som inkluderar en flod, dammar, skog och trädgårdar. Vi gick igenom byggnaderna och väntade sedan utanför (tillsammans med några hundra andra turister) för att se soluppgången gå upp över Angkor Wat. Dessvärre var det molnigt så när vi insåg att solen gått upp men vi missat det, gick vi och åt frukost istället.

Resten av dagen åkte vi tuk-tuk till andra tempel och slott som vi undersökte. Det häftigaste var templet Bayon som består av 54 torn med 216 stora, leende anskiten i sten. Häftigt var också den övergivna byggnaden Ta Prohm där stora träd växte sedan 500 år på och runt om stenruinerna. Efter cirka 7 timmar i Angkor var klockan inte mycket men vi var trötta och åkte tillbaka till hotellet. På kvällen firade vi lite påsk med choklad och vitt vin.

I förrgår tog vi bussen mot Phnom Penh, men steg av i staden Kompong Thom mitt ute på landsbyggden. Kambodja är knappt urbaniserat – 80 % av befolkningen bor och lever fortfarande på landet, och vi tänkte att vi skulle se lite av det riktiga Kambodja. Helt plötsligt var alla européer som bortblåsta och människorna stirrade efter oss när vi gick runt på den lokala marknaden. Men vi slogs av hur vänliga alla verkade vara; hur alla barnen hejade och vinkande och de vuxna log mot oss när vi passerade. Det var också förvånande hur bra engelska alla verkar kunna. Vi blev förvånande fler gånger i den staden, för helt plötsligt kom en flock kor gående fria över gatan. Tydligen släpper bönderna dem lösa under torkan så att de själva kan hitta mat, och sen kommer de tillbaka hem till eftermiddagen. Det lät väldigt praktiskt. I går tog vi en taxi i cirka tre timmar till Phnom Penh och här verkar det finnas mycket att se och göra, så vi stannar kanske ett tag.

Koh Samui

Charoendee guest house, Bangkok
Vi märkte ganska snabbt att ön Phangan inte var min och Antons cup of tea. Ön är känd i Thailand för dess ”Full moon party” som hålls en gång i månaden, där polisen tydligen samarbetar med knarklangare för att pressa den drogköpande turisten på pengar genom att hota med fängelse. Som en konsekvens av allt festande på ön var stranden och havet fullt med glasbitar. Dessutom träffade Anton och jag på en riktig finsk psyktant som uppenbarligen skällde på någon, och det med råge, trots att ingen var där. Anton och jag drog illa kvickt till Koh Samui där vi blev kvar i över en vecka. Mest solade och badade vi faktiskt. Anton gick på sin efterlängtade matlagningskurs och jag följde med för att på smaka på resultaten. På kursen deltog, förutom Anton, två par som undrade vad jag var för lat jävel i vårt förhållande. Jag gick och tog en massage medan Anton kokade ihop sina recept och sen kom jag tillbaka precis i tid till middagen. Han hade lagat ångkokt kyckling, stekt ris, fisksoppa och Panang-curry – allt väldigt gott. Anton hälsar läsarna att kurser kan anordnas efter hemkomst mot en blygsam summa.

Sedan fyllde Anton år och blev vuxen. Den dagen åt vi en extra god frukost och åkte sedan på en rundtur på ön, då vi besökte en 12 meter hög Buddha, en mumifierad munk och en sten som ser ut som en penis, Grand Father rock. Resten av dagen tillbringade vi på stranden och på kvällen firande Anton med att dricka en Mojito. Efter många dagar på stranden började vi tröttna lite på det (som ni alla hemma säkert kan förstå). Dessutom var det ännu en Sverige-koloni och allt var så överdrivet turistigt och dyrt. Alla thailändare var inte ens speciellt trevliga. Så efter ett besök på sjukhuset där läkaren konstaterade att Anton fått öroninflammation och skrev ut fyra olika mediciner, tog Anton och jag och jag båten över till fastlandet i måndags och därefter en lyxbuss tillbaka till Bangkok. Vi kom fram i tisdags morse vid 6-tiden och här träffade vi göteborskan Matilda som arrangerade om sin resa och åkte tidigare från Japan för att träffa oss. Vi tänkte att det skulle bli svårt att få till en träff i Göteborg, och att det var lättare om vi träffades i Bangkok. Och nu har vi lite andra planer på gång.

Certified diver

Benjamin's Hut, Koh Phangan

Vi kom alltså med båten till Koh Tao, som är en liten ö utanför östra gulfkusten. Det var som att komma till paradiset. Blå himmel, klart vatten och palmer längs den vita stranden. Anton och jag tog in på en resort som samarbetade med en av alla åtskilliga dykcentrum på ön. Där kostade ett dykarcertifikat 8500 Bath (ca 1960 kr) och då ingick 4 nätters boende i en bungalow (med fläkt) som Anton också fick ta del av, trots att han inte dök. Anton var inte så sugen på att dyka mer; han har lite problem med sina öron och han tycker också att simfötterna skaver på hans tår. Hursomhelst så började jag med min kurs samma dag vi kom till ön och gick på en "lektion" på eftermiddagen. Klassen bestod av ett engelskt par, en tyska i 35-årsåldern som inte höll hela vägen, en norrlänning och jag. Första dagen tittade vi bara på några videor, men andra dagen träffade vi vår svenska dykinstruktör Klas. Han var hur härlig som helst! Han var minst sagt avslappnad och rolig, och blandade informationen vi behövde veta med roliga anekdoter. Vi satt i ett litet klassrum, men det kändes knappast som om jag satt i en skola - jag vet inte om det berodde på Klas och hans avslappnade stil eller det faktum att stora fönster var öppna mot havet som låg precis nedanför. Kanske var det båda. På eftermiddagen fick vi lära oss sätta ihop utrustningen och sen övade vi lite tekniker i poolen. Vi satt på botten och testade till exempel att ta ur munstycket ur munnen och sätta in det igen och blåsa ut vattnet ur det, innan vi kunde andas igen. Vi övade också på att ta av oss masken, sätta på den igen och blåsa ur vattnet. Jag trodde det skulle vara svårt och obehagligt, men allt gick hur bra och lätt som helst! Desto större blev då förväntan på morgondagen då vi skulle ut och dyka på riktigt i havet. På morgonen hade vi en sista terori-lektion och Klas berättade att det fanns "only one aggressive motherfucker on this island - the trigger fish". Det var tydligen en 40 centimeters fisk som ibland anföll om man invaderade dess revir. Vi fick höra om de mest kända i området; Trevor, Tyson och Khaddafi, och några smått oroande berättelser där bland annar Trevor bitit i en dykares näsa så att den bröts. Men Klas sa till oss att bara sparka till den om den attackerade, så vi kände oss lugna och redo att dyka ner i havet. Vi, många andra dykare och Anton åkte ut med Phoenix Divers (dykföretaget) rosa båt till vårt första dykarställe. Vi gjorde i ordning vår utrustning och jag var överförtjust för att få sätta ihop den själv och...lite smått orolig. Men vi gjorde en buddy check, alltså kollade varandras utrustning, och givetvis körde vi Team Sweden och Team England. Vi hoppade i och ja... dök (eller rättare sagt, sjönk) ner till botten där vi satte oss och övade på samma tekniker som i poolen. Och sen... dök vi bara. 

Nästa dag följde inte Anton med, vilket kan ha berott på att vi skulle samlas 06:45 på stranden. En annan som var oförberedd på den tidiga samlingen, var norrlänningen David. Han kom instapplande 5 minuter över 7, och undrade, på norrläns-svengelska, om vi alla var HELT säkra på om vi inte var 07:30 vi skulle samlas. Ja, han var full. Han fortsatte på sin svengelska och berättade hur han kvällen innan hade tagit 4 sömntabletter för att somna och hur det inte hade hjälpt. Istället hade han och hans vänner gått ut och tagit några drinkar och sedan lite "laughing gas" på det. Jag undrade om han sovit över huvud taget, och han svarade att han inte visste. Han försäkrade dock oss alla om att han inte alls var full, men att om han var lite påverkad så var det bara bra, eftersom hans hjärtrytm var långsammare och han skulle därför använda mindre syre när vi dyker... Underbart! Vi andra   höll på att skratta ihjäl oss när han behövde hjälp upp i den lilla long tail-båten ut till dykarbåten och han ramlade ner i den. Jag var förvånad över att han fick komma med ut överhuvudtaget. David kunde uppenbarligen inte sätta ihop sin utrustning, så när vi kom ut till platsen där vi skulle dyka, sa Klas till honom att hoppa i vattnet för att se om det skulle väcka honom lite. Till mig sa Klas, på bred skånska: "Jag vet ju också hur de är där uppe i Norrland. De dricker vodka som om det vore vatten". Hur som helst, efter en buddy check (som inte gjordes av fyllot David) hoppade vi i vattnet igen. Nu gick vi ner på 18 meter och det var fantastiskt. Det är lite svårt att få till tyngdlösheten, antingen sjunker man lite eller lyfter lite, men det ska komma med träning. Men känslan av tyngdlösheten är häftig. Vi såg fullt med fiskar; alla möjliga storlekar, färger och former. Vi såg koraller och växter, och till och med en trigger-fish (som inte anföll). Varje gång jag dyker ner förundras jag över hur det är som en egen värld där nere och hur vackert det är. Innan jag började ta mitt certifikat sa de att cerfifikatet kommer "change your life" - och det gör det. Man blir helt betagen och kan inte få nog. Man vill inte upp till ytan och när man ändå sen måste upp (eftersom luften tar slut) så vill man ner snart igen. Vi gjorde ett till dyk ner till 15 meter och sen åkte vi tyvärr tillbaka in till land. Vi hade några timmars paus då jag åt och vilade (och tog en massage på stranden) innan vi hade vårt prov klockan 5. Ja, om man nu kan kalla det prov. Klas kom in med en Heineken i ena handen och proven i den andra. Det var 50 flersvarsfrågor och vi fick hur lång tid vi ville och, även fast att han inte sa det, så kunde vi prata med varandra. Men det gjorde vi inte. Och jag fick alla rätt. Och jag fick min loggbok och mitt dykarcertifikat. Nu har vi åkt till en ö som heter Koh Phangan, och allt jag vill är att dyka!