The damn Inca Trail

Kokopelli hostel, Máncora, Peru
Vi spenderade några dagar i Cusco, som är en väldigt fin stad. Alla byggnader i centrum är gamla, vita, stenhus och gatorna är trånga. Så klart var det dock fullsmockat med turister och vi träffade både svenskar och finnar som annars varit ganska ovanliga. Några dagar innan vi skulle börja vandra var vi på briefing-möte och betalade och träffade vår guide, Henry. Han var inte den mest glada person jag träffat i mitt liv, men det visade sig senare att han var väldigt kunnig och ganska rolig. Vi gick upp tidigt på lördagsmorgonen och träffade vår guide utanför vandrarhemmet klockan sju. Där träffade vi också de andra i vår grupp, vilket råkade vara endast två personer: ett franskt-kanadensiskt, yngre par. Vi åkte buss i cirka 3 timmar med ett stopp vid en rastplats där Anton och jag köpte varsin vandringspinne. Nu var vi redo! Sista biten åkte vi på en mycket tveksam väg och sen gick inte bussen längre. Resten skulle vi få gå. Vi hoppade av och blev introducerade till våra bärare. Det var fyra stycken som skulle bära våra tält, all mat, matutrustningen och allt annat man kan tänka sig att man behöver under fyra dagar ute i bushen. Anton och jag hade dessutom betalat extra för att de skulle bära våra personliga saker så som sovsäck, extrakläder och necessärer. Vi hade hört från andra att det var tillräckligt att bära sig själv… Dock bar vi grejer vi behövde under dagen, så som vattenflaskor, snacks, varmare tröjor och regnkläder. Vi tog några foton vid starten där det fanns en skylt som upplyste en om att detta just var starten, och sen gick vi igenom en checkpoint där våra pass blev kontrollerade (och stämplade med en turiststämpel). Bärarna gick också genom en kontroll där deras bagage vägdes. Fram till 2001 fanns det ingen gräns för hur mycket en bärare kunde bära, och många bar då runt 50 kg. Nu ligger gränsen på 20 eller 25 kg, men vi såg nog ingen som bar så lite. Förutom en bärare vi stötte på andra dagen, som gick tillsammans med en något överviktig dam. Han bar endast hennes lilla väska så att hon slapp bära något alls. Det gick dessvärre mycket trögt för henne, så till slut fick bäraren ta henne på ryggen och gå. Då blev det ju betydligt tyngre än både 25 och 50 kg… 

Klockan var ganska sen förmiddag när vi äntligen kom iväg och började gå. Första dagen var inte så tuff. Vi gick uppför en lång, bökig backe, men annars gick det ganska bra. Vi stannade och åt lunch, och där träffade vi på massa andra vandrare som börjat samma dag och som vi skulle återse varje dag. Vi fortsatte att gå och mötte många ortsbor och deras hästar och åsnor. Området är en nationalpark nu, men många familjer har bott där i generationer och fortsätter att bo där i sina små hus. Det finns bara de stigar vi vandrade längs, och ska man någonstans får man alltså ta sin häst eller åsna. Det finns inga byar, utan bara små bondgårdar. Vi såg kor högt uppe på bergssluttningar och undrade hur tusan de kommit upp dit. Eller hur tusan de skulle komma ner. Vid 5-tiden någon gång kom vi fram till kvällens sovplats och det blev just på en liten bondgård. Bärarna hade kommit en och en halv timme tidigare och hade satt upp våra tält och lagt in våra saker. Lite senare hade det mörknat och det var dags för kvällsmat. Vi fick alltid först en soppa och sedan en huvudrätt. Den här gången blev vi alltid mätta på maten, vilket var tacksamt på en sådan tur. Efter maten, och till frukost, serverades alltid varmt vatten med kokablad. Det sägs hjälpa mot höjdsjuka. Vi sov ganska hårt, men var trötta och sov bra ändå.

Nästa morgon gick vi upp 05.30. Solen var på väg upp och vi möttes av utsiken över ett. jättelikt snötäckt berg. Efter frukost packade vi ihop våra grejer och så bar det av igen. Den här dagen skulle bli tuffare. Tuffast av alla fyra dagar faktiskt. Inte för mig kanske, men normalt sett. Det gick uppför hela dagen. Vi började inte lätt, men det blev värre. Det var soligt och varmt, och det blev riktigt svettigt på förmiddagen. Anton och jag traskade på ganska bra, och låg långt före vårt vandringssällskap. Utsikten runt omkring var sagolik och faktiskt lite hissnade när vi kom högre upp. Enorma gröna, toppiga berg. Vi stannade på flera rastplatser under dagen, där vi åt massa kakor och frukt för att hålla energin uppe. Nu var det ingen som längre bodde längs vägen där vi gick. Det började bli för högt, och för långt bort. Vi gick i skogen där kom man ibland upp på en liten platå och fick gå några steg på plan mark, vilket då kändes som om man vilade. Men efter sista rastplatsen var det konstant uppför till toppen. Vi skulle igenom ett bergspass och hade kommit en bra bit på vägen. Vi hade gått från 2700 möh till 3800. Vi skulle till 4200. Luften var inte optimal den sista biten, och man blev mer andfådd än vanligt. Vi hade tidigare under dagen gjort allt vi kunnat för att slippa trappor, men nu var de oundvikliga. Höga trappsteg som fortsatte i oändlighet. Det gick inte snabbt. Vi tog paus minst varannan minut för att hämta andan. Det var nu mulet och småregnade lite, och det började faktiskt bli ganska kallt. Vi var många längs vägen och alla kämpade med sig själva. Efter ungefär sju timmars uppförsbacke såg vi i alla fall att toppen var nära och efter några sista kraftansträngingar var vi uppe. Där jublade folk när man kom upp och anslöt sig till gruppen. Vi satte oss och började äta allt snacks vi hade kvar. Efter en bra stund kom våra kanadensiska vänner och efter ännu lite mer vila, kunde vi fortsätta. Vi hade inte ätit lunch ännu, och det blev en kämpig vandring nedför andra sidan i två timmar innan vi äntligen var framme vid campingplatsen och fick äta mat och sedan sova.

Det regnade under nätterna men det var bra, för då regnade det inte under dagarna. Det blev kallt också. Vi sov i våra underställ och andra natten fick vi varma flaskor att ha i våra sovsäckar för extra värme. Vi åt mat i tältet där bärarna sedan sov. De var helt otroliga, bärarna; sprang förbi oss i uppförsbacke med minst 25 kg packning. Och när jag skriver sprang, så menar jag sprang. Alla bärare är frilansare och de får inte särskilt mycket betalt av företagen. Ändå springer de denna leden 5-6 gånger i månaden (alltså 20-24 dagar) i öppna sandaler med all packning. Som sagt, helt otroliga. Vi mådde alla dåligt över deras situation, men visste inte vad vi skulle göra annat än att dricksa så mycket vi hade råd till. 

Den tredje dagen mådde jag inte så bra. Jag kunde inte äta frukost och mådde illa. Vi började gå, och till en början blev det lite bättre. Vi skulle över ett till bergspass och började med att gå uppför, men det var inte alls lika illa som dagen innan. Det var lite disigt och vi vandrade uppför berg med tät, grön skog. Det såg ut som hämtat ur Sagan av ringen. Den här dagen gick vi förbi flera ruiner som inkafolket byggt och använt som vakttorn och rastplatser och heliga byggnader. Vår guide Henry berättade ingående om varje plats och svarade på alla våra frågor. Spanjorerna hade aldrig hittat några av dessa platser eller byggnader. När inkafolket förstod hur mäktiga och starka spanjorerna var, bestämde de sig för att överge sina städer i bergen för att städerna inte skulle förstöras. All inkabefolkning hittades och tillfångatogs, men Machu Pichu och allt som byggts runtomking hittades aldrig. Jag började bli mer illamående och få riktigt ont i magen under dagen. Lyckligtvis var vandringen relativt enkel denna dag. På eftermiddagen kom vi fram till vår campingplats uppe på ännu ett berg. Härifrån såg vi Machu Pichu-berget. Men staden låg på andra sidan. Jag blev värre under kvällen och mådde oerhört illa. Jag gick och lade mig utan kvällsmat och frös något förskräckligt. Jag fick låna en filt att ha i sovsäcken. Förutom det sov jag med två par byxor, underställströja, fleecetröja, mössa, vantar, halsduk och sockar. Jag hade en flaska med kokhett vatten vid benen och en vid armarna. Jag mådde inte bra.

Vi väcktes vid tre. Det var sista dagen och bara 4 timmar kvar till Machu Pichu. Jag trodde först att jag mådde bättre, men märkte snart att så var inte fallet. Jag fick knappt i mig någon frukost och sen var det bara att börja gå. Det finns inget annat att göra där ute. Det var fortfarande becksvart och vi lyste framför oss med våra ficklampor. Vi började gå nedför höga, ojämna trappor. Och jag var så svag. Jag hade feber och mådde illa och hade inte ätit något. Det gick fruktansvärt långsamt för jag hade ingen energi att hålla emot. Vandringspinnen, höger fot, vänster fot. Pinnen, höger fot, vänster fot. På varje steg. Och så fortsatte det i många timmar. Vi skulle ner nästan 1000 m. Det ljusnade, men jag blev knappast bättre. Jag fick plötsliga magknip med jämna mellanrum som gjorde så ont att jag var tvungen att sätta mig eller lägga mig på marken och vänta på att de skulle gå över. Det var hemskt. Anton bar mina saker och hjälpte mig att fortsätta. Jag bröt smått ihop flera gånger och sa att jag inte orkade gå mer. Men vi gick. Om än jävligt sakta. Det skulle ta fyra timmar, men det tog sju. Och efter nästan sju timmar kom vi fram till The Sun Gate, Solporten. Det var resterna av ett stenhus en av ingångarna till staden. Därifrån kunde vi se Machu Pichu nedanför oss, och inte ens jag kunde låta bli att le. Mitt bland alla höga, gröna bergstoppar låg en stad av stenbyggnader och hundratals terrasser. Det var mäktigt. Vi gick den sista biten och sen var vi där. Tillsammans med oräkneliga andra turister. Vi hade knappast lyckas komma hit till soluppgången och knappast före alla bussar med turister. Men jag var för trött för att bry mig. Jag hittade en plats i skuggan och ansträngde mig för att inte somna. Jag hörde mycket lite av vad vår guide berättade när vi gick runt i staden, men såg det. Och jag lyckades ta en hel del foton som jag kan tittta på i efterhand, vilket ju är trevligt. Så fort guidningen var över, tog Anton och jag bussen ner från Machu Pichu till närmsta by, Aguas Calientes. Där väntade våra väskor på oss, avsläppta av bärarna. Dessvärre fick vi vänta tills kvällen på vårt tåg tillbaka, eftersom det inte gick att omboka. Vi tillbringade den mesta tiden på en restaurang. Resan tillbaka tog ca 4 timmar, och jag trodde inte det var sant. Mardrömmen tog aldrig slut. Till sist var vi i alla fall tillbaka på vårt vandrarhem och jag gick frusen och lade mig för att sova i en riktig säng. Det var helt underbart.

Jag mådde dock inte bättre nästa morgon, och på kvällen ringde personalen till deras läkare. Han undersökte mig på rummet och tyckte att det var bäst att jag skulle följa med till kliniken. Anton och jag packade raskt ihop lite grejer och hoppade in i ambulansen som väntade. Det fastställdes senare, efter blodprov och några andra trevliga test, att jag fått en parasitinfektion i magen. Jag hade antagligen fått det flera veckor tidigare och att det utbröt på inkaleden var en slump. Vad härlig slumpen kan vara ibland! Jag kunde inte äta på grund av mitt illamående, så jag sattes på dropp. Och där låg jag i tre nätter och fyra dagar. Jag hade ett eget rum och Anton fick ligga i en säng bredvid. Det var det lyxigaste vi bott på hela resan. Mat fick vi serverat också. Helt underbart. 

Inkaleden var ändå riktigt häftig. Det finns ju faktiskt en mycket kortare väg att gå till Machu Pichu - den vägen tåget numera tar - men inkaleden fungerade som en religiös pilgrimsfärd. Tanken var att vi skulle komma fram till Machu Pichu som nya människor, och det blev ju delvis sant; jag har aldrig varit mer sliten i hela mitt liv.

Salar de Uyuni - world's biggest salt desert

El Chaski hostal, Cusco, Peru

Och så kom det en minibuss och hämtade oss i San Pedro tidigt på morgonen och körde oss till gränsen där vi checkade ut ur Chile. Vi åkte 50 minuter i ingenmansland och öde öken innan vi kom till en liten, sorglig betongbyggnad som tydligen var Bolivias gränskontroll. Utanför bussen såg vi människor stå med tjocka täckjackor och mössor och vi trodde det var ett skämt. Det var förmiddag och strålande sol och vid Chiles gränskontroll hade det varit stekhett. Vi hoppade ut ur bilen och fick en chock. Tydligen hade vi kommit upp på nästan 4000 meters höjd, och här var det iskallt i vinden. Vi skyndade att klä på oss långa byxor, fleecetröjor och halsduk. Det såg väldigt roligt ut, där mitt ute i öknen. Efter att vi alla fått våra pass stämplade, delades vår grupp upp i två jeepar. Vi var sammanlagt 11 personer från Sverige, Danmark, Tyskland, England, Japan, Frankrike och Mexiko. Vi satte iväg med jeeparna och nu fanns det inte längre någon väg. Det var faktiskt ganska dåligt med vägar på hela de tre dagarna; som bäst var det plogade sandvägar, men mest bara spår i sanden eller inte ens det. Vi såg några laguner och vårt nästa stopp var vid ett landskap som skulle påminna om Salvador Dalís tavlor, på grund av några ”absurda stenfigurer” mitt ute i öknen. Sedan kom vi till ett område med varma källor och då var det bara att byta om till badkläder och hoppa i! Det var jätteskönt och jag ville inte gå därifrån. En liten virvelvind uppstod plötsligt och svepte med alla våra kläder en bra bit bort i landskapet! När jag reste mig upp ur vattnet kände jag för första gången av höjden. Jag fick ont i huvudet och var tvungen att sätta mig ner. Jag gick den korta biten till jeepen och märkte att jag blev jätteanfådd och var tvungen att sluta prata. Vårt nästa stopp var ett område med gejsrar och då var vi uppe på 5000 meters höjd. Många fick väldigt ont i huvudet och det höll i sig resten av dagen. Det sista på första dagen var att besöka en stor, röd lagun nedanför ett berg där massa flamingos hade sitt tillhåll. Jag satt vid vattnet en bra stund och bara tittade (och försökte fota) de stora, rosa-röda fåglarna.

 

Över natten bodde vi på ett litet härbärge, också det mitt ute i öknen så klart. Det var iskallt även inne och vi var bra hungriga när vi kom dit. Det var ganska sparsamt med mat under hela resan och det var långt mellan måltiderna. Vi satt uppe ett tag och tjötade och hade trevligt, men snart stängdes el-generatorn av och det blev becksvart. Iklädd underställ, sockar, fleece-tröja och halsduk kröp jag ner under tre filtar och försökte att inte fokusera på kylan.

Nästa morgon gick vi upp vid 7-tiden och åt en mycket tveksam och lätt frukost. Vi stannade vid några fler stenar i roliga former och Anton klättrade runt där ett tag. Sedan stannade vi vid fler laguner och såg fler flamingos. Mitt största problem under dagen var att jag behövde kissa och till slut blev det tillräckligt krisigt för att jag skulle gå och sätta mig bakom en buske. Anton tyckte det var bra gjort av mig. Vi stannade för att se flockar med lamor och de var väldigt häftiga. Vi stannade också för att se en aktiv vulkan som sprutade rök för tillfället.

Efter en lång tur av bara åkande genom öknen var vi på kvällen framme vid vårt övernattningsställe. Det låg bredvid det som vi mest velat se; saltöknen, och faktiskt så var hela huset gjort av salt. Det första Anton gjorde var att gå runt och slicka på väggarna. Han upplyste oss om att det smakade salt. Vi åt middag med vin innan vi alla gick och lade oss väldigt trötta.

Nästa morgon ringde alarmet 04.15 och det var bara att stiga upp. Vi åt ännu en mycket tveksam frukost och sen bar det av för att se soluppgången över saltöknen. Att köra ner på saltöknen såg precis ut som att köra ut på en frusen sjö täckt av snö. Det var riktigt häftigt. Det är världens största saltöknen (12.000 kvadratkilometer) och bildades av sjöar som var sammankopplade med Stilla havet innan Anderna bildades. Sedan frös sjöarna och bildade saltöknen. Vi körde en bit och sen fick vi gå ut och se soluppgången. Det var riktigt fint. Dock var det iskallt, så jag tog några snabba foton och kastade mig in i bilen igen. Vi åkte vidare i vad som såg ut att vara mot intet, för överallt var det vitt och det fanns inga vägar eller spår. Snart kom vi dock till en ö, där vi gick ”i land”. Hela ön var bevuxen av kaktusar. Och det var inte sådana små kaktusar som jag har i mitt fönster hemma, utan 3 meter höga kaktusar. Igen: det var riktigt häftigt.

 

Vi åkte vidare, men fick stanna för att vi plötsligt fått punka på vår jeep. Som tur hade vi ett extradäck med oss, och det byttes ganska snabbt. Vi hoppade in i jeepen och började åka. Vi hann dock inte åka mycket mer än 5 minuter innan vi fick punka på ett annat däck! Vi hoppade ut ur bilen igen. Vi fick inte särskilt mycket information av våra guider, men det verkade som om det inte fanns ett till däck att byta till. Inte ens på den andra bilen. Nehe. Vi satt där ute på saltöknen och pratade och folk tog bilder. Vi började bli hungriga eftersom vi åt frukost vid halv fem, och därför tog guiderna fram lunch till oss där vid 10-tiden. Jag förstod inte riktigt varför vi stannade kvar, men slutligen kom det fram att vi väntade på att någon bil så småningom skulle köra förbi och råka ha ett reservdäck till låns…! Vi började vinka på bilar som vi såg långt borta, men ingen stannade. Det fanns ju inte direkt någon garanti för att en bil skulle köra förbi precis vid oss eftersom det inte fanns några vägar. Och ingen täckning fanns det tydligen heller. Det började bli riktigt varmt där ute på den vita saltöknen och jag satte mig i bilen och tjurade en stund. Anton lade sig ute på saltet och vilade. Efter någon timme fick vi äntligen stopp på en bil som kunde ge oss ett reservdäck och så lätt var det fixat!

 

Vi åkte vidare och snart var vi vid slutet av saltöknen. Vi hade kommit till en liten by som hette Uyuni och vårt sista stopp var en tågkyrkogård. Vi klättrade runt där ett tag och tog lite foton. Vi upptäckte några tågdelar som var gjorda i Sverige. Sedan åkte vi in till byn och resan var över. Till kvällen tog vi nattbussen till La Paz och dit skulle också tre andra som var med på turen: två japanska tjejer; Shoko och Yuko, och en mexikansk kille; Alan. Bussresan var rena rama mardrömmen. Uyuni ligger också i sandöknen och ut ur staden fanns inga riktiga vägar. Bussen gungade något enormt när vi körde i sandspåren. Bussen hade släckt ljuset och folk försökte sova, när busschauffören tände ljusen igen och en kille började ropa att vi måste stiga av. Ingen förstod varför och ingen svarade på frågor, men vi var tvungna att stiga av. Vi gick av bussen med vårt handbagage och hamnade på en sandväg i kolsvart mörker. Det var lite läskigt. Senare visade det sig att vi var tvungna att gå av och gå en bit för att bussen skulle kunna köra över några sandvallar. Herregud. När vi fick stiga på bussen igen fortsatte resan på samma sätt ett bra tag till. På morgonen var vi i alla fall framme i La Paz och här var det billigt! Vi checkade in på ett vandrarhem tillsammans med japanerna och mexikanaren för 35 kr natten (istället för nästan 100 kr som vi hittills betalat). La Paz var en jättefin stad. Den ligger på 3600 m och omgivs av snötäckta berg. Byggnaderna är jättefina och folket var trevliga. Vi alla gick på bio första kvällen – Skyfall för 25 kr! En annan kväll var vi och åt en fin middag på Radisson hotel med utsikt över stan. På dagarna gick vi runt i staden och gick på massa marknader. Vi gillade La Paz.

                              

Nu har vi varit i Cusco och Peru ett par dagar redan, och här är det också jättefint. Imorgon börjar dock en av de absoluta höjdpunkterna på resan: inkaleden mot Machu Pichu! I tre fulla dagar ska vandra upp bland bergen och i tre nätter sk vi campa utomhus, för att på fjärde dagen gå upp riktigt tidigt och vandra i några timmar för att nå Machu Pichu tidigt. Åh, vad häftigt det ska bli!

Crossing the Andes

La Florida hostal, San Pedro de Atacama (Chiles öken)

Så från Buenos Aires tog vi en 14 timmars buss rakt västerut till staden Mendoza. Vi har åkt väldigt mycket buss de senaste 4-5 veckorna. Det har varit nästintill europeiska priser, så jag vill inte ens tänka på hur mycket pengar jag spenderat på att få åka buss. Bussarna är i alla fall mycket lyxigare än på någon buss jag åkt i Europa. Man kan halvligga och man får ofta mat, en filt och en kudde. Mendoza har ca 1 miljon invånare och ligger nedanför Anderna på den chilenska sidan. Det är en jättefin stad, där varenda gata är en allé av höga, gröna träd. Mendoza-regionen är känd för sina vinodlingar och producerar 70% av vinet i Argentina. Därför ville vi så klart besöka en vingård. Dagen då vi kom var alla turer dessvärre fullbokade, så därför bokade vi en tidtur till på eftermiddagen istället. En minibuss kom och hämtade oss och tolv andra på några andra vandrarhem, och körde oss en bit utanför staden. Området var platt och torrt och man såg Andernas snötäckta toppar en bit bort. Mitt ute i ingenstans stod en liten trädstuga och där blev vi avsläppta. Vi hälsade på Xavier, som ägde stället, och några andra. Vi satte oss utanför stugan vid ett bord och blev bjudna på mate. Efter en ytterst kort genomgång blev vi tilldelade hästar och det verkade inte vara tal om varken ridväst eller ens hjälm. Anton ville ha en brun häst, men fick nöja sig med en spräcklig. Han upprepade att han inte alls kände sig bekväm. Jag fick ett ungt, litet, brunt sto. Märkligt nog hade ingen i gruppen ridit mer än 2-3 gånger, så alla var jättenervösa. Jag trodde aldrig att jag skulle vara den som var mest erfaren. Efter en ganska lång tur skrittandes genom ödemarken, frågade jag Xavier om jag fick följa med honom och galoppera. Vi galopperade i förväg och det var jättehärligt! Vi gjorde det någon gång till, och de andra provade i alla fall att trava. Anton klarade sig riktigt bra och kände sig bekvämare. Efter någon timme kom vi tillbaka och jag föll nästan ihop när jag hoppade av eftersom jag hade så ont i benen och rumpan. Jag följde med och sadlade av hästarna och ledde dem till hagen. Solen började gå ner, men nu var det dags för grillning. Vi satt ute i flera timmar och åt massa kött, potatis, sallad och bröd. Och just det ja, drack massa rödvin. Det var jättetrevligt.

Nästa dag stack vi iväg på en tur till två vingårdar och en olivodling. Vi gick på guidade turer och lärde oss om tillverkningen. Men det bästa var ju ändå att smaka. Morgonen därpå tog vi oss till busstationen där en minibuss skulle ta oss över Anderna till Santiago. Det tog drygt 6 timmar och det var väl inte den bekvämaste resan vi gjort. Men utsikten var fantastisk. Vi åkte högt upp bland bergen och helt plötsligt började det att snöa. När vi gick ut vid gränskontrollen var det iskallt. Våra väskor scannades men vi kom igenom ändå. Vi fortsatte med minibussen och åkte serpentinvägar nedför bergen igen. Skyddsstaket är det nog ingen som har hört talas om.

Till sist var vi i alla fall framme i Santiago och vi lyckades ta oss till vårt bokade vandrarhem. Det var ett stort, gammalt hus. I vårt rum träffade vi en dansk, Asbjørn, och Anton blev genast på glatt humör. Han sjöng Torssons låt Danmark resten av dagen:

Danmark, Danmark,Det e ett dejligt land. Där Pedersen kör knallert o citerar HC And. Danmark, Danmark,e flöde, ost o smör. Det måste vara där man hamnar när man dör!

Vi träffade också en mycket rolig finska i vårt rum, Henna. Hon hade jobbat på Vikingline, så Anton bombaderade henne med frågor hela dagen. Vi gick på stan och hon kommenterade alla stackars hundar som låg på gatan, varpå Anton knappt lyssnar och fortsätter: ”Jaha. Men hur ofta går båten?”. Dansken, finnen, vi två och en engelska var på stan för att se oss omkring och gå på några museum. Dessvärre var det valdag och allt var stängt. Det fanns inte en människa på stan och ingen alkohol fick inhandlas eller förbrukas på hela dagen. Det var alltså en riktigt tråkig dag. Vi stannande i Santiago i flera dagar. En dag tog Anton, Asbjørn och jag en promenad på 6 km uppför ett berg i staden och tittade på utsikten. Sen blev jag sjuk i en förkylning och låg bara och vilade en hel dag. En annan dag tog vi bussen till en närliggande stad vid kusten, Valparaiso. Där var alla husen målade i förgglada färger och grafitti. Vår sista natt var det Halloweenfest på vandrarhemmet. Vi åt mat tillsammans och drack vin och åt godis.

Asbjørn skulle till samma ställe som vi, så nästa dag tog vi bussen tillsammans mot öknen i norr. Vi färdades en sträcka på 167 mil (!) och det tog ca 28 timmar allt som allt. Bussen vi åkte på var ganska obekväm och det serverades ingen mat. Som tur var hade vi bakat empanadas (en slags piroger) som vi åt. Jag sov nästan ingenting och barn tyckte det var roligt att trakassera mig på bussen. Vårt mål var en liten by med ca 3000 invånare vid namn San Pedro de Atacama. Det ligger mitt ute i öknen. Vi kom fram halv sju på kvällen och den här gången hade vi inte bokat något vandrarhem i förväg, vilket visade sig vara ett misstag. Vi började fråga på vandrarhem efter rum, men allt verkade fullbokat. Byn har i princip bara fyra små parallela gator, så den är verkligen liten. Men det finns ganska många vandrarhem och hotell och väldigt många turister. Vi vandrade gatorna upp och ner men allt var fullbokat. Vi frågade på hotell, men även det var fullt. Asbjørn föreslog att vi skulle hyra ett tält och ta in på en camping. Det verkade som om det skulle vara vårt sista alternativ, och när tre av tre campingar också var fullbokade tappade jag modet ganska rejält. Jag var redan trött efter den långa bussresan och var fortfarande lite sjuk. Det hade varit stekhett när vi kom, men nu började det bli ganska kallt när solen gick ner. Jag hade ont i ryggen efter att ha burit på mina tunga väskor i tre timmar och vi alla började bli hungriga. Vägarna genom byn är inte asfalterade, utan består av sand. Våra kläder och skor var därför helt sandiga och vi hade sand i ögonen, näsan och munnen. Men på ett hotell träffade vi en receptionist som sa att hon hade en idé. Hon ringde några samtal och sa sedan att hon fixat så att vi kunde sova i vardagsrummet i huset där hon hyrde ett rum. Vilket lättnad! Vad vi tyckte om henne då, Maria-Jose som hon hette. Vi fick vägbeskrivning men lyckades inte hitta rätt så vi fick gå tillbaka och vänta tills Maria slutade jobba. Under tiden letade vi rätt på ett vandrarhem till natten därpå, vilket vi lyckades med. När Maria slutade gick vi hem till henne, som låg lite utanför ”centrum”. Husen där var de samma som innan; små och platta i sandfärg. Hemma hos henne träffade vi Pamela, en kvinna i 40-årsåldern, som var ägare till huset och som skulle ha fest den här kvällen. Hon var trevlig och glad och tog fram två stora madrasser och sänglakan åt oss. Vi väntade tydligen på att Marias vänner skulle komma med pizza, och så länge gick vi ut på innegården till Pamelas fest. Vi blev bjudna på massa tilltugg och öl. Alla satt och stirrade på oss tre ljushuvuden som åt glupskt av chipsen, oliverna, guacamolen och kexen. Ingen kunde någon engelska, vilket försvårade min kommunikation med dem något avsevärt. Anton skötte kontakten med Maria. Vi väntade ganska länge, och det hade varit trevligt om vi inte hade varit så förbannat trötta. Dessutom blev det jäkligt kallt på natten, och min fleece hjälpte föga att hålla mig varm. Klockan blev tolv innan vännerna och pizzan kom. Vi åt inne och sen fick vi äntligen sova. Festen hade dock dragit igång på riktigt vid den här tiden och musiken dånade. Jag stoppade in mina öronproppar i öronen och lade mig helt utmattad på madrassen. Jag vaknade igen vid 4-tiden och musiken var lika hög. Jag var helt torr i halsen av all sand, och gick och drack lite vatten. Sen tystnade äntligen musiken och jag kunde somna om. Nu väntar snart en liten hajk ut i Bolivias saltöken!

Obrigado - Gracias

Hostel Suites, Mendoza

Från Foz do Iguaçu åkte vi ännu en lång bussresa; den här gången till kuststaden Florianopolis. Vi bodde på ett vandrarhem en bit utanför staden, precis vid havet och stranden och en liten flod som mynnade ut just där. Här bodde för första gången många andra utlänningar. På de tidigare vandrarhemmen har det bott väldigt många brasilianare och andra sydamerikaner, vilket har varit roligt. I Australien träffade vi ju knappt en australiensare, bara oräkneliga tyskar och andra svenskar. Vi träffade faktiskt vår första svensk på det här vandrarhemmet, och den enda hittills. Vi trodde att det skulle bli lite krisigt först när vi anlände, eftersom det på toaletten nere vid receptionen hängde en skylt som sa att man inte fick bajsa eller slänga papper i toaletten, eftersom det inte skulle spolas ner. Det förstnämna gick som tur nog att göra på de andra toaletterna på vandrarhemmet. Toalettpappret får vi dock snällt slänga i papperskorgen bredvid, vilket gäller på hela kontinenten. Annars var det ett trevligt ställe, Florianopolis. Vi låg på stranden och solade. Det enda som störde friden, enligt Anton, var en hund som följde efter oss vart vi än gick. När vi gick in på vandrarhemmet väntade den tålmodigt utanför. ”Vi måste härifrån”, tyckte Anton. När vi joggade en kväll längs stranden följde den med oss hela vägen. På kvällarna hängde vi ute på terrassen med de andra boende och åt och drack. En av kvällarna följde jag med en australiensare, två amerikaner, en fransyska och en israel ut på en sambaklubb. Anton satt kvar och avnjöt annat sällskap och gratis carpirinha. På klubben var det smockfullt och där blev vi uppbjudna titt som tätt, trots att jag försökte förklara att absolut inte kan dansa samba. I och för sig märktes det väl ganska snabbt. En kille som kom fram och pratade höll upp handen för ögonen för han tyckte att mitt hår bländade honom.

Vårt nästa stopp skulle bli Montevideo. Det var lite krångligt att hitta bussar som gick dit, men med två företag lyckades vi ta oss cirka 127 mil söderut till Uruguays huvudstad. ”Söderut” låter ju väldigt trevligt i svenska öron, men på södra halvklotet innebär det så klart att det blir kallare i den riktningen. Och i Montevideo var det fortfarande ganska kallt; runt 15 grader eller mindre på morgonen och kvällen. Vi bodde på ett riktigt lågprishotell. Det var billigare än ett vandrarhem och trevligt att ha ett eget badrum (och eget sovrum), men å andra sidan träffade vi inte så mycket folk. Förutom en massa gamla damer som också bodde på ”hotellet”. Vi gjorde så klart en del sightseeing i staden, och den var ganska fin.Tydligen är det ganska vanligt med häst och vagn i staden. Den är inte så stor, och det verkade inte finnas så mycket turister där.  Så fort vi lämnade brasiliansk mark blev det mycket lättare för oss eftersom Anton är så duktig på spanska som han är. Vi trodde att människor här skulle tala bättre engelska än vad de gör. Tydligen är klyftorna ganska stora, och bara de som har råd med privatlektioner i engelska blir bra på det. Av någon anledning hade det dock tagit Anton cirka två veckor att lära sig ordet för tack på portugisiska: obrigado. Men när vi äntligen var på spansk mark (vad gäller språket i alla fall), kunde Anton helt plötsligt inte släppa sitt nyinlärda ”obrigado”. Konstigt, det där. Vi provade att dricka mate, som är en populär koffeinhaltig dryck. Den är mycket mer populär är kaffe och te, speciellt i Uruguay. Den dricks ur en slags bägare där krossade blad blandas med varmt vatten. Ett metallsugrör filtrerar bort bladen och suger upp drycken. Både Anton och jag tyckte det smakade riktigt illa. Men vi smakade också på populära dulce de leche, som är en slags (jättesöt) kolakräm. Den finns i allt i både Uruguay och Argentina; godis, kakor, tårtor, glass, på pannkakor och våfflor och som pålägg istället för marmelad. Det är smaken på allt här. Det är tydligen också snart premiär för en film som heter Dulce de leche...

Efter bara två nätter i Montevideo åkte vi vidare till en liten stad bara 2,5 timmar bort. Staden heter Colonial del Sacramente och var fin, men det fanns inte så mycket att göra där som vi trott och dagen därpå tog vi därför färjan över till Argentina och Buenos Aires. Den tog bara en timme och sen tog vi buss och tunnelbana till vårt bokade vandrarhem, Puerto Limon. Vi har bott i stadsdelen San Telmo, vilket är tangokvarteren. Det finns också massa gamla fina, europeiska (framförallt franska) byggnader, och mysiga caféer. Buenos Aires kallas väl inte ”Paris of the southern hemisphere” för inget. Vi vandrade runt och gjorde ganska mycket sightseeing. Vi gick på en antikmarknad som hålls varje söndag, där jag köpte mig ett par solglasögon och Anton en hatt. Argentina är känt för sitt kött, så vi gick och åt på flera parillas (grillar). Där såg vi köttet stekas på stora, murade grillar. En kväll bestämde Anton, jag och en fransyska vid namn Juliette oss för att gå på en tangoklubb, vilket är väldigt populärt i Buenos Aires. Det ösregnade och när vi kom fram stod det ingen vid ingången. Vi tänkte att det var nog ingen som vågat sig ut i regnet för att dansa tango, men när vi gick upp en trappa och knackade på en dörr kom vi in i en stor sal full med folk. Vi satte oss vid ett bord runt dansgolvet och beställde in vin. En orkester spelade tangomusik och under kvällen fick vi se både amatörer och professionella dansa. Vi alla tre kände oss ganska bekväma med att sitta och titta och lyssna, istället för att dansa. En dag bestökte vi också svenska ambassaden. Vi har inte besökt någon tidigare, och var båda nyfikna på hur det ser ut. Vi fick lämna legitimation till den spanska receptionisten och åka upp några våningar i huset, men det blev tyvärr en besvikelse då vi bara kom till en väntrum med massa svenska tidningar. Jag antar att de har annat att göra än att visa runt två svenska turister på kontoret… Vi besökte också svenska kyrkan i hopp om att de skulle sälja svenskt godis som de gjorde i Sydney. Det jobbade bara en person där och hon titulerade sig själv som husmor. Jag tycker att det var lite oklart exakt vad hennes arbetsuppgifter var. Vi försökte vara lite smidiga så att hon inte skulle märka att vi inte alls var intresserade av att se oss omkring inne i kyrkan utan bara var ute efter information om hon satt inne på massa svenskt godis. Det gjorde hon tyvärr inte. Det var ändå en väldigt trevlig vistelse i Buenos Aires. Nu har vi åkt vidare till en stad som heter Mendoza, men om det berättar jag nästa gång.

São Paulo and the Iguaçu waterfalls

Albergue Paudimar Hostel, Foz do Iguaçu

Vi kom alltså med bussen till São Paulos bussterminal (vilken i för övrigt ska vara världens näst största) och lyckades efter instruktioner ta tunnelbanan till stationen Faria Lima. Dit kom Rógeres och hämtade oss med bil. Det var jätteroligt att se honom igen, och lite konstigt så klart. Han körde ner i ett garage och vi hoppade ut ur bilen utan att parkera på någon parkeringsplats. Tydligen så gör parkeringsvakten det. Traffiken är enorm i staden och Rógeres berättade att alla med bil har speciella dagar med tider då man inte är tillåten att köra för att minska belastningen. Traffiken är också ganska kaosartad och det påcgick kampanjer för att göra den säkrare. Vi tog hissen upp till Rógeres lägenhet och han bjöd oss direkt på varsin öl (till Antons besvikelse) och vi pratade om vad som hade hänt sen sist. Rógeres kommer ifrån en stad uppe i Amazonas men har bott i São Paulo i sex år, där han nu pluggar ekonomi på universitetet. Han hade någon lektion på kvällen, så Anton och jag tog det lugnt hemma hos honom under tiden och försökte kommunicera med hans rumskompis Val. Hon kunde varken engelska eller spanska. Vi fick klämma ihop oss i Rógeres rum, men vi tyckte bara att det var väldigt snällt av honom att låta oss bo där. Nästa dag fick Anton och jag underhålla oss själva när Rógeres var i skolan igen och vi åkte och kollade runt i den nya delen av staden och gick på ett museum. Det finns verkligen alla sorts människor i Brasilien och det är inte lika uppenbart att vi är turister här, som det var i Thailand till exempel. Fast det är klart, våra blonda huvuden avslöjar oss ändå en hel del. På kvällen blev det middag med några vänner på en ”temakeria” där vi åt någon slags sushi. Både Anton och jag tyckte det smakade bättre än vi trodde. Efter maten bar det av till en sambaklubb! Det är så trevligt; ny musik är också populärt, men deras traditionella musik och dans så som samba och foro verkar lika populärt bland ungdomar som äldre. Sambaklubben såg verkligen ut som att vara hämtad ur en film: liten, mörk, halvruffigt och bohemiskt. Val och Rógeres försökte lära oss några samba-moves, men jag lyckades bara med en väldigt stel imitation av deras dans och Anton dansade som vanligt outside the box. Varken brasiliansk öl eller landets populäraste drink, Carpirinha, lyckades bryta den trenden, men vi hade väldigt roligt. På onsdagen tog Rógeres med oss till centrum och den äldre delen av stan. Vi vandrade runt och sen gick vi till en matmarknad för att äta. Vi har provat en del brasiliansk mat och det är ganska gott. Middag är ofta något slags kött med både ris och potatis, vilket känns lite underligt. Maten serveras också alltid med en skål med svarta bönor, som faktiskt är väldigt gott. Vi har också provat lite gatumat, som till exempel friterat bröd med olika fyllningar. På kvällen skulle Rógeres på en konsert med några vänner, så Val, Anton och jag gick till en italiensk restaurang för att äta. Vi väntade på Vals vän som skulle kunna engelska, men det tog ett tag och till dess fick vi kommunicera med enstaka ord och handrörelser. Det fick faktiskt ovanligt bra. Vals vän kom efter en stund, Leto, men hans engelska var inte i toppklass heller. Personalen skrattade åt oss när vi försökte kommunicera och undrade nog hur tusan vi kände varandra. Men trots att vi förstod långt ifrån allt vad vi sade till varandra, hade vi nog roligast på hela restaurangen. Bortsett från personalen då. Vi kom inte tillbaka till lägenheten förrän strax innan tolv och då kom också Rógeres och hans vänner från konserten. Tydligen skulle vi iväg till ännu en sambaklubb, och denna var än mindre än kvällen innan. Efter några timmars drickande, pratande och försök till dansande tog vi oss hem och den här natten knödde vi åtta personer ihop oss i lägenheten och sov. På morgonen när Anton och jag orkat oss upp hade några redan försvunnit och resten av oss gick till en marknad och åt något som skulle likna frukost. Rógeres med några vänner skulle till Rio (som jag lärt mig uttala ”Hio”) över helgen och ville att vi skulle följa med. Men vi kände att vi ville vidare och hade bokat en buss till på eftermiddagen. Vi tackade Rógeres för allt och välkomnade honom så mycket till Sverige innan vi sa farväl för den här gången. São Paulo är en enorm stad, men mest är det en affärsstad och en universitetsstad, så utan Rógeres hade vi nog inte haft så roligt där.

Bussen vi hoppade på tog oss till Foz do Iguaçu, som ligger precis på gränsen till både Argentina och Paragay. Bussresan hit skulle ta 15 timmar, men då det tog 2.5 timmar att ens komma ut ur São Paulo, tog resan istället 17.5 timmar. Vi kom fram i förmiddags och tog bussen till det vandrarhem vi bokat. Det ligger helt ute i bushen men på väg mot det vi kom hit för att se: Iguaçu-vattenfallen. Vi tog bussen dit i eftermiddags och efter att köat en bra stund med flera hundra andra turister fick vi komma in i nationalparken. Vi vandrade en led längs vattenfallen och där stötte vi på ett djur som vi sedan lyckades identifiera som en näsbjörn. De var jättefina och var inte alls rädda för alla människor som inkräktade på deras land. Vattenfallenvar enorma. Och jättemånga. Vi följde leden tills vi kom ut till "Devil's throat", där de största vattenfallen gick samman. Där fick vi gå ut på dem och vi blev dyblöta. Men det var riktigt häftigt. Lonely Planet tycker att Igauçu-vattenfallen är något man definitivt bör se under sin livstid, och vi håller med.

Nu sitter vi på vandrarhemmet och vet inte vart vi ska ta vägen riktigt. Vi vill ta oss till Montevideo, men vi har inte bestämt vilken väg vi ska ta dit eftersom det är för långt att åka utan stopp. Det lutar mot att åka ner längs den brasilianska kusten. Vi får se. Det är ju inte förrän imorgon vi ska åka.

On the road again: Rio de Janeiro

Rógeres lägenhet, São Paulo

Nu hade vi varit hemma länge. Därför tog vi ett plan från Landvetter och efter ett stopp i Frankfurt och ytterligare ett i Salvador (Brasilien), så var vi framme i Rio de Janeiro. Vi kom på kvällen och var väldigt trötta efter vår resa, så vi tog en taxi till vårt vandrarhem och somnade genast. Nästa dag vaknade vi till ett soligt och 25-grader varmt Rio. Dessvärre stötte vi snart på problem, då vi upptäckte att våra mastercard inte fungerar. Vår första dag bestod därför av att ringa banken och flytta om pengar (eftersom vi så klart har med varsitt bankkort från en annan bank också). Resten av dagen promenerade vi på stadens gator och längs stranden. Vi bodde i ett område som heter Ipanema, som ligger precis vid stranden men också inne i stan. Bredvid ligger kända Copacabana. På eftermiddagen tog vi varsin bok med oss och gick och lade oss på stranden. Dagen därpå var vi tvungna att flytta till ett vandrarhem en bit bort eftersom vårt var fullt över helgen. När det var klart var det dags för en turisttur som vi bokat för att göra det ovanligt lätt för oss, och vår guide Gustavo kom och hämtade oss. Vi åkte i en van med 12 andra turister och vårt första stopp var Jesusstatyn, eller som den heter: Cristo redento, Christ the redeemer. Vi åkte kringelikrogvägar uppför bergen en bra stund innan vi fick hoppa ut och se honom. Jäklar vad stor han är! Till skillnad från Angkor Wat är Jesustatyn faktiskt med på listan som ett av världens sju nuvarande underverk. Jesus var imponerande, men det som verkligen fick mig att tappa andan var utsikten därifrån. Jag låter bilden tala för sig själv.

Vi hoppade in i vanen igen och sedan bar det av till Rios första kvarter: Santa Teresa, som låg uppe bland bergen. Där gick vi nedför en trappa som var täckt av mosaik med hälsningar från världens länder. Vi fick gå längst ner för att hitta något från Sverige. Därefter åkte vi och tittade på stans största katedral, som verkligen var… stor. Vidare vacker var den dock inte. Vårt sista besök blev berget Sugar Loaf som i sig också är en liten ö. Vi tog två linbanor för att komma upp dit, och där såg vi solnedgången över Rio och i mörket lyste Jesusstatyn bländande vit. Det var minst sagt en mäktig syn.

Anton och jag var trötta efter vår långa dag, men var uppe tidigt nästa dag för att hyra cyklar och cykla 8 km runt stadens konstgjorda sjö. Vi mötte massor med folk som var ute och motionerade och hela tiden såg vi Jesus vakande över oss. Vi cyklade också till stadens botaniska trädgård där vi förundades över de enorma palmerna som bildade en allé. Vi fnös åt en skyld som visade ”Don’t feed the animals” och undrade vilka djur det skulle vara. Det fick vi snart äta upp då vi var omringade av massor med små, svarta apor som klättrade i träden och sprang över gräset. På eftermiddagen tog vi bussen ner till busstationen för att köpa en biljett ifrån Rio. Bussturen tog en timme och det var värsta vansinnesfärden då både Anton och jag lyfte 10 cm från sätet titt som tätt. En man hjälpte oss att hitta rätt från bussen till busstationen. Han kunde inte ett ord engelska, men visste tydligen vart vi skulle, och visade med sin hand att vi skulle följa efter. Engelskan är inte den bästa i landet, och Antons spanska har hittills hjälpt föga, men alla har varit väldigt trevliga och hjälpsamma mot oss, även när vi inte bett om hjälp. På bussen tillbaka träffade vi några brasilianare som vi senare på kvällen mötte upp för marknad och några drinkar på Copacabana. Rio är väl Brasiliens farligaste stad och man bör vara uppmärksam, men den är inte alls så farlig som folk får den att låta. Hemma får man bara nyheter från slumområdena utanför stan, favelas som de kallas, och de håller också på att förbättras då myndigheter sätter in poliser och sjukvård och skolor. Jag tycker i så fall att Bangkok kändes farligare, eftersom det var så packat med folk och alla skrek på en, och på så sätt mycket mer att hålla koll på. Att gå på gatan i Rio känns dock inte farligare än att gå i någon annan storstad. Sista dagen i Rio blev en riktig stranddag och vi fick nog lite färg! Vi badade till och med varsin gång, trots att mina fötter isade i flera minuter efteråt. Vi anpassade oss snabbt till backpackerlivet igen. Vi kände igen rutinerna på vandrarhemmen och det blev inga överraskningar direkt. Däremot känns det fortfarande lite konstigt, eftersom vi alldeles nyss var hemma och där ser livet lite annorlunda ut. Men vi klarar oss bra även fast att vi får trängas på en liten yta i våra rum med flera andra människor och trots att det vita brödet är tillbaka till frukost. Anton klagade senast på att en tjej som inte låg i hans våningssäng (trippelvåningssäng, till och med) ändå använde sig av hans stege för att komma upp i sin säng. Han tyckte att det blev ”dubbelt så mycket traffik på vår stege”. Själv har jag mest problem med toaletternas standard.

I förrgår tog vi bussen i 6 timmar till Sydamerikas - och det södra halvklotets - största stad: São Paulo. Här bor det 20 miljoner människor. Vi träffade en brasiliansk kille på östkusten i Australien sist och när han fick reda på att vi skulle till São Paulo frågade han om vi ville bo hos honom, och det erbjudandet kunde vi naturligtvis inte tacka nej till. Åh, vad härligt det är att vara iväg igen!

From Hong Kong to Borås

Hemma, Borås

Och så lämnade jag Bangkok och Thailand och flög världens största passagerarplan, A380, till Hong Kong. Efter lite strul då jag tappat passet på flyget (...) kom jag till slut in i landet och där möttes jag upp av Bella. Det var jätteroligt att se henne igen men också lite konstigt. Hon hade liksom tagits ur sitt sammanhang i min värld och hamnat på min resa i Asien. Fast det här var ju hennes hem egentligen. Hong Kong var häftigt. Nu snackar vi storstad. Över 6000 pers/km². I Sverige är det 21. Och läget. Öar med höga, toppiga berg och tropisk, grön skog omgiven av mäktiga Sydkinesiska havet. Och mitt bland denna natur; 7 miljoner människor och tusen och åter tusen skyskrapor. Vi hann inte med allt jag önskat på 5 dagar men man hinner aldrig allt. Vi sprang på stan och shoppade och vi var uppe vid Hong Kongs främsta utkiksplats, Victoria Peak. Där åt vi en alldeles för dyr middag med vin för min budget och tittade på en alldeles för fin utsikt för att jag skulle vilja åka hem snart därpå. Tillsammans med Bellas föräldrar tog vi en dygns-tripp till fastlandet, Kina. Där bodde vi i en 10-miljonersstad som jag aldrig hört talas om innan, Shenzhen, där ingen kunde engelska och där facebook slutade fungera. Vi hade ett jättelyxigt dygn; vi bodde på ett spa där vi åt, såg på film och fick massage till sent in på natten. Jag grämde mig över att det var allt jag fick se av Kina den här gången - jag blev jättesugen på att utforska det mer. Sen då? Ja, sen flög jag hem. Med en mellanlandning i Moskva landade jag på kvällen den 15 maj i Köpenhamn där jag blev mött av min fina familj som bar partyhattar och förde ett jävla liv. Och som jag hade saknat dem. Ytterligare någon timme senare var jag hemma. Hemma. Det är svårt att beskriva hur det kändes att vara hemma igen. Lyxigt och tryggt. Ingenting hade ändrats så klart. Nu har jag varit hemma ett tag. Förutom en visit hos några vänner i södra Tyskland och en solsemester i Spanien, så klart. Nu har det blivit höst igen och jag tackade nej till mitt skolval. Det börjar klia lite (läs: mycket) i mitt resesinne så jag tänkte väl att jag drar iväg snart igen. Snart, snart.