Vi kom
alltså med bussen till São Paulos bussterminal (vilken i för övrigt ska vara
världens näst största) och lyckades efter instruktioner ta tunnelbanan till
stationen Faria Lima. Dit kom Rógeres och hämtade oss med bil. Det var
jätteroligt att se honom igen, och lite konstigt så klart. Han körde ner i ett
garage och vi hoppade ut ur bilen utan att parkera på någon parkeringsplats.
Tydligen så gör parkeringsvakten det. Traffiken är enorm i staden och Rógeres
berättade att alla med bil har speciella dagar med tider då man inte är
tillåten att köra för att minska belastningen. Traffiken är också ganska
kaosartad och det påcgick kampanjer för att göra den säkrare. Vi tog hissen upp
till Rógeres lägenhet och han bjöd oss direkt på varsin öl (till Antons
besvikelse) och vi pratade om vad som hade hänt sen sist. Rógeres kommer ifrån en stad
uppe i Amazonas men har bott i São Paulo i sex år, där han nu pluggar ekonomi
på universitetet. Han hade någon lektion på kvällen, så Anton och jag tog det
lugnt hemma hos honom under tiden och försökte kommunicera med hans rumskompis
Val. Hon kunde varken engelska eller spanska. Vi fick klämma ihop oss i Rógeres
rum, men vi tyckte bara att det var väldigt snällt av honom att låta oss bo
där. Nästa dag fick Anton och jag underhålla oss själva när Rógeres var i
skolan igen och vi åkte och kollade runt i den nya delen av staden och gick på
ett museum. Det finns verkligen alla sorts människor i Brasilien och det är
inte lika uppenbart att vi är turister här, som det var i Thailand till exempel.
Fast det är klart, våra blonda huvuden avslöjar oss ändå en hel del. På kvällen
blev det middag med några vänner på en ”temakeria” där vi åt någon slags sushi.
Både Anton och jag tyckte det smakade bättre än vi trodde. Efter maten bar det
av till en sambaklubb! Det är så trevligt; ny musik är också populärt, men deras
traditionella musik och dans så som samba och foro verkar lika populärt bland
ungdomar som äldre. Sambaklubben såg verkligen ut som att vara hämtad ur en
film: liten, mörk, halvruffigt och bohemiskt. Val och Rógeres försökte lära oss
några samba-moves, men jag lyckades bara med en väldigt stel imitation av deras
dans och Anton dansade som vanligt outside the box. Varken brasiliansk öl eller
landets populäraste drink, Carpirinha, lyckades bryta den trenden, men vi hade
väldigt roligt. På onsdagen tog Rógeres med oss till centrum och den äldre
delen av stan. Vi vandrade runt och sen gick vi till en matmarknad för att äta.
Vi har provat en del brasiliansk mat och det är ganska gott. Middag är ofta
något slags kött med både ris och potatis, vilket känns lite underligt. Maten
serveras också alltid med en skål med svarta bönor, som faktiskt är väldigt
gott. Vi har också provat lite gatumat, som till exempel friterat bröd med
olika fyllningar. På kvällen skulle Rógeres på en konsert med några vänner, så
Val, Anton och jag gick till en italiensk restaurang för att äta. Vi väntade på
Vals vän som skulle kunna engelska, men det tog ett tag och till dess fick vi
kommunicera med enstaka ord och handrörelser. Det fick faktiskt ovanligt bra.
Vals vän kom efter en stund, Leto, men hans engelska var inte i toppklass
heller. Personalen skrattade åt oss när vi försökte kommunicera och undrade nog
hur tusan vi kände varandra. Men trots att vi förstod långt ifrån allt vad vi
sade till varandra, hade vi nog roligast på hela restaurangen. Bortsett från
personalen då. Vi kom inte tillbaka till lägenheten förrän strax innan tolv och
då kom också Rógeres och hans vänner från konserten. Tydligen skulle vi iväg
till ännu en sambaklubb, och denna var än mindre än kvällen innan. Efter några
timmars drickande, pratande och försök till dansande tog vi oss hem och den här
natten knödde vi åtta personer ihop oss i lägenheten och sov. På morgonen när
Anton och jag orkat oss upp hade några redan försvunnit och resten av oss gick
till en marknad och åt något som skulle likna frukost. Rógeres med några vänner
skulle till Rio (som jag lärt mig uttala ”Hio”) över helgen och ville att vi
skulle följa med. Men vi kände att vi ville vidare och hade bokat en buss till
på eftermiddagen. Vi tackade Rógeres för allt och välkomnade honom så mycket
till Sverige innan vi sa farväl för den här gången. São Paulo är en enorm stad,
men mest är det en affärsstad och en universitetsstad, så utan Rógeres hade vi
nog inte haft så roligt där.
Bussen vi
hoppade på tog oss till Foz do Iguaçu, som ligger precis på gränsen till både
Argentina och Paragay. Bussresan hit skulle ta 15 timmar, men då det tog 2.5
timmar att ens komma ut ur São Paulo, tog resan istället 17.5 timmar. Vi kom
fram i förmiddags och tog bussen till det vandrarhem vi bokat. Det ligger helt
ute i bushen men på väg mot det vi kom hit för att se: Iguaçu-vattenfallen. Vi
tog bussen dit i eftermiddags och efter att köat en bra stund med flera hundra
andra turister fick vi komma in i nationalparken. Vi vandrade en led längs vattenfallen och där stötte vi på ett djur som vi sedan lyckades identifiera som en näsbjörn. De var jättefina och var inte alls rädda för alla människor som inkräktade på deras land. Vattenfallenvar enorma. Och jättemånga. Vi följde leden tills vi kom ut till "Devil's throat", där de största vattenfallen gick samman. Där fick vi gå ut på dem och vi blev dyblöta. Men det var riktigt häftigt. Lonely Planet tycker att Igauçu-vattenfallen är något man definitivt bör se under sin livstid, och vi håller med.
Nu sitter vi på vandrarhemmet och vet inte vart vi ska ta vägen riktigt. Vi vill ta oss till Montevideo, men vi har inte bestämt vilken väg vi ska ta dit eftersom det är för långt att åka utan stopp. Det lutar mot att åka ner längs den brasilianska kusten. Vi får se. Det är ju inte förrän imorgon vi ska åka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar