Public holiday

Harbour St, Sydney 00.47 GMT+11

I går kom Sofia, min och Antons klasskompis från gymnasiet, in till Sydney. Det kändes konstigt att träffa henne här på andra sidan jordklotet. Vi gick runt och såg staden - lite av det man måste se när man är i Sydney. Vi var nere i hamnen och vi tittade på den äldsta området The Rocks. Vi satte oss faktiskt på Sydneys äldsta pub, Hero of Waterloo, och beställde varsin öl (förutom Anton så klart). Sofia åkte sedan tillbaka till sitt boende utanför Sydney. Senare på kvällen bjöd Simone och Louise med oss till en bar uppe i ett annat torn och inte Sydney Tower. Det ser ut som en vanlig skyskrapa och det finns ingen information nedanför om baren och restaurangen på 47:e våningen. Förutom vi fyra så var även tyskorna Connie och Merlene med, och senare kom tre andra och gjorde oss sällskap. Anton slog på stort och beställde en drink, Ruby sunset, medan jag avnjöt ett mycket litet glas rosé. Även denna baren snurrade sakta runt 360 grader och vi fick igen se Sydney i mörker, men upplyst av alla miljoner ljus, ovanifrån. När vi efter några timmar skulle betala så tillkom en extra avgift för att det var helgdag, en så kallad "public holiday surcharge". Vi undrade vafan det var för helgdag den 27 december, och när servitrisen kom till vårt bord frågar Simone plötsligt "What do you call this day?". Servitrisen blir lite tagen och svarar osäkert att hon inte vet vad man kallar denna helgdag. När vi går därifrån och är lagom sura, utbrister Simone irriterat "If it doesn't have a name, it's not a public holiday!". Och vi alla håller med.

I dag har Anton och jag, som man kallar det, glassat. Vi sov ganska länge och och åt en god frukost med grekisk yoghurt, nektariner och lönnsirap. Sen ville jag se om jag kunde hitta en klänning till nyår på mellandagsrean, men vädret blev så fint. Eftersom Anton skulle jobba klockan sex och klockan var redan ganska mycket, bestämde vi att utnyttja utrustningen på vårt dyra boende. Vi bytte om till badkläder, åkte till 18:e våning, gick upp en extra trappa till taket och lade oss i varsin solstol bredvid poolen. Där låg vi och lyssnade på radio, läste och bara tittade på utsikten över Sydney och på alla plan som skulle landa och lyfta borta vid flygplatsen.

Skipping Christmas

Harbour Street, Sydney 22.30 GMT+11
I förrgår var det alltså julafton och trots att australiensarna själva firar denna högtid, passar inte julen in här. Vi bestämde oss ändå att unna oss lite extra (>>Det är ju ändå jul<<), så vi tog med Simone och hennes danska vän Louise på picknick i observatorium-parken nere vid Harbour Bridge. Vädret var helt lysande; stekande sol och klarblå himmel. Vi satt i skuggan och åt kycklingvingar, kex med brieost, vitlöksbröd, morots-stavar, tomat- och mozzarella-sallad, nötter, plommon och vindruvor. Vi hade det väldigt trevligt - Simone och Louise är härliga - och vi skrattade mycket när vi försökte prata svenska och danska med varandra. 

Framåt eftermiddagen gick vi tillbaka hem där Anton och jag lite snabbt bytte om innan vi begav oss till svenska kyrkan i Sydney. Utanför stod så klart en hel hop med svenskar och Anton och jag höll oss mest för oss själva förutom att vi pratade med de vi träffat sen innan. Efter en stunds väntan fick vi gå in i kyrkan och vi satte oss på en bänk. Framme vid altaret fanns en stor duk där Kalle skulle visas, men det bästa var den riktiga granen som stod till höger. Och den var vackert klädd - inte alls som plast-granarna ute på stan. Kalle Anka började och ja, det var ju samma som alla tidigare år. Ärligt talat kändes det bara konstigt att sitta inne i en kyrka i Sydney med en massa svenska främlingar och titta på Kalle Anka. För mig så känns det bara konstigt att försöka fira jul här. Allt som betyder jul; kyla, snö, mörker, lov och framför allt sin familj, finns inte här. Så det är lika bra att konstatera att vi inte fick någon jul i år. Efter några Disney-avsnitt tröttnade till och med Anton och vi gick tillbaka hem.

Lite senare, vid 10-tiden, gick vi till Louise och Simones lägenhet. De bor också i en lägenhet mitt i stan, och de delar den med 6 andra backpackers. Vi alla och några till åt glass och fruktsallad och pratade och drack lite vin. Vi hade det jättetrevligt och klockan blev halv två innan någon tyckte att vi skulle gå ut på stan. Vi gick till en klubb som heter Side bar och där dansade vi en timme till jullåtar innan det stängde och vi gick hem och lade oss.

Nästa dag var vi givetvis trötta, men vädret var lika bra som dagen innan, så Louise och Simone smsade att vi skulle dra till Manly Beach. Vi tog bussen ner till hamnen och spydde galla över det fruktansvärt överdrivna julpyntet på bussen som gjorde att det kändes som om vi satt i byn i Grinchen-filmen. Vi tog färjan med två tyskar från deras lägenhet och låg och päste på stranden hela dagen. Det var dessvärre förbjudet att bada den dagen på grund av kraftiga strömmar som orsakade höga vågor och vi var för lata för att promenera några minuter till en annan strand. Men vi gick ändå ner till strandkanten och sköljde oss med det salta havsvattnet. Äntligen fick vi lite färg!

I dag var vädret sämre, så Anton och jag har promenerat till Glebe och till en annan förort som heter Newtown. Där var vi och kikade i alla små bokhandlar och affärer som har Annandags-rea. Och så har ännu en jul passerat.

God jul

Det låter fruktansvärt falskt, men vi menar det.

Christmas feelings

Harbour Street, China Town, Sydney 21.34 GMT+11
I går var dagen ganska slö. Men vädret blev bättre. Anton gick till jobbet klockan sex som vanligt, och jag gick och fikade med danskan Simone. Hon är en kollega till Anton och har hand om 12-14-passet. Det var henne Anton frågade hur hon hade fått sitt jobb, och som då tipsade Anton att fråga på samma restaurang. Vi gick och fikade på en mysig restaurang i Glebe, och jag beställde en "Big Fat Cappuccino". Vi satt och pratade länge och det var riktigt trevligt. Simone har varit i Australien i 4-5 månader och har rest ner längs östkusten, så hon kunde bidra med lite tips. I Sydney fick hennes vänner jobb snabbare än vad hon fick, så hon visste en del om hur ensam man kan känna sig i en storstad och hur mycket man kan längta hem.


I dag har det varit riktigt varmt och helt soligt från tidig eftermiddag. Jag ångrar nästan att vi inte gick och badade. Anton och jag gick till Paddy's Market, en stor marknad där man kan köpa alla sorters frukt och grönsaker billigt. Vi har bestämt oss för att lyxa till det lite till jul, så vi gick också till en europeisk liten affär, driven av en äldre herre från Tjeckien, som säljer alla möjliga sorters europeiska matvaror. Vi köpte lite Leksands knäckebröd, dansk brieost och choklad. Sen träffade vi Lundabon Boel, från fiket i Glebe häromdagen, och gick åt Caesarsallad på stan. På den restaurangen fick vi en svensk servitris som, liksom vi, kommer till svenska kyrkan imorgon för den svenska jultraditionen. Det var verkligen en sista julrusch på stan i dag. Australiensare är allt bra konstiga. Överallt extrema juldekorationer i form av julgranar och julbelysning trots att det är den ljusaste tiden på året. Jultomtar klädda som hemma och julsånger om snö och kyla fast att det är 25 grader utomhus. Många har inte ens sett snö. Det får julen att verka så äckligt kommersiell och importerad. Det passar inte in. I alla fall så gick Anton, Boel och jag och köpte iste och frappuccino och satte oss i Hyde Park i solen och värmen. Imorgon är det julafton, och det har aldrig känts mindre juligt. Men åh, vad jag älskar solen.

Enjoying life in Sydney

Harbour Street, China Town, Sydney 00.16 GMT+11
De senaste dagarna har vi fortsatt att utforska Sydney, och vi har unnat oss en hel del. Det finns väldigt mycket att se och göra. I fredags kväll var vi på nattmarknaden i China Town som hålls varje vecka. Det var trevligt, men den var ganska liten och det kändes konstigt att en asiatisk marknad var så dyr, när de i Asien annars brukar vara mycket billigare. Vi fortsatte i samma anda och gick på en annan marknad på den soliga lördagen. Marknaden var i statsdelen The Rocks, som ligger nere vid hamnen och är Sydneys äldsta område. För resten av världen betyder det att det inte är speciellt gammalt (1800-tal) men arkitekturen skiljer sig från resten av staden. The Rocks består av små låga stenhus, och det påminner lite om Gamla stan i Stockholm. Både Anton och jag tyckte det var väldigt mysigt där. Marknaden var dock ganska exklusiv, men vi kostade på oss ett spett med chokladdränkta jordgubbar och marshmallows.

Vi besökte också Sydneys observatorium som ligger där i närheten. Det är ett gratis museum, och det ligger på en hög punkt, i en sluttande park. Därifrån hade vi en fin utsikt och det kändes som sommar den dagen. I parken pågick också tre bröllop den stunden vi var där.

Observatorium

Vi har också utforskat lite mer av Sydneys nattliv, både i lördags och måndags kväll. Det är alltid väldigt mycket folk ute och det verkar vara en salig blandning av Sydneybor, andra australiensare, backpackers och övriga turister. I går träffade vi en dansant australiensare ute på krogen; Rohan Lorien, döpt efter två riken i Sagan om Ringen.

I dag besökte vi statsdelen Glebe, som ligger i utkanten av Sydney, på gränsen till förorterna.  Den ska tydligen vara populär bland backpackers. Vi tog bussen dit och satte oss på ett av alla små caféer. När den unga servitrisen bad ut våra beställningar frågade hon oss var vi är ifrån. Jag svarade "Sweden", varav hon utbrister "Me too!". Det visade sig att hon är född 92 som vi, kommer från Lund och heter Boel. Det är så mycket svenskar ute. Det är kanske inte vårt högsta mål att träffa svenskar på andra sidan jorden men, som Anton och jag konstaterade, så är det ju roligt att ha fler vänner när man väl kommer hem. Efter caféet gick vi upp till Sydneys universitet, som ligger i Glebe. Det var en gammal byggnad och såg ut som ett slott eller ett fort. Väldigt mäktigt och häftigt. Campus var stort och alla ämnen verkade finnas där. Det startade en diskussion om att plugga vidare mellan Anton och mig, och vi blev nog lite sugna. Hur häftigt hade det inte varit att plugga i Sydney?

Nu i kväll var vi uppe i Sydney Tower. Det är ett 309 meter högt torn med en restaurang och bar längst upp. Antingen kan man betala runt 30 dollar för att åka upp till en avdelning och ta kort eller så kan man, som Anton och jag gjorde, klä sig fint och åka upp till baren och köpa en 10-dollar drink. Vi satt där i baren och såg ut över den fantastiska utsikten över Sydney på kvällen. Som om inte det var nog, roterar baren sakta 360 grader så vi såg verkligen hela Sydney medan vi satt och smuttade på vårt mousserade vin. Det kändes fint.

Anton har ordet

Då gör jag, Anton, ett litet gästinlägg här på bloggen. I dag strosade vi som vanligt runt på stan efter att vi sent omsider hade kämpat oss ut ur sömnens rike. Väl tillbaka i vår boning blev det lite avkoppling innan det var dags för mig att gå till arbetet. Mitt yrke består i att distribuera små kvadratiska papperslappar med erbjudanden om maträtter från 9 dollar till förbipasserande på gatan. Dessutom ska jag le glatt. På eget initiativ sa jag sir/madam för att påkalla uppmärksamheten hos de personer som behandlade mig som en vägg så ful att de vände bort blicken. Inte för att jag tjänar något extra på att dela ut många lappar, men i alla fall... Från klockan 18 till 21 stod jag alltså på trottoaren i sommarkvällen i centrala Sydney med Winnerbäck i öronen och log sådär lagom falskt och inställsamt. Det var riktigt njutbart. Förutom att jag får betalt per timme så erhåller jag dessutom ett gratis mål mat efter avslutat dagsverke, vad mer kan man begära?


I morgon planerar vi att besöka nattmarknaden här där vi bor i Kinastan och på lördag blir det ännu en marknad i the Rocks. Eftersom det är kväll här nu så bjuder jag er alla en god natt!

Ett hederligt arbete. Fast svart såklart.

Just another day in Sydney

Harbour Street, China Town, Sydney 20.31 GMT+11
Anton och jag har flyttat in i vår lägenhet. Eller ja, vårt rum. Förutom den kinesiska kvinnan Michelle som äger lägenheten, bor här också en ungt kinesiskt par. Men ingen av dem är hemma särskilt mycket. Vi delar alltså kök och badrum med dem, men det har varit problemfritt hittills. Förutom att de inte verkar vara jätterenliga av sig, för det är alldeles fett och smutsigt på skåp och väggar i köket. Det finns bara en säng i vårt rum, men Michelle hade en tjock madrass över som vi lade in i rummet, och skjuter under sängen på dagarna. Lägenheten ligger mitt i China Town och i utkanten av innerstan i Sydney.


I söndags flyttade vi hit, och i måndags gick vi en guidad tur genom staden. Det var gratis, förutom att man kunde skänka någon slant till guiden efter turen om man tyckte det var värt det. Och det var värt det. Guiden var en riktig "Sidney sider" (Sidneybo) som tog oss runt hela stan och berättade både om Sydneys historia och små anekdoter. Vi fick veta att den danska arkitekten Jørn Utzon inte fick bygga klart sin vision eftersom regeringen ville dra ner på kostnaderna. Utzon återvände till Danmark, nämndes inte vid invigningen 1973 och fick aldrig se Operahuset färdig i verkligheten. Tydligen var inte regeringens arkitekter särskilt skickliga och idag är ljudet så dåligt inne i Operahuset att det skulle kosta 1 miljard dollar att justera.


Igår gick vi runt och letade mer jobb på stan. Jag lämnade in mitt CV på fem ställen, så det kändes skönt. Anton och jag har varit ganska lata de senaste dagarna, och köpt godis och tittat på vårt nya favoritprogram Pan Am. Man tror inte att man ska känna sig så slapp när man är ute och backpackar, men det gör man. I alla fall gör vi det. Men igår kväll skulle det vara livemusik på baren "3 wise monkeys", så vi gick dit. Väl där började en amerikansk kvinna i 40-årsåldern prata med oss. Hon och hennes man var på smekmånad i Australien och vi alla började prata. De tyckte det var häftigt att vi reste ensamma så unga, och berättade att det inte alls var så i USA. Kvinnan i paret var väldigt pratsam och trevlig och ville bjuda oss på mat, men köket hade stängt. Hon berättade att hon var lärare i amerikansk historia och i religion, och hon berättade om sina två barn. Vi pratade lite om skillnader mellan USA och Sverige, och hon tyckte det var fantastiskt att vi fick gå i skolan gratis. Men så började hon berätta att de var konservativa republikaner och hon berättade hur hon hade funnit gud i sitt liv. Anton och jag blev nog båda lite förvånade, och innan de gick bad kvinnan mig räcka fram handen och så satte hon på mig sitt armband där det stod "God's got this". Och sen gick dem. Det jag tyckte var konstigt var att de båda var så trevliga. Jag tror att man lär sig att öppna sina sinnen när man är ute och reser, men jag tror också att man gör allt in i det sista för att slippa ändra på sina åsikter och värderingar. Utomlands så söker man sig till människor som bekräftar ens egna åsikter, och därför tycker man om dem. Jag vill tro att konservativa republikaner inte gillar att prata med andra sorters människor och går ständigt runt och bär på sina vapen. Detta paret berättade att de aldrig går runt med vapen, att det är olagligt där de bor. Jag vill tro att jag ändras för att jag är ute och reser, men samtidigt känns det så svårt för mig att erkänna att de här konservativa amerikanerna faktiskt var trevliga. Det betyder inte att jag tycker som dem, eller att jag kommer bära armbandet. Men de var faktiskt trevliga.


Idag gick Anton och jag ner till till hamnen och gick över Sydney Harbour Bridge. Den är 1149 meter och världens bredaste bro med en båge. Vädret klarnade upp när vi gick på bron och vi hade en riktigt vacker utsikt över Operahuset och hamnen. På väg tillbaka fick Anton ett jobb! Vi frågade en tjej på gatan som delade ut reklamblad för en restaurang hur hon hade fått sitt jobb. Hon var tydligen dansk och berättade att ägaren behöver en till som delar ut reklamblad på kvällarna. Så Anton gick in och frågade ägaren och svaret blev: "Can you start tomorrow?". Eftersom det vid det tillfället kändes så löjligt lätt att få jobb, ville Anton helst svara "Är det okej om jag börjar på måndag?" (som vår mattelärare Karlgård brukade svara när han fick jobb på 70-talet). Anton ska jobba tre timmar om dagen och tjänar 12 dollar i timmen. Det är inte jättemycket, men det täcker hyra och mat varje vecka. Anton är alltså officiellt en "flyer boy"! Direkt när jag fick reda på hans betyg i somras visste jag att det skulle bli något bra av honom.

Dagarna försvinner lite i varandra här. Det känns konstigt att vi inte ska åka hem snart. Det är konstigt att planera för så lång tid framåt. Jag vet inte ens hur lång tid framåt. Men jag antar att vi kommer skapa ett liv kring det.

High pace

Westend Hostel, Sydney 20.20 GMT+11

Oj, vad mycket som har hänt sen sist. Jag har inte haft bra tillgång till internet, så nu blir det en lång uppdatering. På lördagsmorgonen fick vi checka ut för att det var fullbokat, men vi satt kvar ute på vandrarhemmets terrass och funderade på vad vi skulle göra. Jag har ingift släkt i Melbourne, så jag ringde mamman i den familjen. Hon heter Jackie Mencevski och verkade vara helt underbar när jag pratade med henne i telefon. Eftersom vi inte visste vad vi skulle göra härnäst, bestämde vi oss för att tacka ja till Jackies erbjudande att bo hos henne några dagar. Hon skulle hämta oss på eftermiddagen, så Anton och jag gick ner till Melbournes hamn och strand. Det var mulet och lite kyligt, så det var inte direkt läge att bada. Vi gick ut på piren och längst ut, på landsidan, träffade vi en 84-årig italienare som visade oss en pingvin som sov i en håla bland stenarna. Det var jättehäftigt! Jag kunde inte fatta att jag såg en vild pingvin. Vi såg en ”water rat” (jag vet inte vad det heter på svenska) gömma sig i en annan håla också.

Jackie och hennes son George (20 år) hämtade oss på vandrarhemmet senare på eftermiddagen och vi åkte hem till dem. De bor i en förort cirka 25 minuter från stan. Deras hus var nybyggt och väldigt fint. Vi satte oss ner i deras vardagsrum och drack kaffe, och vi fick träffa Jackies man och deras andra son Stefan (14 år). Hela familjen var jättetrevlig, men Jackie hade verkligen den ledande rollen i familjen. Hon sa att hon och hennes familj skulle hjälpa oss med vad de än kunde, och att vi skulle känna oss som hemma i deras hus. Vi åt middag senare på kvällen, och sen såg Jackie till att George tog oss till Melbournes kasino. Det var häftigt, och Anton och jag har ju inte varit på ett kasino innan eftersom vi är för unga hemma. Anton spelade lite Black Jack, och det gick bra för honom i början och han slutade i alla fall på plus minus noll. Kasinot var gigantiskt med flera våningar och inkluderade restauranger, barer, en nattklubb och en terrass med livemusik. Utanför sprutade statyer eld varje timme. Melbournes nattliv verkar leva upp till förväntningarna.

Anton och jag sov i gästrummet och, trots att vi varit hemifrån i knappt en vecka, kändes det helt underbart att ligga i en stor, bekväm säng i ett tyst rum. Vi blev verkligen bortskämda hos familjen Mencevski. Denna söndagen följde vi med på frukost ute på en restaurang, och sen åkte vi till ett plantage och plockade (stora) jordgubbar, nektariner och bigarråer. Aldrig har jag plockat jordgubbar i december i alla fall. Resten av dagen försökte Anton och jag ta reda på vad vi ville göra, och hela familjen engagerade sig i våra planer. Vi bestämde oss till slut för att åka till en ort norr om Melbourne som heter Shepparton och som ligger mitt bland områden med stora plantager. Där fanns ett vandrarhem som hade kontakt med olika farmer och som trodde att de kunde hitta jobb till oss snabbt. Vi behöver väl egentligen inte jobba just nu här, men eftersom det var så kallt i Melbourne kände vi att vi ville åka någon annanstans och då passade det sig att prova på ”farm work” i en eller två veckor innan jul och nyår. Det är ju en stor del av Australien, trots allt.


Nästa morgon tog vi farväl av familjen och tackade dem för deras hjälp. George skjutsade runt oss i deras förort så att vi fick köpa kläder som passar till att jobba ute på en odling (typ tunna, långa kläder). George var väldigt hjälpsam och det enda vi kunde erbjuda honom när han skjutsat in oss till centralstationen i stan var en ask med svenskt godis. Vi hoppade på tåget, och träffade givetvis en pratglad australiensare. Det tåg ungefär två timmar att komma fram till Shepparton och vi fick byta till buss efter halva färden. På Sheppartons station fick vi vänta ytterligare en timme på en indier som jobbade på vandrarhemmet vi skulle bo på. Han skjutsade oss till vandrarhemmet, och vi insåg att vi verkligen hamnat ute i bushen.  Runt om var ödemark, och det påminde om en gammal westernfilm. Det var dyrt att bo på vandrarhemmet, men indiern hade jobb till oss på en körsbärsodling redan nästa dag så vi betalade för en vecka och då blev det billigare. Vandrarhemmet var sunkigt och smutsigt, och stämningen blev inte bättre av att köket var kameraövervakat, då indiern satt och inspekterade disken. Diskade man inte före man åt sin lagade mat, fick man böter. (Det känns som om jag rapporterar inifrån ett fängelse.)  Anton lyckades hålla modet uppe bättre än jag, och det var bra. Vi gick och lade oss ganska tidigt, för vi skulle bli hämtade 05.20 nästa morgon. En van kom och hämtade oss och alla andra arbetare som bestämt och färden till fältet tog runt en timme. Väl framme blev vi tilldelade varsin plastlåda att knyta runt midjan och utan vidare instruktioner fick vi följa efter någon in bland träden. Vi blev tilldelade varsitt träd och varsin stege och sen var det bara att börja plocka. Det gick segt och långsamt och stegen var tung att flytta. Jag nådde inte längst upp bland topparna, men jag fick hjälp. Vi blev efter någon timme flyttade till en annan del av plantagen och blev tilldelade nya träd. Under dagen fick vi reda på, av de mer erfarna arbetarna, att vi får betalt i kontanter beroende på hur mycket vi plockar. Det lät inte bra för mig och Anton. Solen steg och det började bli riktigt hett. Det blev aldrig någon allmän rast och det var ingen som sa att man fick ta paus när man ville. Arbetsledarna sa till oss att plocka alla körsbär, bra som dåliga, men sen kom de australiensiska ägarna och skällde ut oss för att ha plockat dåliga körsbär. Jag hade fått ett riktigt stort träd som aldrig verkade bli klart. Arbetsledarna kom förbi mig titt som tätt och visade tekniken bakom körsbärsplockandet eftersom det gick så långsamt för mig. Mitt på dagen var Anton och jag så trötta och besvikna att vi höll på att börja gråta, och när vi äntligen fick gå fick vi veta att vi plockat 5.5 lådor var, vilket skulle resultera i 55 dollar (knappt 400 kr). På vägen tillbaka sa Anton till en av arbetsledarna att vi inte tänkte komma tillbaka nästa dag, så han skulle ta med vår lön nästa morgon till vandrarhemmet. Planen var att dra därifrån senare nästa dag. Vi fick inte våra pengar tillbaka på vandrarhemmet och efter att ha talat med Jackie i telefon och ett snällt par på McDonald’s (där vi utnyttjade gratis wi-fi) bokade vi en tågbiljett till Sydney samma kväll. Vi bad en tysk tjej på vandrarhemmet att ta emot vår lön och skicka den till Jackie i Melbourne och sen drog vi fort som fan därifrån.

Vi hoppade på nattåget mellan Melbourne och Sydney på någon liten station ute i ödemarken och resan tog 10 timmar. Men vi båda sov större delen av tiden. Väl framme lämnade vi våra väskor på vandrarhemmet Westend, men check-in var inte förrän senare. Vi gick runt i staden och gick ner till hamnen och operahuset. Det var… overkligt, precis som allt annat. Men vi hade nog ännu svårare att ta in det än vanligt för att vi var så väldigt trötta. Vi lade oss i en park tills vi kunde checka in. Vi fick rummet ”The Church”; en 32-bäddssovsal. Vi träffade genast tre andra svenskar; Ken från Göteborg och Rebecka och Helena från Åre. Ken skulle till Svenska Kyrkan i Sydney (!) och vi andra hängde på. På onsdagar har de Café Svensson, så vi fikade Ahlgrens bilar, lussebullar och pepparkakor. De andra hade varit borta längre, för Anton och jag har inte direkt börjat sakna svenskt godis. Men de norrländska tjejerna var väldigt trevliga och vi satt och pratade i flera timmar, medan det tyvärr ösregnade ute.

Bondi Beach

På torsdagen tog vi tunnelbana och buss till Bondi Beach tillsammans med Rebecka och Helena. Vädret var mulet och inte särskilt varmt men vi ville se det ändå. Vi hade en bild i huvudet att stranden skulle vara större än den faktiskt var, men alltihop var väldigt vackert. Senare på eftermiddagen fick vi säga hej då till norrlänningarna för de skulle dra vidare. Vi träffade en kanadensare, Wylee, som var ny på vårt rum och gick ut och tog en öl med honom. Nästa dag var det fint väder så vi drog till en ny strand, Manly Beach. Vanligtvis tar man färjan ut dit, men den var inställd så vi tog bussen. Wylee följde med och han verkade okej först, men blev faktiskt riktigt odrägligt efter ett tag. Det enda han tyckte var häftigt var att åka runt i sin ”truck” hemma på landet, dricka öl samtidigt och skjuta djur genom fönstret. Det var i alla fall härligt att ligga och sola och havet var fantastiskt! Vi hann tyvärr bara bada en gång, för sen kom massa ”blue bottles” in till land. De ser ut som ganska stora blåsor och de har trådar som bränner som brännmaneter. På vägen tillbaka gick färjan igen, och utsikten när vi åkte in i Sydneys hamn var obeskrivlig.

Manly Beach

Sydney Opera House & Harbour Bridge

Anton och jag har pratat mycket om hur vi ska göra. Vi vill jobba och vi vill verkligen uppleva Sydney. Dessutom ska vi ju vara ute ett tag så vi behöver jobba och vi kan stanna i Sydney ett tag. Men alla vandrarhem är fullbokade över jul och nyår, så vi har pratat om att skaffa en lägenhet. Vi kollade på en speciell sida på internet och hittade några som vi svarade på. En person svarade direkt igår, så idag tog vi bussen ut till Summer Hills som är en förort och kollade på den idag. Men det var mer en inglasad altan som man gick in i från baksidan av ett hus och det var sunkigt och, värst av allt, fullt med kackerlackor! Dessutom var det ganska långt från stan. Vi åkte tillbaka och sen blev det snabba ryck. Vi såg en annons om en lägenhet på en lyktstolpe, ringde och sprang till China Town för att titta på den. Det var en kinesisk kvinna som hyrde ut ett rum i sin lägenhet, och det var på våning 9 i ett alldeles för lyxigt lägenhetshus. Det var dyrt, men var egentligen tänkt för bara en person så om Anton och jag delar på det blir det ändå ganska mycket billigare än att bo på vandrarhem. Speciellt under jul där priserna är dubbelt så dyra. Dessutom ingick internet och tvätt, så vi tog det. Vi får stanna så kort eller lång tid som möjligt, bara vi säger till ett tag innan. Resten av kvällen har vi gått runt på stan och delat ut våra CVn, och det här landet är konstigt för överallt verkar de behöva folk som kan börja jobba. Nu känns det lite mindre osäkert. Och tänka sig, vem trodde att min första lägenhet skulle vara i Sydney?

Discovering Melbourne

Lord's Lodge, South Yarra, Melbourne. 23.47 GMT +11
Idag har vi fått se mer av Melbourne. Anton och jag gick upp och åt frukost vid 8, men jag gick och lade mig vid halv tio igen och vaknade elva. Livet är ganska avslappnat här borta. Vi bestämde oss för att gå in till centrum för det skulle tydligen vara flera parker att gå igenom på vägen, och dem ville vi ju se. Och idag var det soligt och varmt. Den första parken var väldigt stor, och hade en sjö i mitten. Vi gick längs strandpromenaden och pratade och beundrade den vackra parken med alla dess palmer. Vi ser en man stå lite längre fram och mata fåglar, och när vi kommer närmare ser vi att det är, bland annat, svanar han matar. Svarta svanar. Det är sådana plötsliga tecken vi får av att vi faktiskt är i Australien. Det var häftigt att se. Vi gick vidare och lade oss i nästa park och vilade i solen en stund. Det skulle vi inte ha gjort, för vi båda brände oss i ansiktet så klart. Men åh, vad härligt det var ändå att ligga där och känna solen. Inne i stan gick vi runt och tittade i China Town och köpte sen lite frukost till imorgon. Överallt hänger julprydnader och julreklam och juleljus. Det känns helt fel. Hemma är det fint med ljus för att det lyser upp mörkret, men här... är det bara fel.


På morgonen frågade hostelägaren Pat om vi ville vara med på "Steak night" ikväll för 7 dollar. Det skulle bli stek, potatismos och "lots of red wine". Det lät fint, så vi tackade ja. Det var på framsidan av vårt hostel och det blev riktigt trevligt. Det var god mat och många roliga människor. Speciellt mycket pratade vi med två fransmän, en amerikan, några kanadensare, två walesare och två andra svenskar. Det är inte svårt att börja prata med folk här. Både australiensarna och backpackarna börjar prata om allt möjligt. Det gör en liten mindre ensam på en stor, främmande kontinent.


Imorgon måste vi flytta ut från vårt hostel eftersom det är fullbokat över helgen. Vi har bokat måndag-onsdag här igen, men vi vet inte riktigt vad vi ska göra. Antingen om vi ska flytta in på ett annat hostel i närheten eller om vi ska åka på någon utflykt. Vi har också pratat om hur vi ska göra framöver. Det hade varit bra om vi kunde jobba (och kul), och nästan alla vi pratat med har jobbat eller jobbar så det verkar inte vara några större problem att hitta arbete. Men de flesta jobbar flera månader, men så länge har inte vi tänkt jobba. Och särskilt inte på samma ställe. Men jag vet inte om man kan jobba bara några veckor. Det blir ju ganska dyrt att bo på hostel, så vi kanske ska hitta en lägenhet? Men vi har inte bestämt om vi ska stanna i Melbourne. Jag skulle behöva anamma den australiensiska "det löser sig"-mentaliteten lite mer. Den kanske kommer.


 (Datumen till bilderna stämmer inte.)

Introducing Down Under

Lord's Lodge, South Yarra, Melbourne. 19.40 GMT +11

Vi är i Australien. Men jag har inte tagit in det riktigt än. Flygresan gick förvånansvärt bra igår, trots den långa flygtiden. Anton och jag hoppades (utan anledning) in i det sista att vi skulle uppgraderas till business class, men så blev det inte. Vi fick sitta hela resan, men Anton tog på sig sina stödstrumpor och då blev allt tydligen mycket lättare. Eftersom vi sovit såpass lite det senaste dygnet, lyckades vi båda sova ganska många timmar under resan. När jag inte sov tittade jag på tv-program eller på kartan över flygplanets resväg. Jag såg på kartan när vi korsade ekvatorn, och det kändes häftigt.

Till slut landade vi i alla fall i Melbourne. Vi fick fylla i ett formulär och svara på väldigt detaljerade frågor om vårt bagage innan vi gick igenom kontrollen. Frågorna inkluderade till exempel om vi hade jord från något annat land på våra skor, och hela situationen gjorde mig lite nervös. Anton däremot tyckte mest det var roligt, och ännu bättre blev det ju av att det filmades in ett avsnitt av Gränsbevakarna Australien den dagen. Lyckligtvis (men till Antons besvikelse) verkade vi inte ha blivit inspelade. Nu fick vi känna oss som backpackers för första gången på resan. Det var dags att ta på sig backpackerväskan, och jag hade inte ens provat den hemma med all packning. Vi köpte en biljett till en liten buss som körde oss direkt till vårt vandrarhem, Melbourne Connection Travellers Hostel, mitt inne i centrum. När vi kom fram dit upptäckte killen i personalen att någon hanterat vår bokning fel, och att bara en natt bokats för en person i ett 8-rum när vi hade bokat två nätter för två personer i ett 4-rum. Lösningen blev att vi fick dela säng för totalt 23 dollar (ca 165 kr) i 8-rummet och att vi bestämde oss för att hitta ett annat vandrarhem till nästa natt eftersom det var fullbokat. Klockan var runt 9 på kvällen när vi kom fram till vandrarhemmet och vi var väldigt trötta. Vi gick och åt och sen lade vi oss för att sova. Dessvärre fick vi bara ett lakan och en tunn filt och fönstret i rummet stod på vid gavel, vilket gjorde det svinkallt i rummet.

Vi vaknade tidigt men kände oss inte speciellt jetlaggade eftersom vi lyckats somna på kvällen innan. Det var istället svårt att tänka sig att det fortfarande var kväll hemma i Sverige. Killen i personalen skickade oss till en stadsdel, som heter St Kilda, till ett vandrarhem men det var fullbokat. Vi gick till tre olika vandrarhem men alla var fullbokade. Vi fick sätta oss i loungen på ett vandrarhem och ringa till andra vandrarhem. Efter ett tiotal samtal och lika många "Sorry, we're booked" är det lätt att känna en aning hopplöshet, men Anton och jag har upplevt det innan och höll oss lugna. Snart hittade vi äntligen ett vandrarhem som hade plats för oss. Ägaren till vandrarhemmet kom och hämtade oss gratis (!) och vi checkade in på Lord's Lodge i statsdelen South Yarra. Vi började känna oss lite jetlaggade ändå, och har båda sovit en stund. Vi väntar med mer utforskning till imorgon.

Melbourne gav inte ett lika storartat första intryck som Abu Dhabi, och det har faktiskt känts lite som hemma. Melbourne ligger så långt söderut att solen går ner sent här på kvällen, som på sommaren i Sverige. Dessutom är det mycket kallare i Melbourne än det brukar vara vid den här tiden (tydligen) och såklart, ju kallare desto mer känns det som hemma. I solen är det väldigt varmt, men när det blir molnigt och blåser blir det kallt. Melbourne har inte samma klimat som Sydney eller Brisbane. Jag hoppas i mitt stilla inre att det betyder att det finns mindre insekter här. Alla människor är väldigt trevliga. De är hjälpsamma och pratglada. Människor börjar prata med oss på spårvagnen och på gatan och hjälper oss gärna om vi behöver det. Det och associationen mellan jul och sommar (för det är lika mycket julreklam här som hemma) gör att det inte alls känns som hemma, utan helt upp och ner-vänt. Precis som det ska i Down Under.

Lord's Lodge