Vi spenderade några dagar i Cusco, som är en väldigt fin stad. Alla byggnader i centrum är gamla, vita, stenhus och gatorna är trånga. Så klart var det dock fullsmockat med turister och vi träffade både svenskar och finnar som annars varit ganska ovanliga. Några dagar innan vi skulle börja vandra var vi på briefing-möte och betalade och träffade vår guide, Henry. Han var inte den mest glada person jag träffat i mitt liv, men det visade sig senare att han var väldigt kunnig och ganska rolig. Vi gick upp tidigt på lördagsmorgonen och träffade vår guide utanför vandrarhemmet klockan sju. Där träffade vi också de andra i vår grupp, vilket råkade vara endast två personer: ett franskt-kanadensiskt, yngre par. Vi åkte buss i cirka 3 timmar med ett stopp vid en rastplats där Anton och jag köpte varsin vandringspinne. Nu var vi redo! Sista biten åkte vi på en mycket tveksam väg och sen gick inte bussen längre. Resten skulle vi få gå. Vi hoppade av och blev introducerade till våra bärare. Det var fyra stycken som skulle bära våra tält, all mat, matutrustningen och allt annat man kan tänka sig att man behöver under fyra dagar ute i bushen. Anton och jag hade dessutom betalat extra för att de skulle bära våra personliga saker så som sovsäck, extrakläder och necessärer. Vi hade hört från andra att det var tillräckligt att bära sig själv… Dock bar vi grejer vi behövde under dagen, så som vattenflaskor, snacks, varmare tröjor och regnkläder. Vi tog några foton vid starten där det fanns en skylt som upplyste en om att detta just var starten, och sen gick vi igenom en checkpoint där våra pass blev kontrollerade (och stämplade med en turiststämpel). Bärarna gick också genom en kontroll där deras bagage vägdes. Fram till 2001 fanns det ingen gräns för hur mycket en bärare kunde bära, och många bar då runt 50 kg. Nu ligger gränsen på 20 eller 25 kg, men vi såg nog ingen som bar så lite. Förutom en bärare vi stötte på andra dagen, som gick tillsammans med en något överviktig dam. Han bar endast hennes lilla väska så att hon slapp bära något alls. Det gick dessvärre mycket trögt för henne, så till slut fick bäraren ta henne på ryggen och gå. Då blev det ju betydligt tyngre än både 25 och 50 kg…
Klockan var ganska sen förmiddag när vi äntligen kom iväg och började gå. Första dagen var inte så tuff. Vi gick uppför en lång, bökig backe, men annars gick det ganska bra. Vi stannade och åt lunch, och där träffade vi på massa andra vandrare som börjat samma dag och som vi skulle återse varje dag. Vi fortsatte att gå och mötte många ortsbor och deras hästar och åsnor. Området är en nationalpark nu, men många familjer har bott där i generationer och fortsätter att bo där i sina små hus. Det finns bara de stigar vi vandrade längs, och ska man någonstans får man alltså ta sin häst eller åsna. Det finns inga byar, utan bara små bondgårdar. Vi såg kor högt uppe på bergssluttningar och undrade hur tusan de kommit upp dit. Eller hur tusan de skulle komma ner. Vid 5-tiden någon gång kom vi fram till kvällens sovplats och det blev just på en liten bondgård. Bärarna hade kommit en och en halv timme tidigare och hade satt upp våra tält och lagt in våra saker. Lite senare hade det mörknat och det var dags för kvällsmat. Vi fick alltid först en soppa och sedan en huvudrätt. Den här gången blev vi alltid mätta på maten, vilket var tacksamt på en sådan tur. Efter maten, och till frukost, serverades alltid varmt vatten med kokablad. Det sägs hjälpa mot höjdsjuka. Vi sov ganska hårt, men var trötta och sov bra ändå.
Nästa morgon gick vi upp 05.30. Solen var på väg upp och vi möttes av utsiken över ett. jättelikt snötäckt berg. Efter frukost packade vi ihop våra grejer och så bar det av igen. Den här dagen skulle bli tuffare. Tuffast av alla fyra dagar faktiskt. Inte för mig kanske, men normalt sett. Det gick uppför hela dagen. Vi började inte lätt, men det blev värre. Det var soligt och varmt, och det blev riktigt svettigt på förmiddagen. Anton och jag traskade på ganska bra, och låg långt före vårt vandringssällskap. Utsikten runt omkring var sagolik och faktiskt lite hissnade när vi kom högre upp. Enorma gröna, toppiga berg. Vi stannade på flera rastplatser under dagen, där vi åt massa kakor och frukt för att hålla energin uppe. Nu var det ingen som längre bodde längs vägen där vi gick. Det började bli för högt, och för långt bort. Vi gick i skogen där kom man ibland upp på en liten platå och fick gå några steg på plan mark, vilket då kändes som om man vilade. Men efter sista rastplatsen var det konstant uppför till toppen. Vi skulle igenom ett bergspass och hade kommit en bra bit på vägen. Vi hade gått från 2700 möh till 3800. Vi skulle till 4200. Luften var inte optimal den sista biten, och man blev mer andfådd än vanligt. Vi hade tidigare under dagen gjort allt vi kunnat för att slippa trappor, men nu var de oundvikliga. Höga trappsteg som fortsatte i oändlighet. Det gick inte snabbt. Vi tog paus minst varannan minut för att hämta andan. Det var nu mulet och småregnade lite, och det började faktiskt bli ganska kallt. Vi var många längs vägen och alla kämpade med sig själva. Efter ungefär sju timmars uppförsbacke såg vi i alla fall att toppen var nära och efter några sista kraftansträngingar var vi uppe. Där jublade folk när man kom upp och anslöt sig till gruppen. Vi satte oss och började äta allt snacks vi hade kvar. Efter en bra stund kom våra kanadensiska vänner och efter ännu lite mer vila, kunde vi fortsätta. Vi hade inte ätit lunch ännu, och det blev en kämpig vandring nedför andra sidan i två timmar innan vi äntligen var framme vid campingplatsen och fick äta mat och sedan sova.
Det regnade under nätterna men det var bra, för då regnade det inte under dagarna. Det blev kallt också. Vi sov i våra underställ och andra natten fick vi varma flaskor att ha i våra sovsäckar för extra värme. Vi åt mat i tältet där bärarna sedan sov. De var helt otroliga, bärarna; sprang förbi oss i uppförsbacke med minst 25 kg packning. Och när jag skriver sprang, så menar jag sprang. Alla bärare är frilansare och de får inte särskilt mycket betalt av företagen. Ändå springer de denna leden 5-6 gånger i månaden (alltså 20-24 dagar) i öppna sandaler med all packning. Som sagt, helt otroliga. Vi mådde alla dåligt över deras situation, men visste inte vad vi skulle göra annat än att dricksa så mycket vi hade råd till.
Den tredje dagen mådde jag inte så bra. Jag kunde inte äta frukost och mådde illa. Vi började gå, och till en början blev det lite bättre. Vi skulle över ett till bergspass och började med att gå uppför, men det var inte alls lika illa som dagen innan. Det var lite disigt och vi vandrade uppför berg med tät, grön skog. Det såg ut som hämtat ur Sagan av ringen. Den här dagen gick vi förbi flera ruiner som inkafolket byggt och använt som vakttorn och rastplatser och heliga byggnader. Vår guide Henry berättade ingående om varje plats och svarade på alla våra frågor. Spanjorerna hade aldrig hittat några av dessa platser eller byggnader. När inkafolket förstod hur mäktiga och starka spanjorerna var, bestämde de sig för att överge sina städer i bergen för att städerna inte skulle förstöras. All inkabefolkning hittades och tillfångatogs, men Machu Pichu och allt som byggts runtomking hittades aldrig. Jag började bli mer illamående och få riktigt ont i magen under dagen. Lyckligtvis var vandringen relativt enkel denna dag. På eftermiddagen kom vi fram till vår campingplats uppe på ännu ett berg. Härifrån såg vi Machu Pichu-berget. Men staden låg på andra sidan. Jag blev värre under kvällen och mådde oerhört illa. Jag gick och lade mig utan kvällsmat och frös något förskräckligt. Jag fick låna en filt att ha i sovsäcken. Förutom det sov jag med två par byxor, underställströja, fleecetröja, mössa, vantar, halsduk och sockar. Jag hade en flaska med kokhett vatten vid benen och en vid armarna. Jag mådde inte bra.
Vi väcktes vid tre. Det var sista dagen och bara 4 timmar kvar till Machu Pichu. Jag trodde först att jag mådde bättre, men märkte snart att så var inte fallet. Jag fick knappt i mig någon frukost och sen var det bara att börja gå. Det finns inget annat att göra där ute. Det var fortfarande becksvart och vi lyste framför oss med våra ficklampor. Vi började gå nedför höga, ojämna trappor. Och jag var så svag. Jag hade feber och mådde illa och hade inte ätit något. Det gick fruktansvärt långsamt för jag hade ingen energi att hålla emot. Vandringspinnen, höger fot, vänster fot. Pinnen, höger fot, vänster fot. På varje steg. Och så fortsatte det i många timmar. Vi skulle ner nästan 1000 m. Det ljusnade, men jag blev knappast bättre. Jag fick plötsliga magknip med jämna mellanrum som gjorde så ont att jag var tvungen att sätta mig eller lägga mig på marken och vänta på att de skulle gå över. Det var hemskt. Anton bar mina saker och hjälpte mig att fortsätta. Jag bröt smått ihop flera gånger och sa att jag inte orkade gå mer. Men vi gick. Om än jävligt sakta. Det skulle ta fyra timmar, men det tog sju. Och efter nästan sju timmar kom vi fram till The Sun Gate, Solporten. Det var resterna av ett stenhus en av ingångarna till staden. Därifrån kunde vi se Machu Pichu nedanför oss, och inte ens jag kunde låta bli att le. Mitt bland alla höga, gröna bergstoppar låg en stad av stenbyggnader och hundratals terrasser. Det var mäktigt. Vi gick den sista biten och sen var vi där. Tillsammans med oräkneliga andra turister. Vi hade knappast lyckas komma hit till soluppgången och knappast före alla bussar med turister. Men jag var för trött för att bry mig. Jag hittade en plats i skuggan och ansträngde mig för att inte somna. Jag hörde mycket lite av vad vår guide berättade när vi gick runt i staden, men såg det. Och jag lyckades ta en hel del foton som jag kan tittta på i efterhand, vilket ju är trevligt. Så fort guidningen var över, tog Anton och jag bussen ner från Machu Pichu till närmsta by, Aguas Calientes. Där väntade våra väskor på oss, avsläppta av bärarna. Dessvärre fick vi vänta tills kvällen på vårt tåg tillbaka, eftersom det inte gick att omboka. Vi tillbringade den mesta tiden på en restaurang. Resan tillbaka tog ca 4 timmar, och jag trodde inte det var sant. Mardrömmen tog aldrig slut. Till sist var vi i alla fall tillbaka på vårt vandrarhem och jag gick frusen och lade mig för att sova i en riktig säng. Det var helt underbart.
Jag mådde dock inte bättre nästa morgon, och på kvällen ringde personalen till deras läkare. Han undersökte mig på rummet och tyckte att det var bäst att jag skulle följa med till kliniken. Anton och jag packade raskt ihop lite grejer och hoppade in i ambulansen som väntade. Det fastställdes senare, efter blodprov och några andra trevliga test, att jag fått en parasitinfektion i magen. Jag hade antagligen fått det flera veckor tidigare och att det utbröt på inkaleden var en slump. Vad härlig slumpen kan vara ibland! Jag kunde inte äta på grund av mitt illamående, så jag sattes på dropp. Och där låg jag i tre nätter och fyra dagar. Jag hade ett eget rum och Anton fick ligga i en säng bredvid. Det var det lyxigaste vi bott på hela resan. Mat fick vi serverat också. Helt underbart.
Inkaleden var ändå riktigt häftig. Det finns ju faktiskt en mycket kortare väg att gå till Machu Pichu - den vägen tåget numera tar - men inkaleden fungerade som en religiös pilgrimsfärd. Tanken var att vi skulle komma fram till Machu Pichu som nya människor, och det blev ju delvis sant; jag har aldrig varit mer sliten i hela mitt liv.
