Certified diver

Benjamin's Hut, Koh Phangan

Vi kom alltså med båten till Koh Tao, som är en liten ö utanför östra gulfkusten. Det var som att komma till paradiset. Blå himmel, klart vatten och palmer längs den vita stranden. Anton och jag tog in på en resort som samarbetade med en av alla åtskilliga dykcentrum på ön. Där kostade ett dykarcertifikat 8500 Bath (ca 1960 kr) och då ingick 4 nätters boende i en bungalow (med fläkt) som Anton också fick ta del av, trots att han inte dök. Anton var inte så sugen på att dyka mer; han har lite problem med sina öron och han tycker också att simfötterna skaver på hans tår. Hursomhelst så började jag med min kurs samma dag vi kom till ön och gick på en "lektion" på eftermiddagen. Klassen bestod av ett engelskt par, en tyska i 35-årsåldern som inte höll hela vägen, en norrlänning och jag. Första dagen tittade vi bara på några videor, men andra dagen träffade vi vår svenska dykinstruktör Klas. Han var hur härlig som helst! Han var minst sagt avslappnad och rolig, och blandade informationen vi behövde veta med roliga anekdoter. Vi satt i ett litet klassrum, men det kändes knappast som om jag satt i en skola - jag vet inte om det berodde på Klas och hans avslappnade stil eller det faktum att stora fönster var öppna mot havet som låg precis nedanför. Kanske var det båda. På eftermiddagen fick vi lära oss sätta ihop utrustningen och sen övade vi lite tekniker i poolen. Vi satt på botten och testade till exempel att ta ur munstycket ur munnen och sätta in det igen och blåsa ut vattnet ur det, innan vi kunde andas igen. Vi övade också på att ta av oss masken, sätta på den igen och blåsa ur vattnet. Jag trodde det skulle vara svårt och obehagligt, men allt gick hur bra och lätt som helst! Desto större blev då förväntan på morgondagen då vi skulle ut och dyka på riktigt i havet. På morgonen hade vi en sista terori-lektion och Klas berättade att det fanns "only one aggressive motherfucker on this island - the trigger fish". Det var tydligen en 40 centimeters fisk som ibland anföll om man invaderade dess revir. Vi fick höra om de mest kända i området; Trevor, Tyson och Khaddafi, och några smått oroande berättelser där bland annar Trevor bitit i en dykares näsa så att den bröts. Men Klas sa till oss att bara sparka till den om den attackerade, så vi kände oss lugna och redo att dyka ner i havet. Vi, många andra dykare och Anton åkte ut med Phoenix Divers (dykföretaget) rosa båt till vårt första dykarställe. Vi gjorde i ordning vår utrustning och jag var överförtjust för att få sätta ihop den själv och...lite smått orolig. Men vi gjorde en buddy check, alltså kollade varandras utrustning, och givetvis körde vi Team Sweden och Team England. Vi hoppade i och ja... dök (eller rättare sagt, sjönk) ner till botten där vi satte oss och övade på samma tekniker som i poolen. Och sen... dök vi bara. 

Nästa dag följde inte Anton med, vilket kan ha berott på att vi skulle samlas 06:45 på stranden. En annan som var oförberedd på den tidiga samlingen, var norrlänningen David. Han kom instapplande 5 minuter över 7, och undrade, på norrläns-svengelska, om vi alla var HELT säkra på om vi inte var 07:30 vi skulle samlas. Ja, han var full. Han fortsatte på sin svengelska och berättade hur han kvällen innan hade tagit 4 sömntabletter för att somna och hur det inte hade hjälpt. Istället hade han och hans vänner gått ut och tagit några drinkar och sedan lite "laughing gas" på det. Jag undrade om han sovit över huvud taget, och han svarade att han inte visste. Han försäkrade dock oss alla om att han inte alls var full, men att om han var lite påverkad så var det bara bra, eftersom hans hjärtrytm var långsammare och han skulle därför använda mindre syre när vi dyker... Underbart! Vi andra   höll på att skratta ihjäl oss när han behövde hjälp upp i den lilla long tail-båten ut till dykarbåten och han ramlade ner i den. Jag var förvånad över att han fick komma med ut överhuvudtaget. David kunde uppenbarligen inte sätta ihop sin utrustning, så när vi kom ut till platsen där vi skulle dyka, sa Klas till honom att hoppa i vattnet för att se om det skulle väcka honom lite. Till mig sa Klas, på bred skånska: "Jag vet ju också hur de är där uppe i Norrland. De dricker vodka som om det vore vatten". Hur som helst, efter en buddy check (som inte gjordes av fyllot David) hoppade vi i vattnet igen. Nu gick vi ner på 18 meter och det var fantastiskt. Det är lite svårt att få till tyngdlösheten, antingen sjunker man lite eller lyfter lite, men det ska komma med träning. Men känslan av tyngdlösheten är häftig. Vi såg fullt med fiskar; alla möjliga storlekar, färger och former. Vi såg koraller och växter, och till och med en trigger-fish (som inte anföll). Varje gång jag dyker ner förundras jag över hur det är som en egen värld där nere och hur vackert det är. Innan jag började ta mitt certifikat sa de att cerfifikatet kommer "change your life" - och det gör det. Man blir helt betagen och kan inte få nog. Man vill inte upp till ytan och när man ändå sen måste upp (eftersom luften tar slut) så vill man ner snart igen. Vi gjorde ett till dyk ner till 15 meter och sen åkte vi tyvärr tillbaka in till land. Vi hade några timmars paus då jag åt och vilade (och tog en massage på stranden) innan vi hade vårt prov klockan 5. Ja, om man nu kan kalla det prov. Klas kom in med en Heineken i ena handen och proven i den andra. Det var 50 flersvarsfrågor och vi fick hur lång tid vi ville och, även fast att han inte sa det, så kunde vi prata med varandra. Men det gjorde vi inte. Och jag fick alla rätt. Och jag fick min loggbok och mitt dykarcertifikat. Nu har vi åkt till en ö som heter Koh Phangan, och allt jag vill är att dyka!

Chaotic Bangkok

Koh Tao, Thailand

Det kändes rätt att lämna Australien och vi var nu väldigt spända inför Bangkok och Thailand, vilket gjorde väntan på flygbussen från vandrarhemmet ovanligt dryg. Vid halv fyra på eftermiddagen kom den i alla fall och 18.20 lyfte planet mot Singapore. Vår förväntan och nyfikenhet på Thailand lämnade inget utrymme för sentimentalitet över vår avslutade Australien-resa. Efter drygt 4 timmar landade vi på Singapores flygplats, världens åttonde största, och det blev minst sagt en lyxig upplevelse. Vi skulle tillbringa 14 timmar här och vi (i alla fall Anton) tänkte utnyttja flygplatsens faciliteter till det yttersta. Vi åt och sedan tog vi flygtåget (!) från terminal 1 till terminal 2, där vi letade upp en ”resting area” där det fanns liggande fåtöljer (med inbyggd väckarklocka som vibrerade huvudstödet vid alarm) där man kunde sova. Området var nersläckt och i bakgrunden spelades tyst, avslappande instrumental musik. Dessvärre blev det ändå skönare att lägga sig på golvet, och jag lyckades sova i två omgångar under natten. På morgonen åt vi frukost (och svor – för sista gången på ett tag – över hur dyrt det är) och sen använde vi internet som fanns tillgängligt gratis på datorer och som wi-fi.Vi gick runt och tittade i de exklusiva affärerna, och Anton, som hade klätt sig extra propert den här resan eftersom han läst att thailändska tullen oftast inte frågar om kontoutdrag vid ankomst om man var klädd ordentligt, påpekade hur bra det är att man kan parfymera sig gratis på flygplatser – vilket han också gjorde efter noggrant val. Till sist satte vi oss en stund i varsin (gratis) fotmassage-stol och lät våra fötter knådas innan vi boardade planet och lyfte mot Bangkok.

Och Bangkok var som jag kom ihåg det: fyllt med avgaser, trångt och kaotiskt. Men åh, så häftigt! Anton och jag checkade in på första bästa guest house på Bangkoks mest kända backpackergata: Khao San Road. Där är det marknad varje kväll och man kan handla, äta och dricka allt man kan önska sig – och lite till. Anton var ännu inte bekant med prutsystemet och det faktum att man bara ska tacka nej, men man lär sig snabbt.

Vi åkte buss för 7 bath (ca 1,60 kr), men man fick vara snabb för tydligen så stannar inte vid bussen av- och påstigning. Istället öppnas dörrarna medan bussen saktar ner, och man antas hoppa av eller på bussen. Men många gånger lyxade vi också till det med att åka tuk-tuk – Thailands minitaxi. De kör som idioter i den redan kaotiska trafiken, och varje gång man klarar sig helskinnad till sin destination tackar man sin lyckliga stjärna. Det finns mycket att se i Bangkok, och något man inte kan undgå är alla tempel. Anton och jag tog kanalbåten (för 3,50 kr) till templet Wat Po, där ”Reclining Buddha” finns. Det är en jättelik, liggande Buddha – 15 meter hög och 46 meter lång – i guld. Statyn är tänkt att föreställa Buddha då han uppnår Nirvana. Vi var också vid ett annat tempel och klättrade uppför ett utkikstorn där vi hade en grym utsikt över huvudstaden.

Förutom att vi också vandrade runt i China Town och stades största shoppingcenter, MBK, var vi en kväll på Thaiboxning. Vi betalade 1000 bath för platser i tredje klass. Det visade sig vara en ganska brutal sport men ganska roligt att titta på (en stund). Det roligaste var ändå att titta på publiken; hur mycket de skrek och hur de slog vad med varandra. Bredvid oss hade vi en riktig spelhaj som skötte vadslagningen. Han och hans kompanjoner försökte få mig att slå vad och gav mig ett papper på obegriplig thailändska och jäklar vad de skrattade! Bakom oss satt två killar från Japan, Yuu och Hero, som förstod lika lika av spelet och vadslagningen som vi, och det tyckte vi var tillräckligt att ha gemensamt för att efter matcherna äta middag tillsammans vid Khao San. Vi åt och pratade och Yuu visade oss hur man gjorde svan med origami, vilket Anton fascinerades över. Vi tog givetvis också ett foto där vi alla gjorde peace-tecknet. Yuu förklarade att han gör det på alla foton för att det är "cute". Efteråt gick vi till en klubb, för hur kan man säga att man upplevt Khao San Road annars?

Tidigt nästa morgon skulle Anton och jag med tåget, men det var försenat. Den enda informationen vi fick var "delay, delay!" - inte varför eller hur länge. Så vi satt där på tågstationen i 2½ timme helt ovetande innan tåget äntligen behagade dyka upp. Vi åkte 6 timmar till staden Champon (söder om Bangkok) och dagen därpå båten till ön Koh Tao, eller Sköldpaddsön som det betyder. Här lever vi i ett riktigt paradis och jag har börjat ta mitt dykarcertifikat. Anton och jag flyttar kanske hit.

Finding Nemo

Frog’s Hollow Hostel, Darwin

Vi kom alltså till Townsville, och vad Antons historia inte förtäljde var att vi nu reste med en käck göteborska, Matilda, som var på samma Whitsunday-resa som vi.  Vi tog in på första bästa vandrarhem och kastade oss in på vårt rum och satte på AC:n och sänkte temperaturen till 18 grader. Nu hade vi kommit ganska högt upp på Australiens östkust och det märktes definitivt att vi kommit till tropikerna. Innan min och Antons Nya Zeelandsresa hade vi träffat en tysk, Aaron, som skulle plugga i Townsville, så nästa dag mötte vi upp honom på universitetet (som låg en bra 30 minuter utanför stan med buss…) och följde med honom för att fira hans tyska kompis födelsedag. Kalaset var hemma hos födelsedagsbarnet Alex; i ett hus som delades av flera studenter, och där åt och drack vi någon timme innan det bar av till en universitetsfest. Denna kväll var det en så kallad ”traffic light party”, vilket innebar att man klädde sig antingen i grönt, gult eller rött – beroende på sin relationsstatus. Det var trevligt att se så många grönt klädda finna varandra under kvällens gång. Snällt nog fick vi till natten sova i Alex hus och de två kommande dagarna sov vi i Aarons hus. I Aarons hus höll vi dock på att avlida eftersom de inte hade någon AC, och Matilda satt nästan konstant framför fläkten i två dygn. Aaron ville ta en promenad till kvällen uppför (vad vi trodde var) en kulle, men Matilda vägrade (”Jag tänker FAN inte gå ut och GÅ i den här värmen!”), så hon stannade hemma framför fläkten. Det önskade Anton och jag också att vi hade gjort när vi insåg att det var ett berg vi skulle uppför, och att det tog över en timme att ta sig upp dit. Det var dock en fin utsikt över staden och havet när vi väl kommit upp, men Anton blev arg när vi träffade några schweizare som tagit bilen. Nästa dag upptäckte jag en sisådär tusen röda bett på min kropp, och kliandet gjorde mig galen! Tydligen hade det funnits loppor i sängen på båten (ett vanligt problem där ute) och jag hade blivit drabbad till det yttersta. Fast att jag såg ut som om jag hade någon läskig och smittsam hudsjukdom gick vi och badade i stadens lagun (eftersom det är manetsäsong) men vattnet svalkade inte för fem öre. Till kvällen tog vi bussen till stadens sportarena och tittade på en rugbymatch mellan Townsville och Guldkusten. Det var lite roligt att se spelarna tacklas, men vi hade svårt att se poängen med sporten. Efter fyra nätter tyckte vi att vi fått nog av staden, som vi insåg var ganska tom och händelselös om man inte var där för att plugga. Men Aaron var en väldigt trevlig värd och tyckte det var bättre att fråga om vi alla var ”fine” en gång för mycket än en gång för lite.

Loppbiten på rugbymatch

Matilda och jag sov det mesta av de 6 timmarna från Townsville upp till Carins, medan Anton var mest upptagen med att må illa. Väl framme blev vi erbjudna ett tre-rum med AC för 23 dollar natten och person (eller två respektive ett rum ”if any of you is a couple”), så vi slog till. Vi hängde mest vid poolen och klagade lite väl mycket över värmen än vad som är tillåtet när man har det så bra som vi, men vi pratade också om vad vi ska göra framöver. Matilda skulle åka till Japan den kommande dagen och Anton och jag behövde hitta ett jobb för att kunna stanna i detta exotiska Norge (där mjölk kostar 25 kr/2l, yoghurt 30 kr/l, en pocketbok minst 140 kr och en cheeseburgare 17 kr…). Dessvärre verkade det som om det var svårt att hitta arbete i Cairns för tillfället eftersom det är lågsäsong, och Matilda och Antons längtan efter Asien smittade av sig på mig och vips! så hade vi bokat ett flyg till Darwin och sen Bangkok om två dagar! Det är så det är när Anton och jag reser tillsammans – spontaniteten flödar och besluten omprövas. Tidigt nästa morgon tog vi ett något vemodigt farväl av Matilda, trots att Anton och jag lovat både varandra och Matilda att vi ska hitta en möjlighet att ta oss till Göteborg en dag. Anton och jag begav oss sedan ner till hamnen där vi skulle vara vid 7-tiden på morgonen för vår snorkeltur ute i Barriärrevet. Världens mest kända barriärrev - Stora Barriärrevet i Australien, alltså. Jag var lite ledsen över att jag inte skulle få ta mitt dykarcertifikat där för det är något jag drömt om länge, men än mer glad blev jag då när personalen frågade om vi ville betala ”endast” 25 dollar för ett introduktionsdyk. Hur skulle vi kunna säga nej till det? Jag hade inte kunnat somna natten innan och tröttheten över endast 4 timmars sömn gjorde mig illamående så fort båten lade i gasen. Illamåendet tog snart en mer fysisk form, men efter det mådde jag genast bättre. Efter två timmars båttur ut till revet skulle vi på med dykarutrustningen: ”stinger suit” (brännmanetsdräkt), mask, simfötter och såklart syrgastub med alla tillhörigheter. Jag höll på att ramla baklänges av vikten från tuben, men lyckades komma ner för trappan och ner i havet. Vi var fyra introduktionsdykare och en instruktör, Matty, som skulle ner. Matty hjälpte oss en efter en att sänka ner oss någon meter under ytan och lämnade oss att hålla i en stång tills alla var nere. Där övade vi på att tömma mask munstycke från vatten – vilket gick förvånansvärt bra under vatten – och sen simmade vi iväg arm-i-arm. Jag var helt förundrad där vi simmade längs färggranna koraller och fiskar och gigantiska musslor, och ännu bättre blev det sen när de frågade om jag ville dyka en gång till och det var BARA Matty och jag som dök! Han sa bara till mig att jag inte behövde hålla i honom denna gången och sen dök vi ner! Jag fattade knappt vad som hände, för helt plötsligt simmade jag själv nere bland korallerna och Matty visade mig en massa gömmor och tog fram sjögurkor, koraller och fan-vet-vad som jag fick hålla i och sedan lägga tillbaka. Vi kände på färglada växter som gungande med vattnets rörelser och jag insåg att det verkligen var en egen värld där nere bland revet. Det var det fruktansvärt vackert och ärligt talat förstår jag inte varför Ariel ville upp till ytan överhuvudtaget… Vi såg fler färglada fiskar och rockor med blå fläckar. Vi simmade upp och ner längs lutningar av rev och efteråt fick jag reda på att vi varit nere på 12 meters djup! Det var lite svårt att andas med tuben, för man blev så torr i munnen. Sen fick jag för mig att jag behövde hosta men det gick inte så bra, så då fick jag lite smått panik. Men jag insåg att bara man håller sig lugn och fortsätter andas så är det inte farligt. Vi simmade runt ett bra tag och vi kom till en sten och en liten gömma med sjöväxter där Matty höll fram sin hand mot några små fiskar. Och det var inte vilka fiskar som helst – det var Nemo-fiskar! Jag stack fram min hand och en Nemo simmade fram och jag fick röra den, och för en liten stund glömde jag av att andas. När vi kom upp till ytan var jag helt salig och Anton skrattade åt mig när jag bara satt uppe på däck och log. Lite ont gjorde det i bröstet när jag fick reda på att mitt andra dyk kostade mig 30 dollar extra, men det tog inte bort det faktum att mitt dyk i Barriärrevet var det mest fantastiska jag gjort.

På onsdagen tog Anton och jag flyget till Darwin, och det känns som om vi blivit ganska vana vid flygproceduren nu, då vi går igenom tullen på rutin och till och med läser en bok under flygvärdinnornas genomgång. Men det är fortfarande lika roligt att landa och starta, som tur är. Här i Darwin är det varmare än någonsin och vi har inte gjort speciellt mycket under våra två dagar här. Vi tänkte gå och se lite krokodiler, men det var svindyrt att se de i fångenskap och tydligen för sällsynt att se de i det vilda – trots att man inte får bada i havet på grund av dem. Vi har mest hållit oss i poolen på vandrarhemmet och bekantat oss en del med de andra människorna på vandrarhemmet. Det är ett riktigt party-vandrarhem och de flesta historier vi får höra börjar med ”I was so pissed”. Det har faktiskt varit ganska förekommande genom hela Australien faktiskt och det är ovanligt att inte ha varit ute och festat i minst 14 dagar i sträck i alla fall någon gång under resan. Det är en massa tyskar så klart på vandrarhemmet också – det är mest tyskar vi träffat på hela resan. Någon sa att det finns 4 miljoner backpackers i Australien och 2 miljoner av dem är tyskar (och minst en miljon måste vara svenskar). Några som vi sett betydligt mindre av, till och med allra minst av, är aboriginerna. Här i Darwin är det för första gången inte speciellt ovanligt, men istället verkar aboriginerna vara hemlösa och fulla. Det verkar dock inte vara någon som tycker det är ett problem eller uttrycker en önskan om en lösning, utan australiensarna verkar bara konstatera att ”aboriginerna har problem med alkoholen”. Det gör mig förbannad och sorgsen.

Annars har vår Australienresa varit helt fantastisk. Det finns mycket som vi inte har sett än – Australien är mer av en kontinent än ett land – men det känns ändå okej att åka för den här gången. Vi ska ju till Bangkok, liksom.