Anton har ordet

Så har vi landat i vår vardag igen efter avstickaren till Nya Zeeland och vi fortsätter att klättra upp längs östkusten. Vårt första stopp blev i Agnes Water/Town of 1770 där vi äntligen blev ett med Australien när vi surfade på de små vågor som rullade in mot den kritvita stranden. Första dagen satsade vi på en tre timmar lång surflektion där instruktören gick igenom allt från grunden, och ett antal kallsupar senare så hann faktiskt både Vonka och jag ställa oss på brädan innan vi ramlade. Dagen därpå hyrde vi surfbrädor och fortsatte vårt nötande på egen hand.

Efter 1770 for vi upp till Airlie Beach varifrån båtarna ut till de paradislika Whitsundays-öarna avgår. Två nätter med helpension ombord på en segelbåt hade vi att se fram emot. Särskilt jag längtade efter den utlovade grillkvällen och pastaaftonen. Så mycket större blev då besvikelsen när vädrets makter ville annorlunda och sände ösregn och vilda vågor och gjorde nästan hela båten sjösjuk. Veronica klarade sig hyggligt och kunde äta av grillbuffén men själv gick min mage bara med på att ta emot ett par riskorn, sedan var det stopp. Den första natten var het, fuktig och gungig men när vi vaknade dagen därpå lyste solen över det turkosblå havet, och tidigt på morgonen gick vi iland på en av öarna. Det var regnskog och mycket fint, men häftigast var den finkorniga och bländvita stranden. En colombian liknade sanden vid kokain. Efter strandhugget seglade vi vidare och stannade vid ett korallrev för att snorkla. Tydligen var det ingenting att jämföra med det Stora Barriärrevet, men det var sannerligen häftigt nog för oss. Fiskar i alla storlekar och färger simmade omkring bland koraller som bildade ett intrikat och surrealistiskt landskap. Mitt i allt stötte vi på en stor havssköldpadda som var uppe vid ytan och andades och sedan dök undan från våra nyfikna cyklop. Att snorkla var en härlig och spännande upplevelse och nu är vi ännu mer taggade för dykningen i Cairns!

För tillfället befinner vi oss i Townsville och i morgon ska vi med en tysk som vi träffade i Hervey Bay på födelsedagskalas hos en av hans vänner. Hur länge vi stannar här återstår att se, men de 320 soldagarna som staden har varje år är ju inte direkt något som talar till dess nackdel.

Kiwi experience

Flygplatsen, Christchurch

På grund av begränsad internettillgänglighet, laddningsmöjligheter och skrivro ska jag först nu sammanfatta min och Antons lilla semester på Nya Zeeland. För tillfället sitter jag på Christchurch internationella flygplats, där jag har mycket tid att slå ihjäl.

Vår resväg

Anton och jag var ivriga på att komma iväg från Auckland, så tidigt morgonen efter att vi ordnat vår lilla husbil gav vi oss iväg. Vårt första stopp blev staden Rotorua, sydväst om Auckland (följ vår utmarkerade resväg på den så lämpligt bifogade Nya Zeeland-kartan). Staden är känd för sin Maorikultur (upplysning: Maori är Nya Zeelands ursprungsbefolkning) eftersom så mycket som 35% (…) av befolkningen i staden består av Maori. Staden är också känd för sina varma källor och gejsrar, så Anton och jag tänkte att vi slår två flugor i en smäll och drog alltså till Rotorua. Vi betalade inträde till en Maoriby (Whaka) som lägligt nog var byggd på ett område med varma källor. Vi gick på ett dansuppträdande och på en guidad tur inne i byn, och som underförstått var det hela ganska kommersiellt. Vi fick under den guidade turen se bubblande lerpölar, kokande vattenkällor och en gejser men vi fick veta väldigt lite om Maorikulturen och deras traditioner. Guiden pratade mest om hur de levde i dag och hur de har ”det bästa från två världar” och vi förstod hur mycket Maoribefolkningen anpassat sig efter de européerna. Till någon tröst så var i alla fall Maorimänniskorna en riktig del av befolkningen, till skillnad från aboriginerna i Australien där deras prylar marknadsförs som bara den (så som bumeranger) men där de själva knappt finns kvar. Det verkar bara vara jag som tycker att det är konstigt att man reser till andra sidan jorden och där bor européer!

Dagen därpå åkte vi norr igen, mot Bay of Plenty och staden Whakatane. Vi åt vår mat med fin utsikt över havet och åkte en bit till, till en strand i byn Ohope. Där stannade vi några timmar och badade och solade innan vi letade upp ett gömställe att parkera på under natten eftersom ”there is no freedom camping in Whakatane” (som tanten på infocentret surt informerade oss om). Att hitta en campingplats som var gratis och hade toalett relativt nära var en ständig kamp under resan och mina hämningar till att uträtta mina behov ute tvingades att minska. Nästa mål blev staden Gisborne, på östkusten, för att hälsa på Johanna – en bekant från Sverige. Egentligen var det ett litet område utanför Gisborne som kallas Tatapouri där Johanna höll till. Där bodde hon på … som anordnade hajdykningar, surflektioner och matning av stingrockor. Vi började besöket med att spela golf på en närliggande äng (där jag inte gjorde succé, putting it nicely) och till kvällen satt vi och några andra besökare ute vid stranden vid en eld och pratade och spelade en och annan (drick-) lek. Dagen därpå blev dock ännu mer spännande då Anton och jag följde med ut på en tur för att mata stingrockor. Vi fick varsina fiskarbrallor (med påsydda gummistövlar) och ett bambuspett. Utrustade med detta vandrade vi ut i havet och lockade på rockorna med bete. Och om de kom! Flera stycken, två eller tre upp till 1.5 m breda (!), simmade runt oss och försökte klättra upp på våra ben för att fånga ett fiskbete. Jag stack ner handen i vattnet för att mata en rocka men istället hörde jag bara ett splash! och kände ett ordentligt bett i handen! Tydligen kom en 1-meters ”Yellow King Fish” och knyckte fisken ur handen på mig. Som om inte det var nog, kom en stor stingrocka och sög hål på mina byxor så att de började läcka in. Efter det var jag ganska nöjd med upplevelsen och tyckte det var okej att vi gick upp. Väl uppe fick jag ett aloe Vera-blad att pressa ut gel från som jag smetade på min blödande hand. Senare på eftermiddagen drog vi vidare och åkte långtlångt innan vi kom fram till staden Taupo på kvällen. Egentligen var det kanske inte så långt, men vår husbil vägde en hel del och när vi körde runt där upp och ner bland bergen på en väg som kallades ”highway” men som inte liknade en motorväg mer än… liknar en…, så låg vi mest i 40 km/h… Vi stannade och sov vid en stor sjö som också hade varma källor, och då vi upptäckte att gasen till spisen (ja, vi hade ett kök) hade tagit slut, gick Anton ut och lade ner några ägg i det nästan kokande vattnet. Sen sov vi.

Nästa morgon var det tänkt att vi skulle bestiga Mount Doom från Sagan om ringen-filmerna i nationalparken Tongariro, men den drömmen krossades när vi vaknade upp till dagens väder. Det regnade och var alldeles dimmigt, vilket gjorde det omöjligt att ens se berget om vi så var uppe på det, talade de om för oss på informationscentret. Vi gick istället en två-timmars promenad nere vid fjället (som var förvånansvärt likt det svenska fjället) och lämnade Tongariro med målet att bestiga Mount Doom kvar på The Bucket list. Efter att ha upptäckt att det inte verkade så himla mycket att se och göra på vägen ner till Wellington, körde vi hela vägen ner till just Wellington den dagen. Vi kom fram till kvällen och hittade en gratisparkering precis vid havet som utnyttjades av många andra backpackers med bilar. Nästa dag gick vi runt i ett soligt Wellington – en stad som inte alls påminde om en huvudstad, men som var mysig och vacker. Staden påminde faktiskt mycket om en medelhavsstad. Vi var på några muséer och gick runt och tittade i affärer. Längre tid ville vi dock inte tillbringa i ”storstäder”, utan nästa morgon tog vi färjan till sydön. Resan tog tre timmar och vi anlände till byn Picton. Vi utnyttjade resten av dagen genom att åka till en vingård och smaka på vin hos en ganska snorkig värdinna. Men Anton och jag frågade på om druvorna och gården och köpte absolut ingen flaska för 30 dollar, hur malplacerade värdinnan än tyckte att vi var. Till min stora spänning och förväntan hade vi nästkommande dag bokat en delfintur. Det innebar att vi åkte ut på havet med en båt och skulle se delfiner, och jag skulle till och med få simma med dem! Vädret var inte det finaste, men det rubbade inte mitt humör. Turen blev verkligen lyckad då det var många delfiner som kände sig sociala den dagen och ville leka med några fåniga turister. Vi hoppade i (det iskalla) vattnet med våra våtdräkter och snorklar och sjöng melodier genom rören för att få delfinerna nyfikna och stanna kvar. Det får nog bli det häftigaste jag sett – delfiner simmandes under mig i havet! Och det var inga små delfiner heller – de var mellan 3 och 4 meter långa! Förutom att vi simmade med dem så såg vi de också hoppa och leka längs vår båt och framför en färja som flöt förbi. Det var värt de dyra pengarna, kan jag lova.

Det fanns ingen tid att förlora, så Anton och jag åkte vidare västerut till nationalparken Abel Tasman – döpt efter holländaren som ”upptäckte” landet och döpte det till just Niew Zeeland. Vi stannade på en betalcamping över natten (eftersom ”there [was] no freedom camping” i området) och nästa dag gick vi upp tidigt för att vandra i parken. Det var helt perfekt väder; klarblå himmel och varmt. Nationalparken ligger längs med havet och vi hade hela tiden en fantastisk utsikt över vattnet. Vi hade tänkt gå hela dagen, men efter knappt två timmar stannade vi och åt vår lunch (mosade pannkakor) på värsta paradisstranden och efter det kände vi inte för att gå vidare. Våra bekväma och lyxiga jag fick oss att stanna kvar på stranden för att sola och bada och bara insupa den vackra miljön. Efter några timmar vandrade vi tillbaka igen. Vi började åka söderut och stannade bara för att sova. Nästa dag fortsatte vi att köra och kom ända ner till Franz Josef Glacier. Det finns två stora glaciärer nära varandra bland bergen där nere på västkusten; Franz Josef och Fox. Vi vandrade till Franz Josef-glaciären och det kändes verkligen som om jag befann mig i Sagan om ringen-filmen. Någonstans nära Mordor. Glaciären var hur häftig som helst, och Anton och jag läste på och försökte fatta hur isen stannade… isig nere i den varma temperaturen vid foten av bergen. På eftermiddagen lyxade Anton och jag till det genom att betala inträde till några varma pooler utomhus eftersom vi ändå behövde duscha (vilket var något vi inte gjort alltför ofta under resan). Vi gick mellan de 36-, 38- och 40-gradiga poolerna och kände oss ganska avslappnade efteråt. Dagen därpå besökte vi även Fox Glacier, vilken var precis likadan som den tidigare men cool ändå, innan vi åkte vidare (herregud vad vi åkte!) ända till Queenstown. Och oj, vad jag blev kär i Queenstown! Det var en liten, mysig, modern, fjällby precis vid en stor sjö och omringad av snöklädda berg. Queenstown är känd som äventyrens huvudstad, och Anton hoppade världens högsta bungy jump, 134 meter (jag hänvisar till Facebook där ett videoklipp över hoppet är uppladdat).

Eftersom vi inte hade fått bestiga Mount Doom, tänkte vi att vi i alla fall skulle vandra runt på Mount Cook – Nya Zeelands högsta berg med sina drygt 3500 meter nånting. Men icke, för dagen vi kom dit var det givetvis ösregn och dimma och vi såg knappt berget överhuvudtaget. Något sura åkte vi vidare (för i det skitvädret ville vi inte stanna) ända till östkusten och staden Akaroa. Till dagen därpå bokade vi i alla fall en ridtur uppe bland bergen. Det blev bara Anton och jag på turen och det var riktigt roligt – även fast att det hade varit ännu roligare med lite mer galopperande. Anton fick på sig en väldigt ful hjälm men han var riktig duktig och tyckte också att det var roligt. De sista dagarna har vi spenderat i Christchurch, vilket inte var speciellt lyckat eftersom hela staden är avstängt på grund av förra årets (!) jordbävning. Det blev bara en himla massa åkande runt runt (och en massa svärande) för att hitta en väg som inte var avstängd. De hade byggt upp ett provisoriskt litet centrum där några få affärer fanns i fula baracker och containrar. Inte mycket att göra i Christchurch, alltså. Vilket i och för sig berodde på att det i princip inte fanns.

Det var alltså en sammanfattning av vår lilla semester på Nya Zeeland. Det har varit tre intensiva veckor, men väldigt roliga. Men det ska bli skönt att åka tillbaka till Australien också. Det ska bli skönt att få duscha när man behöver, och sova i en säng, och inte behöva åka runt och leta efter en toalett. Och det ska verkligen bli skönt att slippa betala för bensin. Herregud, jag vill inte ens tänka på vad den här lilla spontanresan har kostat mig.

Nu har vi väntat på flygplatsen i 13 timmar och det är ganska drygt, kan jag lova. Vi kom vid 14 i eftermiddags och planet till Brisbane går inte förrän 07. Vi har läst, gått runt i butiker, läst, ätit. Jag tog en dusch, vilket var den skönaste dusch jag fått sen jag åkte hemifrån. Det var ett riktigt badrum (inte bara en dusch med en pall att lägga kläderna på) och det var fräscht och det fanns varmvatten och det var till och med en ordentlig kran (alltså inte en kran där trycket ökar med värmen eller ännu värre: två kranar, som engelsmännen annars så envist håller fast vid). Jag har också försökt sova här på golvet, men AC:n gör det så kallt när man ligger stilla på golvet (och golvet är väl inte heller så bekvämt). Men jag har en flygresa och en lång bussresa framför mig där jag kan sova. Åh, så härligt!

(Kiwi har alltså tre betydelser i Nya Zeeland: frukten, en ovanlig liten fågel med lång näbb och nya zeeländare – alltså inte Maoribefolkningen, utan européerna. Det enda vi såg var människorna. Inte ens en sketen kiwifrukt fick vi smaka – i mataffären hittade vi bara svindyra kiwis importerade från Italien. Lovely.)