Salar de Uyuni - world's biggest salt desert

El Chaski hostal, Cusco, Peru

Och så kom det en minibuss och hämtade oss i San Pedro tidigt på morgonen och körde oss till gränsen där vi checkade ut ur Chile. Vi åkte 50 minuter i ingenmansland och öde öken innan vi kom till en liten, sorglig betongbyggnad som tydligen var Bolivias gränskontroll. Utanför bussen såg vi människor stå med tjocka täckjackor och mössor och vi trodde det var ett skämt. Det var förmiddag och strålande sol och vid Chiles gränskontroll hade det varit stekhett. Vi hoppade ut ur bilen och fick en chock. Tydligen hade vi kommit upp på nästan 4000 meters höjd, och här var det iskallt i vinden. Vi skyndade att klä på oss långa byxor, fleecetröjor och halsduk. Det såg väldigt roligt ut, där mitt ute i öknen. Efter att vi alla fått våra pass stämplade, delades vår grupp upp i två jeepar. Vi var sammanlagt 11 personer från Sverige, Danmark, Tyskland, England, Japan, Frankrike och Mexiko. Vi satte iväg med jeeparna och nu fanns det inte längre någon väg. Det var faktiskt ganska dåligt med vägar på hela de tre dagarna; som bäst var det plogade sandvägar, men mest bara spår i sanden eller inte ens det. Vi såg några laguner och vårt nästa stopp var vid ett landskap som skulle påminna om Salvador Dalís tavlor, på grund av några ”absurda stenfigurer” mitt ute i öknen. Sedan kom vi till ett område med varma källor och då var det bara att byta om till badkläder och hoppa i! Det var jätteskönt och jag ville inte gå därifrån. En liten virvelvind uppstod plötsligt och svepte med alla våra kläder en bra bit bort i landskapet! När jag reste mig upp ur vattnet kände jag för första gången av höjden. Jag fick ont i huvudet och var tvungen att sätta mig ner. Jag gick den korta biten till jeepen och märkte att jag blev jätteanfådd och var tvungen att sluta prata. Vårt nästa stopp var ett område med gejsrar och då var vi uppe på 5000 meters höjd. Många fick väldigt ont i huvudet och det höll i sig resten av dagen. Det sista på första dagen var att besöka en stor, röd lagun nedanför ett berg där massa flamingos hade sitt tillhåll. Jag satt vid vattnet en bra stund och bara tittade (och försökte fota) de stora, rosa-röda fåglarna.

 

Över natten bodde vi på ett litet härbärge, också det mitt ute i öknen så klart. Det var iskallt även inne och vi var bra hungriga när vi kom dit. Det var ganska sparsamt med mat under hela resan och det var långt mellan måltiderna. Vi satt uppe ett tag och tjötade och hade trevligt, men snart stängdes el-generatorn av och det blev becksvart. Iklädd underställ, sockar, fleece-tröja och halsduk kröp jag ner under tre filtar och försökte att inte fokusera på kylan.

Nästa morgon gick vi upp vid 7-tiden och åt en mycket tveksam och lätt frukost. Vi stannade vid några fler stenar i roliga former och Anton klättrade runt där ett tag. Sedan stannade vi vid fler laguner och såg fler flamingos. Mitt största problem under dagen var att jag behövde kissa och till slut blev det tillräckligt krisigt för att jag skulle gå och sätta mig bakom en buske. Anton tyckte det var bra gjort av mig. Vi stannade för att se flockar med lamor och de var väldigt häftiga. Vi stannade också för att se en aktiv vulkan som sprutade rök för tillfället.

Efter en lång tur av bara åkande genom öknen var vi på kvällen framme vid vårt övernattningsställe. Det låg bredvid det som vi mest velat se; saltöknen, och faktiskt så var hela huset gjort av salt. Det första Anton gjorde var att gå runt och slicka på väggarna. Han upplyste oss om att det smakade salt. Vi åt middag med vin innan vi alla gick och lade oss väldigt trötta.

Nästa morgon ringde alarmet 04.15 och det var bara att stiga upp. Vi åt ännu en mycket tveksam frukost och sen bar det av för att se soluppgången över saltöknen. Att köra ner på saltöknen såg precis ut som att köra ut på en frusen sjö täckt av snö. Det var riktigt häftigt. Det är världens största saltöknen (12.000 kvadratkilometer) och bildades av sjöar som var sammankopplade med Stilla havet innan Anderna bildades. Sedan frös sjöarna och bildade saltöknen. Vi körde en bit och sen fick vi gå ut och se soluppgången. Det var riktigt fint. Dock var det iskallt, så jag tog några snabba foton och kastade mig in i bilen igen. Vi åkte vidare i vad som såg ut att vara mot intet, för överallt var det vitt och det fanns inga vägar eller spår. Snart kom vi dock till en ö, där vi gick ”i land”. Hela ön var bevuxen av kaktusar. Och det var inte sådana små kaktusar som jag har i mitt fönster hemma, utan 3 meter höga kaktusar. Igen: det var riktigt häftigt.

 

Vi åkte vidare, men fick stanna för att vi plötsligt fått punka på vår jeep. Som tur hade vi ett extradäck med oss, och det byttes ganska snabbt. Vi hoppade in i jeepen och började åka. Vi hann dock inte åka mycket mer än 5 minuter innan vi fick punka på ett annat däck! Vi hoppade ut ur bilen igen. Vi fick inte särskilt mycket information av våra guider, men det verkade som om det inte fanns ett till däck att byta till. Inte ens på den andra bilen. Nehe. Vi satt där ute på saltöknen och pratade och folk tog bilder. Vi började bli hungriga eftersom vi åt frukost vid halv fem, och därför tog guiderna fram lunch till oss där vid 10-tiden. Jag förstod inte riktigt varför vi stannade kvar, men slutligen kom det fram att vi väntade på att någon bil så småningom skulle köra förbi och råka ha ett reservdäck till låns…! Vi började vinka på bilar som vi såg långt borta, men ingen stannade. Det fanns ju inte direkt någon garanti för att en bil skulle köra förbi precis vid oss eftersom det inte fanns några vägar. Och ingen täckning fanns det tydligen heller. Det började bli riktigt varmt där ute på den vita saltöknen och jag satte mig i bilen och tjurade en stund. Anton lade sig ute på saltet och vilade. Efter någon timme fick vi äntligen stopp på en bil som kunde ge oss ett reservdäck och så lätt var det fixat!

 

Vi åkte vidare och snart var vi vid slutet av saltöknen. Vi hade kommit till en liten by som hette Uyuni och vårt sista stopp var en tågkyrkogård. Vi klättrade runt där ett tag och tog lite foton. Vi upptäckte några tågdelar som var gjorda i Sverige. Sedan åkte vi in till byn och resan var över. Till kvällen tog vi nattbussen till La Paz och dit skulle också tre andra som var med på turen: två japanska tjejer; Shoko och Yuko, och en mexikansk kille; Alan. Bussresan var rena rama mardrömmen. Uyuni ligger också i sandöknen och ut ur staden fanns inga riktiga vägar. Bussen gungade något enormt när vi körde i sandspåren. Bussen hade släckt ljuset och folk försökte sova, när busschauffören tände ljusen igen och en kille började ropa att vi måste stiga av. Ingen förstod varför och ingen svarade på frågor, men vi var tvungna att stiga av. Vi gick av bussen med vårt handbagage och hamnade på en sandväg i kolsvart mörker. Det var lite läskigt. Senare visade det sig att vi var tvungna att gå av och gå en bit för att bussen skulle kunna köra över några sandvallar. Herregud. När vi fick stiga på bussen igen fortsatte resan på samma sätt ett bra tag till. På morgonen var vi i alla fall framme i La Paz och här var det billigt! Vi checkade in på ett vandrarhem tillsammans med japanerna och mexikanaren för 35 kr natten (istället för nästan 100 kr som vi hittills betalat). La Paz var en jättefin stad. Den ligger på 3600 m och omgivs av snötäckta berg. Byggnaderna är jättefina och folket var trevliga. Vi alla gick på bio första kvällen – Skyfall för 25 kr! En annan kväll var vi och åt en fin middag på Radisson hotel med utsikt över stan. På dagarna gick vi runt i staden och gick på massa marknader. Vi gillade La Paz.

                              

Nu har vi varit i Cusco och Peru ett par dagar redan, och här är det också jättefint. Imorgon börjar dock en av de absoluta höjdpunkterna på resan: inkaleden mot Machu Pichu! I tre fulla dagar ska vandra upp bland bergen och i tre nätter sk vi campa utomhus, för att på fjärde dagen gå upp riktigt tidigt och vandra i några timmar för att nå Machu Pichu tidigt. Åh, vad häftigt det ska bli!

Crossing the Andes

La Florida hostal, San Pedro de Atacama (Chiles öken)

Så från Buenos Aires tog vi en 14 timmars buss rakt västerut till staden Mendoza. Vi har åkt väldigt mycket buss de senaste 4-5 veckorna. Det har varit nästintill europeiska priser, så jag vill inte ens tänka på hur mycket pengar jag spenderat på att få åka buss. Bussarna är i alla fall mycket lyxigare än på någon buss jag åkt i Europa. Man kan halvligga och man får ofta mat, en filt och en kudde. Mendoza har ca 1 miljon invånare och ligger nedanför Anderna på den chilenska sidan. Det är en jättefin stad, där varenda gata är en allé av höga, gröna träd. Mendoza-regionen är känd för sina vinodlingar och producerar 70% av vinet i Argentina. Därför ville vi så klart besöka en vingård. Dagen då vi kom var alla turer dessvärre fullbokade, så därför bokade vi en tidtur till på eftermiddagen istället. En minibuss kom och hämtade oss och tolv andra på några andra vandrarhem, och körde oss en bit utanför staden. Området var platt och torrt och man såg Andernas snötäckta toppar en bit bort. Mitt ute i ingenstans stod en liten trädstuga och där blev vi avsläppta. Vi hälsade på Xavier, som ägde stället, och några andra. Vi satte oss utanför stugan vid ett bord och blev bjudna på mate. Efter en ytterst kort genomgång blev vi tilldelade hästar och det verkade inte vara tal om varken ridväst eller ens hjälm. Anton ville ha en brun häst, men fick nöja sig med en spräcklig. Han upprepade att han inte alls kände sig bekväm. Jag fick ett ungt, litet, brunt sto. Märkligt nog hade ingen i gruppen ridit mer än 2-3 gånger, så alla var jättenervösa. Jag trodde aldrig att jag skulle vara den som var mest erfaren. Efter en ganska lång tur skrittandes genom ödemarken, frågade jag Xavier om jag fick följa med honom och galoppera. Vi galopperade i förväg och det var jättehärligt! Vi gjorde det någon gång till, och de andra provade i alla fall att trava. Anton klarade sig riktigt bra och kände sig bekvämare. Efter någon timme kom vi tillbaka och jag föll nästan ihop när jag hoppade av eftersom jag hade så ont i benen och rumpan. Jag följde med och sadlade av hästarna och ledde dem till hagen. Solen började gå ner, men nu var det dags för grillning. Vi satt ute i flera timmar och åt massa kött, potatis, sallad och bröd. Och just det ja, drack massa rödvin. Det var jättetrevligt.

Nästa dag stack vi iväg på en tur till två vingårdar och en olivodling. Vi gick på guidade turer och lärde oss om tillverkningen. Men det bästa var ju ändå att smaka. Morgonen därpå tog vi oss till busstationen där en minibuss skulle ta oss över Anderna till Santiago. Det tog drygt 6 timmar och det var väl inte den bekvämaste resan vi gjort. Men utsikten var fantastisk. Vi åkte högt upp bland bergen och helt plötsligt började det att snöa. När vi gick ut vid gränskontrollen var det iskallt. Våra väskor scannades men vi kom igenom ändå. Vi fortsatte med minibussen och åkte serpentinvägar nedför bergen igen. Skyddsstaket är det nog ingen som har hört talas om.

Till sist var vi i alla fall framme i Santiago och vi lyckades ta oss till vårt bokade vandrarhem. Det var ett stort, gammalt hus. I vårt rum träffade vi en dansk, Asbjørn, och Anton blev genast på glatt humör. Han sjöng Torssons låt Danmark resten av dagen:

Danmark, Danmark,Det e ett dejligt land. Där Pedersen kör knallert o citerar HC And. Danmark, Danmark,e flöde, ost o smör. Det måste vara där man hamnar när man dör!

Vi träffade också en mycket rolig finska i vårt rum, Henna. Hon hade jobbat på Vikingline, så Anton bombaderade henne med frågor hela dagen. Vi gick på stan och hon kommenterade alla stackars hundar som låg på gatan, varpå Anton knappt lyssnar och fortsätter: ”Jaha. Men hur ofta går båten?”. Dansken, finnen, vi två och en engelska var på stan för att se oss omkring och gå på några museum. Dessvärre var det valdag och allt var stängt. Det fanns inte en människa på stan och ingen alkohol fick inhandlas eller förbrukas på hela dagen. Det var alltså en riktigt tråkig dag. Vi stannande i Santiago i flera dagar. En dag tog Anton, Asbjørn och jag en promenad på 6 km uppför ett berg i staden och tittade på utsikten. Sen blev jag sjuk i en förkylning och låg bara och vilade en hel dag. En annan dag tog vi bussen till en närliggande stad vid kusten, Valparaiso. Där var alla husen målade i förgglada färger och grafitti. Vår sista natt var det Halloweenfest på vandrarhemmet. Vi åt mat tillsammans och drack vin och åt godis.

Asbjørn skulle till samma ställe som vi, så nästa dag tog vi bussen tillsammans mot öknen i norr. Vi färdades en sträcka på 167 mil (!) och det tog ca 28 timmar allt som allt. Bussen vi åkte på var ganska obekväm och det serverades ingen mat. Som tur var hade vi bakat empanadas (en slags piroger) som vi åt. Jag sov nästan ingenting och barn tyckte det var roligt att trakassera mig på bussen. Vårt mål var en liten by med ca 3000 invånare vid namn San Pedro de Atacama. Det ligger mitt ute i öknen. Vi kom fram halv sju på kvällen och den här gången hade vi inte bokat något vandrarhem i förväg, vilket visade sig vara ett misstag. Vi började fråga på vandrarhem efter rum, men allt verkade fullbokat. Byn har i princip bara fyra små parallela gator, så den är verkligen liten. Men det finns ganska många vandrarhem och hotell och väldigt många turister. Vi vandrade gatorna upp och ner men allt var fullbokat. Vi frågade på hotell, men även det var fullt. Asbjørn föreslog att vi skulle hyra ett tält och ta in på en camping. Det verkade som om det skulle vara vårt sista alternativ, och när tre av tre campingar också var fullbokade tappade jag modet ganska rejält. Jag var redan trött efter den långa bussresan och var fortfarande lite sjuk. Det hade varit stekhett när vi kom, men nu började det bli ganska kallt när solen gick ner. Jag hade ont i ryggen efter att ha burit på mina tunga väskor i tre timmar och vi alla började bli hungriga. Vägarna genom byn är inte asfalterade, utan består av sand. Våra kläder och skor var därför helt sandiga och vi hade sand i ögonen, näsan och munnen. Men på ett hotell träffade vi en receptionist som sa att hon hade en idé. Hon ringde några samtal och sa sedan att hon fixat så att vi kunde sova i vardagsrummet i huset där hon hyrde ett rum. Vilket lättnad! Vad vi tyckte om henne då, Maria-Jose som hon hette. Vi fick vägbeskrivning men lyckades inte hitta rätt så vi fick gå tillbaka och vänta tills Maria slutade jobba. Under tiden letade vi rätt på ett vandrarhem till natten därpå, vilket vi lyckades med. När Maria slutade gick vi hem till henne, som låg lite utanför ”centrum”. Husen där var de samma som innan; små och platta i sandfärg. Hemma hos henne träffade vi Pamela, en kvinna i 40-årsåldern, som var ägare till huset och som skulle ha fest den här kvällen. Hon var trevlig och glad och tog fram två stora madrasser och sänglakan åt oss. Vi väntade tydligen på att Marias vänner skulle komma med pizza, och så länge gick vi ut på innegården till Pamelas fest. Vi blev bjudna på massa tilltugg och öl. Alla satt och stirrade på oss tre ljushuvuden som åt glupskt av chipsen, oliverna, guacamolen och kexen. Ingen kunde någon engelska, vilket försvårade min kommunikation med dem något avsevärt. Anton skötte kontakten med Maria. Vi väntade ganska länge, och det hade varit trevligt om vi inte hade varit så förbannat trötta. Dessutom blev det jäkligt kallt på natten, och min fleece hjälpte föga att hålla mig varm. Klockan blev tolv innan vännerna och pizzan kom. Vi åt inne och sen fick vi äntligen sova. Festen hade dock dragit igång på riktigt vid den här tiden och musiken dånade. Jag stoppade in mina öronproppar i öronen och lade mig helt utmattad på madrassen. Jag vaknade igen vid 4-tiden och musiken var lika hög. Jag var helt torr i halsen av all sand, och gick och drack lite vatten. Sen tystnade äntligen musiken och jag kunde somna om. Nu väntar snart en liten hajk ut i Bolivias saltöken!