Crossing the Andes

La Florida hostal, San Pedro de Atacama (Chiles öken)

Så från Buenos Aires tog vi en 14 timmars buss rakt västerut till staden Mendoza. Vi har åkt väldigt mycket buss de senaste 4-5 veckorna. Det har varit nästintill europeiska priser, så jag vill inte ens tänka på hur mycket pengar jag spenderat på att få åka buss. Bussarna är i alla fall mycket lyxigare än på någon buss jag åkt i Europa. Man kan halvligga och man får ofta mat, en filt och en kudde. Mendoza har ca 1 miljon invånare och ligger nedanför Anderna på den chilenska sidan. Det är en jättefin stad, där varenda gata är en allé av höga, gröna träd. Mendoza-regionen är känd för sina vinodlingar och producerar 70% av vinet i Argentina. Därför ville vi så klart besöka en vingård. Dagen då vi kom var alla turer dessvärre fullbokade, så därför bokade vi en tidtur till på eftermiddagen istället. En minibuss kom och hämtade oss och tolv andra på några andra vandrarhem, och körde oss en bit utanför staden. Området var platt och torrt och man såg Andernas snötäckta toppar en bit bort. Mitt ute i ingenstans stod en liten trädstuga och där blev vi avsläppta. Vi hälsade på Xavier, som ägde stället, och några andra. Vi satte oss utanför stugan vid ett bord och blev bjudna på mate. Efter en ytterst kort genomgång blev vi tilldelade hästar och det verkade inte vara tal om varken ridväst eller ens hjälm. Anton ville ha en brun häst, men fick nöja sig med en spräcklig. Han upprepade att han inte alls kände sig bekväm. Jag fick ett ungt, litet, brunt sto. Märkligt nog hade ingen i gruppen ridit mer än 2-3 gånger, så alla var jättenervösa. Jag trodde aldrig att jag skulle vara den som var mest erfaren. Efter en ganska lång tur skrittandes genom ödemarken, frågade jag Xavier om jag fick följa med honom och galoppera. Vi galopperade i förväg och det var jättehärligt! Vi gjorde det någon gång till, och de andra provade i alla fall att trava. Anton klarade sig riktigt bra och kände sig bekvämare. Efter någon timme kom vi tillbaka och jag föll nästan ihop när jag hoppade av eftersom jag hade så ont i benen och rumpan. Jag följde med och sadlade av hästarna och ledde dem till hagen. Solen började gå ner, men nu var det dags för grillning. Vi satt ute i flera timmar och åt massa kött, potatis, sallad och bröd. Och just det ja, drack massa rödvin. Det var jättetrevligt.

Nästa dag stack vi iväg på en tur till två vingårdar och en olivodling. Vi gick på guidade turer och lärde oss om tillverkningen. Men det bästa var ju ändå att smaka. Morgonen därpå tog vi oss till busstationen där en minibuss skulle ta oss över Anderna till Santiago. Det tog drygt 6 timmar och det var väl inte den bekvämaste resan vi gjort. Men utsikten var fantastisk. Vi åkte högt upp bland bergen och helt plötsligt började det att snöa. När vi gick ut vid gränskontrollen var det iskallt. Våra väskor scannades men vi kom igenom ändå. Vi fortsatte med minibussen och åkte serpentinvägar nedför bergen igen. Skyddsstaket är det nog ingen som har hört talas om.

Till sist var vi i alla fall framme i Santiago och vi lyckades ta oss till vårt bokade vandrarhem. Det var ett stort, gammalt hus. I vårt rum träffade vi en dansk, Asbjørn, och Anton blev genast på glatt humör. Han sjöng Torssons låt Danmark resten av dagen:

Danmark, Danmark,Det e ett dejligt land. Där Pedersen kör knallert o citerar HC And. Danmark, Danmark,e flöde, ost o smör. Det måste vara där man hamnar när man dör!

Vi träffade också en mycket rolig finska i vårt rum, Henna. Hon hade jobbat på Vikingline, så Anton bombaderade henne med frågor hela dagen. Vi gick på stan och hon kommenterade alla stackars hundar som låg på gatan, varpå Anton knappt lyssnar och fortsätter: ”Jaha. Men hur ofta går båten?”. Dansken, finnen, vi två och en engelska var på stan för att se oss omkring och gå på några museum. Dessvärre var det valdag och allt var stängt. Det fanns inte en människa på stan och ingen alkohol fick inhandlas eller förbrukas på hela dagen. Det var alltså en riktigt tråkig dag. Vi stannande i Santiago i flera dagar. En dag tog Anton, Asbjørn och jag en promenad på 6 km uppför ett berg i staden och tittade på utsikten. Sen blev jag sjuk i en förkylning och låg bara och vilade en hel dag. En annan dag tog vi bussen till en närliggande stad vid kusten, Valparaiso. Där var alla husen målade i förgglada färger och grafitti. Vår sista natt var det Halloweenfest på vandrarhemmet. Vi åt mat tillsammans och drack vin och åt godis.

Asbjørn skulle till samma ställe som vi, så nästa dag tog vi bussen tillsammans mot öknen i norr. Vi färdades en sträcka på 167 mil (!) och det tog ca 28 timmar allt som allt. Bussen vi åkte på var ganska obekväm och det serverades ingen mat. Som tur var hade vi bakat empanadas (en slags piroger) som vi åt. Jag sov nästan ingenting och barn tyckte det var roligt att trakassera mig på bussen. Vårt mål var en liten by med ca 3000 invånare vid namn San Pedro de Atacama. Det ligger mitt ute i öknen. Vi kom fram halv sju på kvällen och den här gången hade vi inte bokat något vandrarhem i förväg, vilket visade sig vara ett misstag. Vi började fråga på vandrarhem efter rum, men allt verkade fullbokat. Byn har i princip bara fyra små parallela gator, så den är verkligen liten. Men det finns ganska många vandrarhem och hotell och väldigt många turister. Vi vandrade gatorna upp och ner men allt var fullbokat. Vi frågade på hotell, men även det var fullt. Asbjørn föreslog att vi skulle hyra ett tält och ta in på en camping. Det verkade som om det skulle vara vårt sista alternativ, och när tre av tre campingar också var fullbokade tappade jag modet ganska rejält. Jag var redan trött efter den långa bussresan och var fortfarande lite sjuk. Det hade varit stekhett när vi kom, men nu började det bli ganska kallt när solen gick ner. Jag hade ont i ryggen efter att ha burit på mina tunga väskor i tre timmar och vi alla började bli hungriga. Vägarna genom byn är inte asfalterade, utan består av sand. Våra kläder och skor var därför helt sandiga och vi hade sand i ögonen, näsan och munnen. Men på ett hotell träffade vi en receptionist som sa att hon hade en idé. Hon ringde några samtal och sa sedan att hon fixat så att vi kunde sova i vardagsrummet i huset där hon hyrde ett rum. Vilket lättnad! Vad vi tyckte om henne då, Maria-Jose som hon hette. Vi fick vägbeskrivning men lyckades inte hitta rätt så vi fick gå tillbaka och vänta tills Maria slutade jobba. Under tiden letade vi rätt på ett vandrarhem till natten därpå, vilket vi lyckades med. När Maria slutade gick vi hem till henne, som låg lite utanför ”centrum”. Husen där var de samma som innan; små och platta i sandfärg. Hemma hos henne träffade vi Pamela, en kvinna i 40-årsåldern, som var ägare till huset och som skulle ha fest den här kvällen. Hon var trevlig och glad och tog fram två stora madrasser och sänglakan åt oss. Vi väntade tydligen på att Marias vänner skulle komma med pizza, och så länge gick vi ut på innegården till Pamelas fest. Vi blev bjudna på massa tilltugg och öl. Alla satt och stirrade på oss tre ljushuvuden som åt glupskt av chipsen, oliverna, guacamolen och kexen. Ingen kunde någon engelska, vilket försvårade min kommunikation med dem något avsevärt. Anton skötte kontakten med Maria. Vi väntade ganska länge, och det hade varit trevligt om vi inte hade varit så förbannat trötta. Dessutom blev det jäkligt kallt på natten, och min fleece hjälpte föga att hålla mig varm. Klockan blev tolv innan vännerna och pizzan kom. Vi åt inne och sen fick vi äntligen sova. Festen hade dock dragit igång på riktigt vid den här tiden och musiken dånade. Jag stoppade in mina öronproppar i öronen och lade mig helt utmattad på madrassen. Jag vaknade igen vid 4-tiden och musiken var lika hög. Jag var helt torr i halsen av all sand, och gick och drack lite vatten. Sen tystnade äntligen musiken och jag kunde somna om. Nu väntar snart en liten hajk ut i Bolivias saltöken!