Och så kom det en minibuss och hämtade oss
i San Pedro tidigt på morgonen och körde oss till gränsen där vi checkade ut ur
Chile. Vi åkte 50 minuter i ingenmansland och öde öken innan vi kom till en
liten, sorglig betongbyggnad som tydligen var Bolivias gränskontroll. Utanför
bussen såg vi människor stå med tjocka täckjackor och mössor och vi trodde det
var ett skämt. Det var förmiddag och strålande sol och vid Chiles gränskontroll
hade det varit stekhett. Vi hoppade ut ur bilen och fick en chock. Tydligen hade
vi kommit upp på nästan 4000 meters höjd, och här var det iskallt i vinden. Vi
skyndade att klä på oss långa byxor, fleecetröjor och halsduk. Det såg väldigt
roligt ut, där mitt ute i öknen. Efter att vi alla fått våra pass stämplade,
delades vår grupp upp i två jeepar. Vi var sammanlagt 11 personer från Sverige,
Danmark, Tyskland, England, Japan, Frankrike och Mexiko. Vi satte iväg med
jeeparna och nu fanns det inte längre någon väg. Det var faktiskt ganska dåligt
med vägar på hela de tre dagarna; som bäst var det plogade sandvägar, men mest
bara spår i sanden eller inte ens det. Vi såg några laguner och vårt nästa
stopp var vid ett landskap som skulle påminna om Salvador Dalís tavlor, på
grund av några ”absurda stenfigurer” mitt ute i öknen. Sedan kom vi till ett
område med varma källor och då var det bara att byta om till badkläder och
hoppa i! Det var jätteskönt och jag ville inte gå därifrån. En liten virvelvind
uppstod plötsligt och svepte med alla våra kläder en bra bit bort i landskapet!
När jag reste mig upp ur vattnet kände jag för första gången av höjden. Jag
fick ont i huvudet och var tvungen att sätta mig ner. Jag gick den korta biten
till jeepen och märkte att jag blev jätteanfådd och var tvungen att sluta
prata. Vårt nästa stopp var ett område med gejsrar och då var vi uppe på 5000
meters höjd. Många fick väldigt ont i huvudet och det höll i sig resten av
dagen. Det sista på första dagen var att besöka en stor, röd lagun nedanför ett
berg där massa flamingos hade sitt tillhåll. Jag satt vid vattnet en bra stund
och bara tittade (och försökte fota) de stora, rosa-röda fåglarna.
Över natten bodde vi på ett litet
härbärge, också det mitt ute i öknen så klart. Det var iskallt även inne och vi
var bra hungriga när vi kom dit. Det var ganska sparsamt med mat under hela
resan och det var långt mellan måltiderna. Vi satt uppe ett tag och tjötade och
hade trevligt, men snart stängdes el-generatorn av och det blev becksvart.
Iklädd underställ, sockar, fleece-tröja och halsduk kröp jag ner under tre
filtar och försökte att inte fokusera på kylan.
Nästa morgon gick vi upp vid 7-tiden och
åt en mycket tveksam och lätt frukost. Vi stannade vid några fler stenar i
roliga former och Anton klättrade runt där ett tag. Sedan stannade vi vid fler
laguner och såg fler flamingos. Mitt största problem under dagen var att jag
behövde kissa och till slut blev det tillräckligt krisigt för att jag skulle gå
och sätta mig bakom en buske. Anton tyckte det var bra gjort av mig. Vi
stannade för att se flockar med lamor och de var väldigt häftiga. Vi stannade
också för att se en aktiv vulkan som sprutade rök för tillfället.
Efter en lång tur av bara åkande genom
öknen var vi på kvällen framme vid vårt övernattningsställe. Det låg bredvid
det som vi mest velat se; saltöknen, och faktiskt så var hela huset gjort av
salt. Det första Anton gjorde var att gå runt och slicka på väggarna. Han
upplyste oss om att det smakade salt. Vi åt middag med vin innan vi alla gick
och lade oss väldigt trötta.
Nästa morgon ringde alarmet 04.15 och det
var bara att stiga upp. Vi åt ännu en mycket tveksam frukost och sen bar det av
för att se soluppgången över saltöknen. Att köra ner på saltöknen såg precis ut
som att köra ut på en frusen sjö täckt av snö. Det var riktigt häftigt. Det är
världens största saltöknen (12.000 kvadratkilometer) och bildades av sjöar som
var sammankopplade med Stilla havet innan Anderna bildades. Sedan frös sjöarna
och bildade saltöknen. Vi körde en bit och sen fick vi gå ut och se
soluppgången. Det var riktigt fint. Dock var det iskallt, så jag tog några
snabba foton och kastade mig in i bilen igen. Vi åkte vidare i vad som såg ut
att vara mot intet, för överallt var det vitt och det fanns inga vägar eller
spår. Snart kom vi dock till en ö, där vi gick ”i land”. Hela ön var bevuxen av
kaktusar. Och det var inte sådana små kaktusar som jag har i mitt fönster
hemma, utan 3 meter höga kaktusar. Igen: det var riktigt häftigt.
Vi åkte vidare, men fick stanna för att vi
plötsligt fått punka på vår jeep. Som tur hade vi ett extradäck med oss, och
det byttes ganska snabbt. Vi hoppade in i jeepen och började åka. Vi hann dock
inte åka mycket mer än 5 minuter innan vi fick punka på ett annat däck! Vi
hoppade ut ur bilen igen. Vi fick inte särskilt mycket information av våra
guider, men det verkade som om det inte fanns ett till däck att byta till. Inte
ens på den andra bilen. Nehe. Vi satt där ute på saltöknen och pratade och folk
tog bilder. Vi började bli hungriga eftersom vi åt frukost vid halv fem, och
därför tog guiderna fram lunch till oss där vid 10-tiden. Jag förstod inte
riktigt varför vi stannade kvar, men slutligen kom det fram att vi väntade på
att någon bil så småningom skulle köra förbi och råka ha ett reservdäck till
låns…! Vi började vinka på bilar som vi såg långt borta, men ingen stannade.
Det fanns ju inte direkt någon garanti för att en bil skulle köra förbi precis
vid oss eftersom det inte fanns några vägar. Och ingen täckning fanns det
tydligen heller. Det började bli riktigt varmt där ute på den vita saltöknen
och jag satte mig i bilen och tjurade en stund. Anton lade sig ute på saltet
och vilade. Efter någon timme fick vi äntligen stopp på en bil som kunde ge oss
ett reservdäck och så lätt var det fixat!
Vi åkte vidare och snart var vi vid slutet
av saltöknen. Vi hade kommit till en liten by som hette Uyuni och vårt sista
stopp var en tågkyrkogård. Vi klättrade runt där ett tag och tog lite foton. Vi
upptäckte några tågdelar som var gjorda i Sverige. Sedan åkte vi in till byn
och resan var över. Till kvällen tog vi nattbussen till La Paz och dit skulle
också tre andra som var med på turen: två japanska tjejer; Shoko och Yuko, och
en mexikansk kille; Alan. Bussresan var rena rama mardrömmen. Uyuni ligger också
i sandöknen och ut ur staden fanns inga riktiga vägar. Bussen gungade något
enormt när vi körde i sandspåren. Bussen hade släckt ljuset och folk försökte
sova, när busschauffören tände ljusen igen och en kille började ropa att vi
måste stiga av. Ingen förstod varför och ingen svarade på frågor, men vi var tvungna
att stiga av. Vi gick av bussen med vårt handbagage och hamnade på en sandväg i
kolsvart mörker. Det var lite läskigt. Senare visade det sig att vi var tvungna
att gå av och gå en bit för att bussen skulle kunna köra över några sandvallar.
Herregud. När vi fick stiga på bussen igen fortsatte resan på samma sätt ett
bra tag till. På morgonen var vi i alla fall framme i La Paz och här var det
billigt! Vi checkade in på ett vandrarhem tillsammans med japanerna och
mexikanaren för 35 kr natten (istället för nästan 100 kr som vi hittills
betalat). La Paz var en jättefin stad. Den ligger på 3600 m och omgivs av
snötäckta berg. Byggnaderna är jättefina och folket var trevliga. Vi alla gick på
bio första kvällen – Skyfall för 25 kr! En annan kväll var vi och åt en fin
middag på Radisson hotel med utsikt över stan. På dagarna gick vi runt i staden
och gick på massa marknader. Vi gillade La Paz.
Nu har vi varit i Cusco och Peru ett par
dagar redan, och här är det också jättefint. Imorgon börjar dock en av de
absoluta höjdpunkterna på resan: inkaleden mot Machu Pichu! I tre fulla dagar
ska vandra upp bland bergen och i tre nätter sk vi campa utomhus, för att på
fjärde dagen gå upp riktigt tidigt och vandra i några timmar för att nå Machu
Pichu tidigt. Åh, vad häftigt det ska bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar