Obrigado - Gracias

Hostel Suites, Mendoza

Från Foz do Iguaçu åkte vi ännu en lång bussresa; den här gången till kuststaden Florianopolis. Vi bodde på ett vandrarhem en bit utanför staden, precis vid havet och stranden och en liten flod som mynnade ut just där. Här bodde för första gången många andra utlänningar. På de tidigare vandrarhemmen har det bott väldigt många brasilianare och andra sydamerikaner, vilket har varit roligt. I Australien träffade vi ju knappt en australiensare, bara oräkneliga tyskar och andra svenskar. Vi träffade faktiskt vår första svensk på det här vandrarhemmet, och den enda hittills. Vi trodde att det skulle bli lite krisigt först när vi anlände, eftersom det på toaletten nere vid receptionen hängde en skylt som sa att man inte fick bajsa eller slänga papper i toaletten, eftersom det inte skulle spolas ner. Det förstnämna gick som tur nog att göra på de andra toaletterna på vandrarhemmet. Toalettpappret får vi dock snällt slänga i papperskorgen bredvid, vilket gäller på hela kontinenten. Annars var det ett trevligt ställe, Florianopolis. Vi låg på stranden och solade. Det enda som störde friden, enligt Anton, var en hund som följde efter oss vart vi än gick. När vi gick in på vandrarhemmet väntade den tålmodigt utanför. ”Vi måste härifrån”, tyckte Anton. När vi joggade en kväll längs stranden följde den med oss hela vägen. På kvällarna hängde vi ute på terrassen med de andra boende och åt och drack. En av kvällarna följde jag med en australiensare, två amerikaner, en fransyska och en israel ut på en sambaklubb. Anton satt kvar och avnjöt annat sällskap och gratis carpirinha. På klubben var det smockfullt och där blev vi uppbjudna titt som tätt, trots att jag försökte förklara att absolut inte kan dansa samba. I och för sig märktes det väl ganska snabbt. En kille som kom fram och pratade höll upp handen för ögonen för han tyckte att mitt hår bländade honom.

Vårt nästa stopp skulle bli Montevideo. Det var lite krångligt att hitta bussar som gick dit, men med två företag lyckades vi ta oss cirka 127 mil söderut till Uruguays huvudstad. ”Söderut” låter ju väldigt trevligt i svenska öron, men på södra halvklotet innebär det så klart att det blir kallare i den riktningen. Och i Montevideo var det fortfarande ganska kallt; runt 15 grader eller mindre på morgonen och kvällen. Vi bodde på ett riktigt lågprishotell. Det var billigare än ett vandrarhem och trevligt att ha ett eget badrum (och eget sovrum), men å andra sidan träffade vi inte så mycket folk. Förutom en massa gamla damer som också bodde på ”hotellet”. Vi gjorde så klart en del sightseeing i staden, och den var ganska fin.Tydligen är det ganska vanligt med häst och vagn i staden. Den är inte så stor, och det verkade inte finnas så mycket turister där.  Så fort vi lämnade brasiliansk mark blev det mycket lättare för oss eftersom Anton är så duktig på spanska som han är. Vi trodde att människor här skulle tala bättre engelska än vad de gör. Tydligen är klyftorna ganska stora, och bara de som har råd med privatlektioner i engelska blir bra på det. Av någon anledning hade det dock tagit Anton cirka två veckor att lära sig ordet för tack på portugisiska: obrigado. Men när vi äntligen var på spansk mark (vad gäller språket i alla fall), kunde Anton helt plötsligt inte släppa sitt nyinlärda ”obrigado”. Konstigt, det där. Vi provade att dricka mate, som är en populär koffeinhaltig dryck. Den är mycket mer populär är kaffe och te, speciellt i Uruguay. Den dricks ur en slags bägare där krossade blad blandas med varmt vatten. Ett metallsugrör filtrerar bort bladen och suger upp drycken. Både Anton och jag tyckte det smakade riktigt illa. Men vi smakade också på populära dulce de leche, som är en slags (jättesöt) kolakräm. Den finns i allt i både Uruguay och Argentina; godis, kakor, tårtor, glass, på pannkakor och våfflor och som pålägg istället för marmelad. Det är smaken på allt här. Det är tydligen också snart premiär för en film som heter Dulce de leche...

Efter bara två nätter i Montevideo åkte vi vidare till en liten stad bara 2,5 timmar bort. Staden heter Colonial del Sacramente och var fin, men det fanns inte så mycket att göra där som vi trott och dagen därpå tog vi därför färjan över till Argentina och Buenos Aires. Den tog bara en timme och sen tog vi buss och tunnelbana till vårt bokade vandrarhem, Puerto Limon. Vi har bott i stadsdelen San Telmo, vilket är tangokvarteren. Det finns också massa gamla fina, europeiska (framförallt franska) byggnader, och mysiga caféer. Buenos Aires kallas väl inte ”Paris of the southern hemisphere” för inget. Vi vandrade runt och gjorde ganska mycket sightseeing. Vi gick på en antikmarknad som hålls varje söndag, där jag köpte mig ett par solglasögon och Anton en hatt. Argentina är känt för sitt kött, så vi gick och åt på flera parillas (grillar). Där såg vi köttet stekas på stora, murade grillar. En kväll bestämde Anton, jag och en fransyska vid namn Juliette oss för att gå på en tangoklubb, vilket är väldigt populärt i Buenos Aires. Det ösregnade och när vi kom fram stod det ingen vid ingången. Vi tänkte att det var nog ingen som vågat sig ut i regnet för att dansa tango, men när vi gick upp en trappa och knackade på en dörr kom vi in i en stor sal full med folk. Vi satte oss vid ett bord runt dansgolvet och beställde in vin. En orkester spelade tangomusik och under kvällen fick vi se både amatörer och professionella dansa. Vi alla tre kände oss ganska bekväma med att sitta och titta och lyssna, istället för att dansa. En dag bestökte vi också svenska ambassaden. Vi har inte besökt någon tidigare, och var båda nyfikna på hur det ser ut. Vi fick lämna legitimation till den spanska receptionisten och åka upp några våningar i huset, men det blev tyvärr en besvikelse då vi bara kom till en väntrum med massa svenska tidningar. Jag antar att de har annat att göra än att visa runt två svenska turister på kontoret… Vi besökte också svenska kyrkan i hopp om att de skulle sälja svenskt godis som de gjorde i Sydney. Det jobbade bara en person där och hon titulerade sig själv som husmor. Jag tycker att det var lite oklart exakt vad hennes arbetsuppgifter var. Vi försökte vara lite smidiga så att hon inte skulle märka att vi inte alls var intresserade av att se oss omkring inne i kyrkan utan bara var ute efter information om hon satt inne på massa svenskt godis. Det gjorde hon tyvärr inte. Det var ändå en väldigt trevlig vistelse i Buenos Aires. Nu har vi åkt vidare till en stad som heter Mendoza, men om det berättar jag nästa gång.

São Paulo and the Iguaçu waterfalls

Albergue Paudimar Hostel, Foz do Iguaçu

Vi kom alltså med bussen till São Paulos bussterminal (vilken i för övrigt ska vara världens näst största) och lyckades efter instruktioner ta tunnelbanan till stationen Faria Lima. Dit kom Rógeres och hämtade oss med bil. Det var jätteroligt att se honom igen, och lite konstigt så klart. Han körde ner i ett garage och vi hoppade ut ur bilen utan att parkera på någon parkeringsplats. Tydligen så gör parkeringsvakten det. Traffiken är enorm i staden och Rógeres berättade att alla med bil har speciella dagar med tider då man inte är tillåten att köra för att minska belastningen. Traffiken är också ganska kaosartad och det påcgick kampanjer för att göra den säkrare. Vi tog hissen upp till Rógeres lägenhet och han bjöd oss direkt på varsin öl (till Antons besvikelse) och vi pratade om vad som hade hänt sen sist. Rógeres kommer ifrån en stad uppe i Amazonas men har bott i São Paulo i sex år, där han nu pluggar ekonomi på universitetet. Han hade någon lektion på kvällen, så Anton och jag tog det lugnt hemma hos honom under tiden och försökte kommunicera med hans rumskompis Val. Hon kunde varken engelska eller spanska. Vi fick klämma ihop oss i Rógeres rum, men vi tyckte bara att det var väldigt snällt av honom att låta oss bo där. Nästa dag fick Anton och jag underhålla oss själva när Rógeres var i skolan igen och vi åkte och kollade runt i den nya delen av staden och gick på ett museum. Det finns verkligen alla sorts människor i Brasilien och det är inte lika uppenbart att vi är turister här, som det var i Thailand till exempel. Fast det är klart, våra blonda huvuden avslöjar oss ändå en hel del. På kvällen blev det middag med några vänner på en ”temakeria” där vi åt någon slags sushi. Både Anton och jag tyckte det smakade bättre än vi trodde. Efter maten bar det av till en sambaklubb! Det är så trevligt; ny musik är också populärt, men deras traditionella musik och dans så som samba och foro verkar lika populärt bland ungdomar som äldre. Sambaklubben såg verkligen ut som att vara hämtad ur en film: liten, mörk, halvruffigt och bohemiskt. Val och Rógeres försökte lära oss några samba-moves, men jag lyckades bara med en väldigt stel imitation av deras dans och Anton dansade som vanligt outside the box. Varken brasiliansk öl eller landets populäraste drink, Carpirinha, lyckades bryta den trenden, men vi hade väldigt roligt. På onsdagen tog Rógeres med oss till centrum och den äldre delen av stan. Vi vandrade runt och sen gick vi till en matmarknad för att äta. Vi har provat en del brasiliansk mat och det är ganska gott. Middag är ofta något slags kött med både ris och potatis, vilket känns lite underligt. Maten serveras också alltid med en skål med svarta bönor, som faktiskt är väldigt gott. Vi har också provat lite gatumat, som till exempel friterat bröd med olika fyllningar. På kvällen skulle Rógeres på en konsert med några vänner, så Val, Anton och jag gick till en italiensk restaurang för att äta. Vi väntade på Vals vän som skulle kunna engelska, men det tog ett tag och till dess fick vi kommunicera med enstaka ord och handrörelser. Det fick faktiskt ovanligt bra. Vals vän kom efter en stund, Leto, men hans engelska var inte i toppklass heller. Personalen skrattade åt oss när vi försökte kommunicera och undrade nog hur tusan vi kände varandra. Men trots att vi förstod långt ifrån allt vad vi sade till varandra, hade vi nog roligast på hela restaurangen. Bortsett från personalen då. Vi kom inte tillbaka till lägenheten förrän strax innan tolv och då kom också Rógeres och hans vänner från konserten. Tydligen skulle vi iväg till ännu en sambaklubb, och denna var än mindre än kvällen innan. Efter några timmars drickande, pratande och försök till dansande tog vi oss hem och den här natten knödde vi åtta personer ihop oss i lägenheten och sov. På morgonen när Anton och jag orkat oss upp hade några redan försvunnit och resten av oss gick till en marknad och åt något som skulle likna frukost. Rógeres med några vänner skulle till Rio (som jag lärt mig uttala ”Hio”) över helgen och ville att vi skulle följa med. Men vi kände att vi ville vidare och hade bokat en buss till på eftermiddagen. Vi tackade Rógeres för allt och välkomnade honom så mycket till Sverige innan vi sa farväl för den här gången. São Paulo är en enorm stad, men mest är det en affärsstad och en universitetsstad, så utan Rógeres hade vi nog inte haft så roligt där.

Bussen vi hoppade på tog oss till Foz do Iguaçu, som ligger precis på gränsen till både Argentina och Paragay. Bussresan hit skulle ta 15 timmar, men då det tog 2.5 timmar att ens komma ut ur São Paulo, tog resan istället 17.5 timmar. Vi kom fram i förmiddags och tog bussen till det vandrarhem vi bokat. Det ligger helt ute i bushen men på väg mot det vi kom hit för att se: Iguaçu-vattenfallen. Vi tog bussen dit i eftermiddags och efter att köat en bra stund med flera hundra andra turister fick vi komma in i nationalparken. Vi vandrade en led längs vattenfallen och där stötte vi på ett djur som vi sedan lyckades identifiera som en näsbjörn. De var jättefina och var inte alls rädda för alla människor som inkräktade på deras land. Vattenfallenvar enorma. Och jättemånga. Vi följde leden tills vi kom ut till "Devil's throat", där de största vattenfallen gick samman. Där fick vi gå ut på dem och vi blev dyblöta. Men det var riktigt häftigt. Lonely Planet tycker att Igauçu-vattenfallen är något man definitivt bör se under sin livstid, och vi håller med.

Nu sitter vi på vandrarhemmet och vet inte vart vi ska ta vägen riktigt. Vi vill ta oss till Montevideo, men vi har inte bestämt vilken väg vi ska ta dit eftersom det är för långt att åka utan stopp. Det lutar mot att åka ner längs den brasilianska kusten. Vi får se. Det är ju inte förrän imorgon vi ska åka.

On the road again: Rio de Janeiro

Rógeres lägenhet, São Paulo

Nu hade vi varit hemma länge. Därför tog vi ett plan från Landvetter och efter ett stopp i Frankfurt och ytterligare ett i Salvador (Brasilien), så var vi framme i Rio de Janeiro. Vi kom på kvällen och var väldigt trötta efter vår resa, så vi tog en taxi till vårt vandrarhem och somnade genast. Nästa dag vaknade vi till ett soligt och 25-grader varmt Rio. Dessvärre stötte vi snart på problem, då vi upptäckte att våra mastercard inte fungerar. Vår första dag bestod därför av att ringa banken och flytta om pengar (eftersom vi så klart har med varsitt bankkort från en annan bank också). Resten av dagen promenerade vi på stadens gator och längs stranden. Vi bodde i ett område som heter Ipanema, som ligger precis vid stranden men också inne i stan. Bredvid ligger kända Copacabana. På eftermiddagen tog vi varsin bok med oss och gick och lade oss på stranden. Dagen därpå var vi tvungna att flytta till ett vandrarhem en bit bort eftersom vårt var fullt över helgen. När det var klart var det dags för en turisttur som vi bokat för att göra det ovanligt lätt för oss, och vår guide Gustavo kom och hämtade oss. Vi åkte i en van med 12 andra turister och vårt första stopp var Jesusstatyn, eller som den heter: Cristo redento, Christ the redeemer. Vi åkte kringelikrogvägar uppför bergen en bra stund innan vi fick hoppa ut och se honom. Jäklar vad stor han är! Till skillnad från Angkor Wat är Jesustatyn faktiskt med på listan som ett av världens sju nuvarande underverk. Jesus var imponerande, men det som verkligen fick mig att tappa andan var utsikten därifrån. Jag låter bilden tala för sig själv.

Vi hoppade in i vanen igen och sedan bar det av till Rios första kvarter: Santa Teresa, som låg uppe bland bergen. Där gick vi nedför en trappa som var täckt av mosaik med hälsningar från världens länder. Vi fick gå längst ner för att hitta något från Sverige. Därefter åkte vi och tittade på stans största katedral, som verkligen var… stor. Vidare vacker var den dock inte. Vårt sista besök blev berget Sugar Loaf som i sig också är en liten ö. Vi tog två linbanor för att komma upp dit, och där såg vi solnedgången över Rio och i mörket lyste Jesusstatyn bländande vit. Det var minst sagt en mäktig syn.

Anton och jag var trötta efter vår långa dag, men var uppe tidigt nästa dag för att hyra cyklar och cykla 8 km runt stadens konstgjorda sjö. Vi mötte massor med folk som var ute och motionerade och hela tiden såg vi Jesus vakande över oss. Vi cyklade också till stadens botaniska trädgård där vi förundades över de enorma palmerna som bildade en allé. Vi fnös åt en skyld som visade ”Don’t feed the animals” och undrade vilka djur det skulle vara. Det fick vi snart äta upp då vi var omringade av massor med små, svarta apor som klättrade i träden och sprang över gräset. På eftermiddagen tog vi bussen ner till busstationen för att köpa en biljett ifrån Rio. Bussturen tog en timme och det var värsta vansinnesfärden då både Anton och jag lyfte 10 cm från sätet titt som tätt. En man hjälpte oss att hitta rätt från bussen till busstationen. Han kunde inte ett ord engelska, men visste tydligen vart vi skulle, och visade med sin hand att vi skulle följa efter. Engelskan är inte den bästa i landet, och Antons spanska har hittills hjälpt föga, men alla har varit väldigt trevliga och hjälpsamma mot oss, även när vi inte bett om hjälp. På bussen tillbaka träffade vi några brasilianare som vi senare på kvällen mötte upp för marknad och några drinkar på Copacabana. Rio är väl Brasiliens farligaste stad och man bör vara uppmärksam, men den är inte alls så farlig som folk får den att låta. Hemma får man bara nyheter från slumområdena utanför stan, favelas som de kallas, och de håller också på att förbättras då myndigheter sätter in poliser och sjukvård och skolor. Jag tycker i så fall att Bangkok kändes farligare, eftersom det var så packat med folk och alla skrek på en, och på så sätt mycket mer att hålla koll på. Att gå på gatan i Rio känns dock inte farligare än att gå i någon annan storstad. Sista dagen i Rio blev en riktig stranddag och vi fick nog lite färg! Vi badade till och med varsin gång, trots att mina fötter isade i flera minuter efteråt. Vi anpassade oss snabbt till backpackerlivet igen. Vi kände igen rutinerna på vandrarhemmen och det blev inga överraskningar direkt. Däremot känns det fortfarande lite konstigt, eftersom vi alldeles nyss var hemma och där ser livet lite annorlunda ut. Men vi klarar oss bra även fast att vi får trängas på en liten yta i våra rum med flera andra människor och trots att det vita brödet är tillbaka till frukost. Anton klagade senast på att en tjej som inte låg i hans våningssäng (trippelvåningssäng, till och med) ändå använde sig av hans stege för att komma upp i sin säng. Han tyckte att det blev ”dubbelt så mycket traffik på vår stege”. Själv har jag mest problem med toaletternas standard.

I förrgår tog vi bussen i 6 timmar till Sydamerikas - och det södra halvklotets - största stad: São Paulo. Här bor det 20 miljoner människor. Vi träffade en brasiliansk kille på östkusten i Australien sist och när han fick reda på att vi skulle till São Paulo frågade han om vi ville bo hos honom, och det erbjudandet kunde vi naturligtvis inte tacka nej till. Åh, vad härligt det är att vara iväg igen!