Robinson Crusoe

Sakal guest house, Sihanouk ville

Phnom Penh var stort, men det var inte en jättehäftig stad. Vi var där i några dagar och såg deras största marknad, största shoppingcenter och avenyn längs floden. Vi besökte S-21, vilket är ett fängelse som användes för att förhöra och tortera människor under Pol Pot-regimen mellan 1975-79. En guide visade oss minimala fängelseceller och olika tortyrredskap. Kort på väggarna gav anskiten till många, men långt ifrån alla, offer. Att titta på små, skrämda barnansikten gjorde oss lagom illamående och, trots att det var intressant och kändes viktigt att vara där, kändes det skönt när vi väl lämnade det gamla fängelset.

Sen var det Kambodjas nyår och vi gick ut och firade. Matilda och jag firade dock två dagar i rad och jag måste erkänna att det inte var ett av mina bättre val i livet. Det fanns egentligen mer att se i Phnom Penh men allt var stängt under flera dagar under nyår så vi bestämde oss för att åka till kusten och staden Sihanouk ville. Vi åkte till den mest populära stranden och fick tag i ett guest house nära stranden. Vi spenderade en dag på den hektiska stranden och fick knappt en lugn stund för alla barn som skulle sälja armband, kvinnor som skulle ge manikyr och britter som delade ut reklamblad för olika barer (där vi skulle få en ”free drink”). Vårt guest house var fint, men vi blev lite irriterade på personalen. Kambodjanerna är roliga – vi märker att de inte förstår vår matbeställning, men frågar inte vad vi menar. Vi får in fel mat eller bara halva beställningen. Det jobbar minst 10 personer på samma ställe och vi får prata med olika personer varje gång. Vår dörr och fläkt på rummet fungerar inte och folk kommer och går i vårt rum för att titta på det, men ingenting händer. De jobbar i hela tiden, men det blir inte alltid så mycket gjort. Inte så konstigt kanske om man jobbar dygnet runt. Samtidigt är kambodjanerna ett härligt folk. De är vänliga och pratglada och hjälpsamma. De hittar alltid nya personer som kan lösa vårt nästa problem även fast att det inte ingår i deras jobb. Dessutom verkar alla känna varandra, vilket gör att det känns väldigt tryggt och trevligt. De har tid för varandra och tar hand om varandra mycket mer och bättre än vad vi gör. De verkar ha roligare på något konstigt sätt, trots att de har så mycket mindre än vad vi har.

Vi bestämde oss för att fly kaoset och drog till ön Koh Rong. Den ligger bara 25 km utanför fastlandet, men med den flotten vi åkte med tog resan över två timmar. Och nog flydde vi kaoset alltid. Det visade sig att ön är nästintill obebodd och den är endast bebodd på stränderna. Resten av ön består av outforskad, vild djungel. Det finns inga fordon, vägar eller riktiga toaletter. Det fanns knappt någon elektricitet. Den som fanns drevs av en liten generator. Det fanns så klart inget internet. Det fanns inga hus på ön – istället checkade vi in i ett litet skjul som var märkt ”guest house”. Det låg precis vid vattnet och man gick in från en brygga. Vi fick ett eget rum med myggnätt och fönster (eller ja, två luckor). Det fanns varken AC eller fläkt. Mellan brädorna, som utgjorde golvet, fanns springor där såg vi stranden nedanför. Vägg-i-vägg (eller ja, plank-i-plank) var vårt delade badrum. Planket slutade dock när det var ¼ kvar till taket, vilket gjorde att vi inte bara hörde varandra gå på toaletten – utan även de i rummet bredvid. Toaletten var visserligen ingen stå-toalett (som annars var vanligt förekommande på ön), men den hade ingen sits så det blev likt förbannat svårt att sitta. Spolning sker genom att ösa vatten med ett kar från en vattenfylld tunna och pappret (vilket inte var lika vanligt förekommande på ön) slängs i en papperskorg. Skjulet ägdes av en söt liten farbror som inte kunde någon engelska, men som var väldigt glad trots att han och hans fru sov på golvet utanför vårt rum när deras tre rum var fyllda med gäster. Ett rum kostade 10 dollar per natt. Människorna på ön levde ett till synes fridfullt liv. Överallt sprang barn och hundar och höns och kycklingar och katter. En tjur betade i skuggan vid gränsen mellan stranden och skogen. Det kändes lite som om vi var på en konstig bondgård. Alla kände så klart varandra och barnen verkade tas hand om alla. Det kändes nära och mysigt. De få restauranger som fanns på stranden stängde strax efter nio. Vi hade en liten lampa i skjulet, men den släcktes klockan 10 och skjulet låstes inifrån med hänglås. I taket sprang ödlor och råttor. Vid 12-snåret släcktes de sista lamporna ute på bryggorna och båtar som passerade då såg inget än en till synes öde ö.

Det är många saker som är omstädliga när man är ute och reser en längre tid. Saker som man kanske inte tänker på innan resan, eller om man inte backpackar själv. Som att man i princip bor i sin väska. Ungefär varannan dag får man packa upp och packa ner sin väska och sen ständigt bära runt på den. Man får gå gata upp och gata ner för att leta efter bra och billiga vandrarhem. Man får konstiga bett som kliar och ibland känns det som om man ska försmäkta i värmen. Man får gå på smutsiga toaletter som stinker urin och man får ont i magen för att kroppen inte är van vid den lokala maten. Man blir lättstött av brist på egentid. Man längtar hem. När man är på en, nästintill, öde ö och är halvsjuk och inte kan sova i värmen och behöver gå på smutsiga toaletter där man inte kan slappna är det lätt att klaga. Men så ligger jag där i sängen på natten och hör havets vågor brusande slå i land. Genom min lucka ser jag en aldrig förr så lysande stjärnhimmel. Jag tänker att det är helt okej. Nästa dag ligger jag vid vattenbrynet mellan den kritvita, öde stranden och det turkosa klara vattnet och tänker att det kunde ju faktiskt vara jävligt mycket sämre.

Eighth wonder of the world

Khavi Guest House, Phnom Penh
Och med "andra planer" menade jag att åka till Kambodja. Vi köpte varsin biljett mellan Bangkok och Siem Reap för 300 bath (ca 75 kr) och tog bussen på morgonen i torsdags. Siem Reap skulle bli vårt f￶rsta stopp eftersom det är där Angkor Wat ligger - det tempel som kallas världens åttonde underverk. Det tog först några timmar att komma till gränsen och där fick vi betala 20 USD för 30 dagars visum. Tydligen har de två valutor i Kambodja: deras egna riel (som är värda skit och ingenting) och amerikanska dollar (men bara sedlarna). Mannen som hade hand om oss vid gränsen berättade att man bara får ut amerikanska dollar i bankomaterna i Kambodja, och har man amerikanska dollar får man betala överpriser . Därför rekommenderade han att vi skulle ta ut thailändska bath när vi fortfarande var i Thailand och växla till riel vid gränsen, för där togs ingen växlingsavgift. Sagt och gjort, jag tog ut 8000 bath (knappt 2000 kr) men när vi väl kom till Siem Reap märkte vi att ALLA priser stod i amerikanska dollar. När vi fick reda på att 4000 riel räknas som 1 dollar räknade vi på hur våra kurser sett ut och kom fram till att om vi skulle betala priser i dollar med kambodjanska riel, så skulle 1 dollar vara värd 9,34 kr…! Vi höll på att smälla av och nu håller vi istället hårt i våra riel och tar ut amerikanska dollar och betalar med (då kursen istället blir 6,9 – tack och lov). Nu har jag istället 816 000 (!) värdelösa riel att växla tillbaka till bath vid gränsen…

Framme i Siem Reap träffade vi genast en tuk-tuk-förare som tog oss till ett hotell mitt i stan. Det var nybyggt, fräscht och fint och vi betalade 5 dollar/natt var i ett eget rum med badrum och fläkt. Första dagen såg vi oss omkring i staden och vi insåg snart att Kambodja inte alls är som Thailand; det är mycket fattigare. Många vägar i staden var av grus och det luktade avlopp. Det högg i hjärtat när barn kom fram till oss på gatan och tiggde pengar och mat. Vi blev helt ställda eftersom ingen av oss upplevt det så här förut och jag vet inte om man någonsin kan vänja sig. Nästa morgon hade vi bestämt med vår tuk-tuk-förare (som vi var lite irriterade på eftersom han tjötade hål i huvudet på oss) att vi skulle se Angkor Wat i soluppgången, men när vi gick ut vid 5 på morgonen såg vi att det regnade och vi gick och lade oss igen. På dagen gick vi istället och fick massage av blinda kambodjaner. Det är tydligen en grej i Kambodja och eftersom de knappast får någon hjälp av staten så håller det dem självförsörjda. Det var skyltat in till massagen från vägen, och vi gick först in på en liten grusväg och sedan emellan två byggnader. Där fanns ett trähus med tre rum: ett massagerum, ett vardagsrum/sovrum där det satt 5-6 barn och ett badrum. Massagen var helt annorlunda från thaimassage, men det var jätteskönt.

Nästa dag gick vi alltså igen upp vid halv 5 och med inget regn i sikte åkte vi mot Angkor. Angkor är en stad som byggdes mellan 800- och 1400-talet och den innehåller flera tempel, slott, broar och portar – men kändast är templet Angkor Wat som är värledns största religiösa byggnad. Den byggdes då Kambodja var hinduistiskt (och inte buddhistiskt som nu) till guden Vishnus ära. Som mest bodde 1 miljon människor i Angkor, men inga trähus där människorna bodde finns kvar. Vi kom fram till Angkor Wat en bra stund innan solen skulle gå upp och vi möttes av en storslagen syn. Templet är enormt. Det är beläget på en yta som inkluderar en flod, dammar, skog och trädgårdar. Vi gick igenom byggnaderna och väntade sedan utanför (tillsammans med några hundra andra turister) för att se soluppgången gå upp över Angkor Wat. Dessvärre var det molnigt så när vi insåg att solen gått upp men vi missat det, gick vi och åt frukost istället.

Resten av dagen åkte vi tuk-tuk till andra tempel och slott som vi undersökte. Det häftigaste var templet Bayon som består av 54 torn med 216 stora, leende anskiten i sten. Häftigt var också den övergivna byggnaden Ta Prohm där stora träd växte sedan 500 år på och runt om stenruinerna. Efter cirka 7 timmar i Angkor var klockan inte mycket men vi var trötta och åkte tillbaka till hotellet. På kvällen firade vi lite påsk med choklad och vitt vin.

I förrgår tog vi bussen mot Phnom Penh, men steg av i staden Kompong Thom mitt ute på landsbyggden. Kambodja är knappt urbaniserat – 80 % av befolkningen bor och lever fortfarande på landet, och vi tänkte att vi skulle se lite av det riktiga Kambodja. Helt plötsligt var alla européer som bortblåsta och människorna stirrade efter oss när vi gick runt på den lokala marknaden. Men vi slogs av hur vänliga alla verkade vara; hur alla barnen hejade och vinkande och de vuxna log mot oss när vi passerade. Det var också förvånande hur bra engelska alla verkar kunna. Vi blev förvånande fler gånger i den staden, för helt plötsligt kom en flock kor gående fria över gatan. Tydligen släpper bönderna dem lösa under torkan så att de själva kan hitta mat, och sen kommer de tillbaka hem till eftermiddagen. Det lät väldigt praktiskt. I går tog vi en taxi i cirka tre timmar till Phnom Penh och här verkar det finnas mycket att se och göra, så vi stannar kanske ett tag.

Koh Samui

Charoendee guest house, Bangkok
Vi märkte ganska snabbt att ön Phangan inte var min och Antons cup of tea. Ön är känd i Thailand för dess ”Full moon party” som hålls en gång i månaden, där polisen tydligen samarbetar med knarklangare för att pressa den drogköpande turisten på pengar genom att hota med fängelse. Som en konsekvens av allt festande på ön var stranden och havet fullt med glasbitar. Dessutom träffade Anton och jag på en riktig finsk psyktant som uppenbarligen skällde på någon, och det med råge, trots att ingen var där. Anton och jag drog illa kvickt till Koh Samui där vi blev kvar i över en vecka. Mest solade och badade vi faktiskt. Anton gick på sin efterlängtade matlagningskurs och jag följde med för att på smaka på resultaten. På kursen deltog, förutom Anton, två par som undrade vad jag var för lat jävel i vårt förhållande. Jag gick och tog en massage medan Anton kokade ihop sina recept och sen kom jag tillbaka precis i tid till middagen. Han hade lagat ångkokt kyckling, stekt ris, fisksoppa och Panang-curry – allt väldigt gott. Anton hälsar läsarna att kurser kan anordnas efter hemkomst mot en blygsam summa.

Sedan fyllde Anton år och blev vuxen. Den dagen åt vi en extra god frukost och åkte sedan på en rundtur på ön, då vi besökte en 12 meter hög Buddha, en mumifierad munk och en sten som ser ut som en penis, Grand Father rock. Resten av dagen tillbringade vi på stranden och på kvällen firande Anton med att dricka en Mojito. Efter många dagar på stranden började vi tröttna lite på det (som ni alla hemma säkert kan förstå). Dessutom var det ännu en Sverige-koloni och allt var så överdrivet turistigt och dyrt. Alla thailändare var inte ens speciellt trevliga. Så efter ett besök på sjukhuset där läkaren konstaterade att Anton fått öroninflammation och skrev ut fyra olika mediciner, tog Anton och jag och jag båten över till fastlandet i måndags och därefter en lyxbuss tillbaka till Bangkok. Vi kom fram i tisdags morse vid 6-tiden och här träffade vi göteborskan Matilda som arrangerade om sin resa och åkte tidigare från Japan för att träffa oss. Vi tänkte att det skulle bli svårt att få till en träff i Göteborg, och att det var lättare om vi träffades i Bangkok. Och nu har vi lite andra planer på gång.