Phnom Penh
var stort, men det var inte en jättehäftig stad. Vi var där i några dagar och
såg deras största marknad, största shoppingcenter och avenyn längs floden. Vi
besökte S-21, vilket är ett fängelse som användes för att förhöra och tortera människor
under Pol Pot-regimen mellan 1975-79. En guide visade oss minimala fängelseceller
och olika tortyrredskap. Kort på väggarna gav anskiten till många, men långt
ifrån alla, offer. Att titta på små, skrämda barnansikten gjorde oss lagom
illamående och, trots att det var intressant och kändes viktigt att vara där, kändes
det skönt när vi väl lämnade det gamla fängelset.
Sen var det
Kambodjas nyår och vi gick ut och firade. Matilda och jag firade dock två dagar
i rad och jag måste erkänna att det inte var ett av mina bättre val i livet. Det
fanns egentligen mer att se i Phnom Penh men allt var stängt under flera dagar
under nyår så vi bestämde oss för att åka till kusten och staden Sihanouk ville.
Vi åkte till den mest populära stranden och fick tag i ett guest house nära
stranden. Vi spenderade en dag på den hektiska stranden och fick knappt en lugn
stund för alla barn som skulle sälja armband, kvinnor som skulle ge manikyr och
britter som delade ut reklamblad för olika barer (där vi skulle få en ”free
drink”). Vårt guest house var fint, men vi blev lite irriterade på personalen.
Kambodjanerna är roliga – vi märker att de inte förstår vår matbeställning, men
frågar inte vad vi menar. Vi får in fel mat eller bara halva beställningen. Det
jobbar minst 10 personer på samma ställe och vi får prata med olika personer varje
gång. Vår dörr och fläkt på rummet fungerar inte och folk kommer och går i vårt
rum för att titta på det, men ingenting händer. De jobbar i hela tiden, men det
blir inte alltid så mycket gjort. Inte så konstigt kanske om man jobbar dygnet
runt. Samtidigt är kambodjanerna ett härligt folk. De är vänliga och pratglada
och hjälpsamma. De hittar alltid nya personer som kan lösa vårt nästa problem även fast att det inte ingår i deras jobb. Dessutom verkar alla känna varandra, vilket gör att det känns väldigt tryggt och
trevligt. De har tid för varandra och tar hand om varandra mycket mer och bättre än vad vi gör. De verkar ha roligare på något konstigt sätt, trots att de har så mycket mindre än vad vi har.
Vi bestämde
oss för att fly kaoset och drog till ön Koh Rong. Den ligger bara 25 km utanför
fastlandet, men med den flotten vi åkte med tog resan över två timmar. Och nog
flydde vi kaoset alltid. Det visade sig att ön är nästintill obebodd och den är
endast bebodd på stränderna. Resten av ön består av outforskad, vild djungel.
Det finns inga fordon, vägar eller riktiga toaletter. Det fanns knappt någon
elektricitet. Den som fanns drevs av en liten generator. Det fanns så klart
inget internet. Det fanns inga hus på ön – istället checkade vi in i ett litet skjul
som var märkt ”guest house”. Det låg precis vid vattnet och man gick in
från en brygga. Vi fick ett eget rum med myggnätt och fönster (eller ja, två
luckor). Det fanns varken AC eller fläkt. Mellan brädorna, som utgjorde golvet,
fanns springor där såg vi stranden nedanför. Vägg-i-vägg (eller ja, plank-i-plank)
var vårt delade badrum. Planket slutade dock när det var ¼ kvar till taket,
vilket gjorde att vi inte bara hörde varandra gå på toaletten – utan även de i
rummet bredvid. Toaletten var visserligen ingen stå-toalett (som annars var vanligt
förekommande på ön), men den hade ingen sits så det blev likt förbannat svårt
att sitta. Spolning sker genom att ösa vatten med ett kar från en vattenfylld
tunna och pappret (vilket inte var lika vanligt förekommande på ön) slängs i en
papperskorg. Skjulet ägdes av en söt liten farbror som inte kunde någon
engelska, men som var väldigt glad trots att han och hans fru sov på golvet
utanför vårt rum när deras tre rum var fyllda med gäster. Ett rum kostade 10
dollar per natt. Människorna på ön levde ett till synes fridfullt liv. Överallt
sprang barn och hundar och höns och kycklingar och katter. En tjur betade i
skuggan vid gränsen mellan stranden och skogen. Det kändes lite som om vi var
på en konstig bondgård. Alla kände så klart varandra och barnen verkade tas
hand om alla. Det kändes nära och mysigt. De få restauranger som fanns på
stranden stängde strax efter nio. Vi hade en liten lampa i skjulet, men den
släcktes klockan 10 och skjulet låstes inifrån med hänglås. I taket sprang
ödlor och råttor. Vid 12-snåret släcktes de sista lamporna ute på bryggorna och
båtar som passerade då såg inget än en till synes öde ö.
Det är många
saker som är omstädliga när man är ute och reser en längre tid. Saker som man
kanske inte tänker på innan resan, eller om man inte backpackar själv. Som att
man i princip bor i sin väska. Ungefär varannan dag får man packa upp och packa
ner sin väska och sen ständigt bära runt på den. Man får gå gata upp och gata
ner för att leta efter bra och billiga vandrarhem. Man får konstiga bett som
kliar och ibland känns det som om man ska försmäkta i värmen. Man får gå på
smutsiga toaletter som stinker urin och man får ont i magen för att kroppen
inte är van vid den lokala maten. Man blir lättstött av brist på egentid. Man längtar hem. När man är på en, nästintill, öde ö och är
halvsjuk och inte kan sova i värmen och behöver gå på smutsiga toaletter där
man inte kan slappna är det lätt att klaga. Men så ligger jag där i sängen på
natten och hör havets vågor brusande slå i land. Genom min lucka ser jag en
aldrig förr så lysande stjärnhimmel. Jag tänker att det är helt okej. Nästa dag
ligger jag vid vattenbrynet mellan den kritvita, öde stranden och det turkosa
klara vattnet och tänker att det kunde ju faktiskt vara jävligt mycket sämre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar