Anton har ordet

Härliga sandflugor. 86 bett på två ben. Bra jobbat. 

Solen finns säkert där uppe i skyn men dessvärre är den nu täckt av moln, alltså är vår tillvaro här på ön Samet fylld av lättsmällt litteratur. Då och då går vi och äter, men tyvärr så smakar det stekta riset, kycklingen och nudlarna inte längre lika gott. Att resa i Kambodja var intressant och jämfört med Thailand var det en större utmaning. Förutom i Angkor Wat och Phnom Phen var turismen inte särskilt utvecklad, på gott och ont, och det var ibland frustrerande att för hundrade gången försöka förklara vad man menade. Å andra sidan var det kul att åka runt på landsbygden där både barn och vuxna nyfiket log mot oss och ibland ropade ”hello” och vinkade åt oss. Vårt sista stopp i Kambodja var i staden Koh Kong som låg precis vid den thailändska gränsen. Därifrån gjorde vi utflykter till både ett mangroveträsk och en (nästan öde) ö. Öutflykten tog sammanlagt tio timmar varav endast fyra spenderades på ön, vi blev bitna av sandflugor, åt en mycket spartansk måltid, men stranden var fin och havet blått.

En gourmetmåltid

Uppdrag brun.

Vår första anhalt i Thailand blev Pattaya och det var ren skit. Skitigt vatten, skitig strand, och överallt tjocka gamla europeiska gubbar med små thaiflickor i knäet. Vi lapade sol och begav oss därifrån illa kvickt. Ön vi är på nu ligger 40 minuter från fastlandet och är lagom stor. Det finns flera stränder och många ställen att äta på och vattnet är klart och svalkar tillochmed. I går sken solen hela dagen men i dag nöjde den sig med kika fram på eftermiddagen. För en gångs skull är det inte svenskarna som utgör majoriteten av turisterna, utan här är det ryssar som styr. Veronica har blivit tackad med ett ”sbasiba” flera gånger… Nu i kväll blir det en liten bakelse för att tröstäta, det här är nämligen min sista kväll här eftersom jag flyger hem till Sverige i morgon. Det känns vemodigt och lite overkligt, en overklighetskänsla lite i stil med den jag hade precis innan vi gav oss iväg. Jag ska inte ens försöka skriva någon liten sammanfattning av resan, det går inte, utan jag nöjer mig med att konstatera att det har varit fantastiskt, ömsom frustrerande och jobbigt givetvis, men på det stora hela väldigt gött och häftigt. Självklart beror känslan man får på var man är och vad man ser, men framförallt på människorna man är med och jag har ju utan tvekan haft det bästa resesällskapet man kan tänka sig, Vonka Hernström!