What do backpackers do all day?

Rainbow guest house, Bangkok
Anton lämnade alltså Koh Samet, Thailand och Asien i fredags och kvar blev Matilda och jag. Anledningen till att Anton lämnar oss i sticket och drar hem till (mycket) nordligare breddgrader är att han fått ett flashigt jobb på SAS. Jag saknade honom minuten han försvann, men jag känner på mig att vi ses snart, snart. Matilda och jag tog plats på stranden och tillbringade dagen i solen. Vi brände oss dock både två, men det var det värt. I går vaknade vi dessvärre av att helvetet brakade lös i form av ett sjudundrande åskväder. Deppiga över att det inte skulle bli en solig stranddag, vände vi huvudet in i kudden och somnade om. När vi inte kunde sova längre gick vi upp och åt och fortsatte dagen med att läsa. Vi träffade en holländsk tjej som inte varit ute och rest så länge och hon var väldigt uttråkad. Innan man beger sig iväg och reser är det många situationer man inte tänker på att man kommer hamna i. En av dem är att man ibland känner sig rastlös och uttråkad. Innan man åker tänker man bara på allt roligt man ska göra och räknar inte att man ska ha tråkigt överhuvudtaget. Men efter ett tag anpassar man sig till en slags livsstil - för det är just vad resande är - och man lär sig att hantera sin rastlöshet. Men jag har också insett att man fortfarande behöver dagar då man inte gör något speciellt alls, bara slappar. Å andra sidan; det låter kanske härligt att bara ligga och sola på en strand i 6 månader, men man tröttnar ganska snabbt och därför drog Matilda och jag till Bangkok redan i dag. Sista kvällen roade vi oss med några ödlor i vårt rum. Under resans gång har min småskrypsfobi sakta blivit bättre (mest för att jag har tvingats leva mitt bland dem) och det enda krypet jag inte stått ut med i rummet har varit kackerlackor. Men denna kvällen attackerade två ödlor genom att hoppa ner från taket mot mig (!) och när en tredje smet in i vårt rum bestämde jag mig för att ta plats under mitt lakan i fosterställning medan Matilda jagade fast på den jäkeln och slängde ut den i svansen. Och så var den fobin tillbaka.

Vi åkte båt över till fastlandet och tog sedan en minibuss till Bangkok. Det var en minibuss i alla aspekter och Matilda och jag fick knappt plats där bak med våra stora europeiska rumpor och ben. Det var dock glädjande att det visades en thailändsk såpopera istället för en thailändsk karaokevideo, vilket annars är mycket populärt. Vi har igen bosatt oss i närheten av Khao San Road och blev båda förvånade när vi plötsligt igen omgavs av massa européer. Koh Samet var ett thailändskt och japanskt turistparadis. Här i Bangkok är tydligen tanken att vi ska shoppa, vilket givetvis gör mig överlycklig eftersom det är en av mina favoritsysslor. Matilda tjötar om att hon ska köpa på sig prydnadsgrejer hem till trädgården, men det får hon faktiskt göra ensam. Dessvärre hindras vår shopping tills vidare av att vi fortfarande inte hittat EN ENDA bank som är villig att växla in våra kambodjanska riel. Anton hittade inte heller någon på vare sig Bangkoks eller Köpenhamns flygplats. Häromdagen torkade Matilda upp kaffespill från bordet med en 10 000-sedel. Anton använder dem tydligen till att få sprutt på brasan hemma.

Anton har ordet

Härliga sandflugor. 86 bett på två ben. Bra jobbat. 

Solen finns säkert där uppe i skyn men dessvärre är den nu täckt av moln, alltså är vår tillvaro här på ön Samet fylld av lättsmällt litteratur. Då och då går vi och äter, men tyvärr så smakar det stekta riset, kycklingen och nudlarna inte längre lika gott. Att resa i Kambodja var intressant och jämfört med Thailand var det en större utmaning. Förutom i Angkor Wat och Phnom Phen var turismen inte särskilt utvecklad, på gott och ont, och det var ibland frustrerande att för hundrade gången försöka förklara vad man menade. Å andra sidan var det kul att åka runt på landsbygden där både barn och vuxna nyfiket log mot oss och ibland ropade ”hello” och vinkade åt oss. Vårt sista stopp i Kambodja var i staden Koh Kong som låg precis vid den thailändska gränsen. Därifrån gjorde vi utflykter till både ett mangroveträsk och en (nästan öde) ö. Öutflykten tog sammanlagt tio timmar varav endast fyra spenderades på ön, vi blev bitna av sandflugor, åt en mycket spartansk måltid, men stranden var fin och havet blått.

En gourmetmåltid

Uppdrag brun.

Vår första anhalt i Thailand blev Pattaya och det var ren skit. Skitigt vatten, skitig strand, och överallt tjocka gamla europeiska gubbar med små thaiflickor i knäet. Vi lapade sol och begav oss därifrån illa kvickt. Ön vi är på nu ligger 40 minuter från fastlandet och är lagom stor. Det finns flera stränder och många ställen att äta på och vattnet är klart och svalkar tillochmed. I går sken solen hela dagen men i dag nöjde den sig med kika fram på eftermiddagen. För en gångs skull är det inte svenskarna som utgör majoriteten av turisterna, utan här är det ryssar som styr. Veronica har blivit tackad med ett ”sbasiba” flera gånger… Nu i kväll blir det en liten bakelse för att tröstäta, det här är nämligen min sista kväll här eftersom jag flyger hem till Sverige i morgon. Det känns vemodigt och lite overkligt, en overklighetskänsla lite i stil med den jag hade precis innan vi gav oss iväg. Jag ska inte ens försöka skriva någon liten sammanfattning av resan, det går inte, utan jag nöjer mig med att konstatera att det har varit fantastiskt, ömsom frustrerande och jobbigt givetvis, men på det stora hela väldigt gött och häftigt. Självklart beror känslan man får på var man är och vad man ser, men framförallt på människorna man är med och jag har ju utan tvekan haft det bästa resesällskapet man kan tänka sig, Vonka Hernström!