On the road again: Rio de Janeiro

Rógeres lägenhet, São Paulo

Nu hade vi varit hemma länge. Därför tog vi ett plan från Landvetter och efter ett stopp i Frankfurt och ytterligare ett i Salvador (Brasilien), så var vi framme i Rio de Janeiro. Vi kom på kvällen och var väldigt trötta efter vår resa, så vi tog en taxi till vårt vandrarhem och somnade genast. Nästa dag vaknade vi till ett soligt och 25-grader varmt Rio. Dessvärre stötte vi snart på problem, då vi upptäckte att våra mastercard inte fungerar. Vår första dag bestod därför av att ringa banken och flytta om pengar (eftersom vi så klart har med varsitt bankkort från en annan bank också). Resten av dagen promenerade vi på stadens gator och längs stranden. Vi bodde i ett område som heter Ipanema, som ligger precis vid stranden men också inne i stan. Bredvid ligger kända Copacabana. På eftermiddagen tog vi varsin bok med oss och gick och lade oss på stranden. Dagen därpå var vi tvungna att flytta till ett vandrarhem en bit bort eftersom vårt var fullt över helgen. När det var klart var det dags för en turisttur som vi bokat för att göra det ovanligt lätt för oss, och vår guide Gustavo kom och hämtade oss. Vi åkte i en van med 12 andra turister och vårt första stopp var Jesusstatyn, eller som den heter: Cristo redento, Christ the redeemer. Vi åkte kringelikrogvägar uppför bergen en bra stund innan vi fick hoppa ut och se honom. Jäklar vad stor han är! Till skillnad från Angkor Wat är Jesustatyn faktiskt med på listan som ett av världens sju nuvarande underverk. Jesus var imponerande, men det som verkligen fick mig att tappa andan var utsikten därifrån. Jag låter bilden tala för sig själv.

Vi hoppade in i vanen igen och sedan bar det av till Rios första kvarter: Santa Teresa, som låg uppe bland bergen. Där gick vi nedför en trappa som var täckt av mosaik med hälsningar från världens länder. Vi fick gå längst ner för att hitta något från Sverige. Därefter åkte vi och tittade på stans största katedral, som verkligen var… stor. Vidare vacker var den dock inte. Vårt sista besök blev berget Sugar Loaf som i sig också är en liten ö. Vi tog två linbanor för att komma upp dit, och där såg vi solnedgången över Rio och i mörket lyste Jesusstatyn bländande vit. Det var minst sagt en mäktig syn.

Anton och jag var trötta efter vår långa dag, men var uppe tidigt nästa dag för att hyra cyklar och cykla 8 km runt stadens konstgjorda sjö. Vi mötte massor med folk som var ute och motionerade och hela tiden såg vi Jesus vakande över oss. Vi cyklade också till stadens botaniska trädgård där vi förundades över de enorma palmerna som bildade en allé. Vi fnös åt en skyld som visade ”Don’t feed the animals” och undrade vilka djur det skulle vara. Det fick vi snart äta upp då vi var omringade av massor med små, svarta apor som klättrade i träden och sprang över gräset. På eftermiddagen tog vi bussen ner till busstationen för att köpa en biljett ifrån Rio. Bussturen tog en timme och det var värsta vansinnesfärden då både Anton och jag lyfte 10 cm från sätet titt som tätt. En man hjälpte oss att hitta rätt från bussen till busstationen. Han kunde inte ett ord engelska, men visste tydligen vart vi skulle, och visade med sin hand att vi skulle följa efter. Engelskan är inte den bästa i landet, och Antons spanska har hittills hjälpt föga, men alla har varit väldigt trevliga och hjälpsamma mot oss, även när vi inte bett om hjälp. På bussen tillbaka träffade vi några brasilianare som vi senare på kvällen mötte upp för marknad och några drinkar på Copacabana. Rio är väl Brasiliens farligaste stad och man bör vara uppmärksam, men den är inte alls så farlig som folk får den att låta. Hemma får man bara nyheter från slumområdena utanför stan, favelas som de kallas, och de håller också på att förbättras då myndigheter sätter in poliser och sjukvård och skolor. Jag tycker i så fall att Bangkok kändes farligare, eftersom det var så packat med folk och alla skrek på en, och på så sätt mycket mer att hålla koll på. Att gå på gatan i Rio känns dock inte farligare än att gå i någon annan storstad. Sista dagen i Rio blev en riktig stranddag och vi fick nog lite färg! Vi badade till och med varsin gång, trots att mina fötter isade i flera minuter efteråt. Vi anpassade oss snabbt till backpackerlivet igen. Vi kände igen rutinerna på vandrarhemmen och det blev inga överraskningar direkt. Däremot känns det fortfarande lite konstigt, eftersom vi alldeles nyss var hemma och där ser livet lite annorlunda ut. Men vi klarar oss bra även fast att vi får trängas på en liten yta i våra rum med flera andra människor och trots att det vita brödet är tillbaka till frukost. Anton klagade senast på att en tjej som inte låg i hans våningssäng (trippelvåningssäng, till och med) ändå använde sig av hans stege för att komma upp i sin säng. Han tyckte att det blev ”dubbelt så mycket traffik på vår stege”. Själv har jag mest problem med toaletternas standard.

I förrgår tog vi bussen i 6 timmar till Sydamerikas - och det södra halvklotets - största stad: São Paulo. Här bor det 20 miljoner människor. Vi träffade en brasiliansk kille på östkusten i Australien sist och när han fick reda på att vi skulle till São Paulo frågade han om vi ville bo hos honom, och det erbjudandet kunde vi naturligtvis inte tacka nej till. Åh, vad härligt det är att vara iväg igen!