Certified diver

Benjamin's Hut, Koh Phangan

Vi kom alltså med båten till Koh Tao, som är en liten ö utanför östra gulfkusten. Det var som att komma till paradiset. Blå himmel, klart vatten och palmer längs den vita stranden. Anton och jag tog in på en resort som samarbetade med en av alla åtskilliga dykcentrum på ön. Där kostade ett dykarcertifikat 8500 Bath (ca 1960 kr) och då ingick 4 nätters boende i en bungalow (med fläkt) som Anton också fick ta del av, trots att han inte dök. Anton var inte så sugen på att dyka mer; han har lite problem med sina öron och han tycker också att simfötterna skaver på hans tår. Hursomhelst så började jag med min kurs samma dag vi kom till ön och gick på en "lektion" på eftermiddagen. Klassen bestod av ett engelskt par, en tyska i 35-årsåldern som inte höll hela vägen, en norrlänning och jag. Första dagen tittade vi bara på några videor, men andra dagen träffade vi vår svenska dykinstruktör Klas. Han var hur härlig som helst! Han var minst sagt avslappnad och rolig, och blandade informationen vi behövde veta med roliga anekdoter. Vi satt i ett litet klassrum, men det kändes knappast som om jag satt i en skola - jag vet inte om det berodde på Klas och hans avslappnade stil eller det faktum att stora fönster var öppna mot havet som låg precis nedanför. Kanske var det båda. På eftermiddagen fick vi lära oss sätta ihop utrustningen och sen övade vi lite tekniker i poolen. Vi satt på botten och testade till exempel att ta ur munstycket ur munnen och sätta in det igen och blåsa ut vattnet ur det, innan vi kunde andas igen. Vi övade också på att ta av oss masken, sätta på den igen och blåsa ur vattnet. Jag trodde det skulle vara svårt och obehagligt, men allt gick hur bra och lätt som helst! Desto större blev då förväntan på morgondagen då vi skulle ut och dyka på riktigt i havet. På morgonen hade vi en sista terori-lektion och Klas berättade att det fanns "only one aggressive motherfucker on this island - the trigger fish". Det var tydligen en 40 centimeters fisk som ibland anföll om man invaderade dess revir. Vi fick höra om de mest kända i området; Trevor, Tyson och Khaddafi, och några smått oroande berättelser där bland annar Trevor bitit i en dykares näsa så att den bröts. Men Klas sa till oss att bara sparka till den om den attackerade, så vi kände oss lugna och redo att dyka ner i havet. Vi, många andra dykare och Anton åkte ut med Phoenix Divers (dykföretaget) rosa båt till vårt första dykarställe. Vi gjorde i ordning vår utrustning och jag var överförtjust för att få sätta ihop den själv och...lite smått orolig. Men vi gjorde en buddy check, alltså kollade varandras utrustning, och givetvis körde vi Team Sweden och Team England. Vi hoppade i och ja... dök (eller rättare sagt, sjönk) ner till botten där vi satte oss och övade på samma tekniker som i poolen. Och sen... dök vi bara. 

Nästa dag följde inte Anton med, vilket kan ha berott på att vi skulle samlas 06:45 på stranden. En annan som var oförberedd på den tidiga samlingen, var norrlänningen David. Han kom instapplande 5 minuter över 7, och undrade, på norrläns-svengelska, om vi alla var HELT säkra på om vi inte var 07:30 vi skulle samlas. Ja, han var full. Han fortsatte på sin svengelska och berättade hur han kvällen innan hade tagit 4 sömntabletter för att somna och hur det inte hade hjälpt. Istället hade han och hans vänner gått ut och tagit några drinkar och sedan lite "laughing gas" på det. Jag undrade om han sovit över huvud taget, och han svarade att han inte visste. Han försäkrade dock oss alla om att han inte alls var full, men att om han var lite påverkad så var det bara bra, eftersom hans hjärtrytm var långsammare och han skulle därför använda mindre syre när vi dyker... Underbart! Vi andra   höll på att skratta ihjäl oss när han behövde hjälp upp i den lilla long tail-båten ut till dykarbåten och han ramlade ner i den. Jag var förvånad över att han fick komma med ut överhuvudtaget. David kunde uppenbarligen inte sätta ihop sin utrustning, så när vi kom ut till platsen där vi skulle dyka, sa Klas till honom att hoppa i vattnet för att se om det skulle väcka honom lite. Till mig sa Klas, på bred skånska: "Jag vet ju också hur de är där uppe i Norrland. De dricker vodka som om det vore vatten". Hur som helst, efter en buddy check (som inte gjordes av fyllot David) hoppade vi i vattnet igen. Nu gick vi ner på 18 meter och det var fantastiskt. Det är lite svårt att få till tyngdlösheten, antingen sjunker man lite eller lyfter lite, men det ska komma med träning. Men känslan av tyngdlösheten är häftig. Vi såg fullt med fiskar; alla möjliga storlekar, färger och former. Vi såg koraller och växter, och till och med en trigger-fish (som inte anföll). Varje gång jag dyker ner förundras jag över hur det är som en egen värld där nere och hur vackert det är. Innan jag började ta mitt certifikat sa de att cerfifikatet kommer "change your life" - och det gör det. Man blir helt betagen och kan inte få nog. Man vill inte upp till ytan och när man ändå sen måste upp (eftersom luften tar slut) så vill man ner snart igen. Vi gjorde ett till dyk ner till 15 meter och sen åkte vi tyvärr tillbaka in till land. Vi hade några timmars paus då jag åt och vilade (och tog en massage på stranden) innan vi hade vårt prov klockan 5. Ja, om man nu kan kalla det prov. Klas kom in med en Heineken i ena handen och proven i den andra. Det var 50 flersvarsfrågor och vi fick hur lång tid vi ville och, även fast att han inte sa det, så kunde vi prata med varandra. Men det gjorde vi inte. Och jag fick alla rätt. Och jag fick min loggbok och mitt dykarcertifikat. Nu har vi åkt till en ö som heter Koh Phangan, och allt jag vill är att dyka!