Finding Nemo

Frog’s Hollow Hostel, Darwin

Vi kom alltså till Townsville, och vad Antons historia inte förtäljde var att vi nu reste med en käck göteborska, Matilda, som var på samma Whitsunday-resa som vi.  Vi tog in på första bästa vandrarhem och kastade oss in på vårt rum och satte på AC:n och sänkte temperaturen till 18 grader. Nu hade vi kommit ganska högt upp på Australiens östkust och det märktes definitivt att vi kommit till tropikerna. Innan min och Antons Nya Zeelandsresa hade vi träffat en tysk, Aaron, som skulle plugga i Townsville, så nästa dag mötte vi upp honom på universitetet (som låg en bra 30 minuter utanför stan med buss…) och följde med honom för att fira hans tyska kompis födelsedag. Kalaset var hemma hos födelsedagsbarnet Alex; i ett hus som delades av flera studenter, och där åt och drack vi någon timme innan det bar av till en universitetsfest. Denna kväll var det en så kallad ”traffic light party”, vilket innebar att man klädde sig antingen i grönt, gult eller rött – beroende på sin relationsstatus. Det var trevligt att se så många grönt klädda finna varandra under kvällens gång. Snällt nog fick vi till natten sova i Alex hus och de två kommande dagarna sov vi i Aarons hus. I Aarons hus höll vi dock på att avlida eftersom de inte hade någon AC, och Matilda satt nästan konstant framför fläkten i två dygn. Aaron ville ta en promenad till kvällen uppför (vad vi trodde var) en kulle, men Matilda vägrade (”Jag tänker FAN inte gå ut och GÅ i den här värmen!”), så hon stannade hemma framför fläkten. Det önskade Anton och jag också att vi hade gjort när vi insåg att det var ett berg vi skulle uppför, och att det tog över en timme att ta sig upp dit. Det var dock en fin utsikt över staden och havet när vi väl kommit upp, men Anton blev arg när vi träffade några schweizare som tagit bilen. Nästa dag upptäckte jag en sisådär tusen röda bett på min kropp, och kliandet gjorde mig galen! Tydligen hade det funnits loppor i sängen på båten (ett vanligt problem där ute) och jag hade blivit drabbad till det yttersta. Fast att jag såg ut som om jag hade någon läskig och smittsam hudsjukdom gick vi och badade i stadens lagun (eftersom det är manetsäsong) men vattnet svalkade inte för fem öre. Till kvällen tog vi bussen till stadens sportarena och tittade på en rugbymatch mellan Townsville och Guldkusten. Det var lite roligt att se spelarna tacklas, men vi hade svårt att se poängen med sporten. Efter fyra nätter tyckte vi att vi fått nog av staden, som vi insåg var ganska tom och händelselös om man inte var där för att plugga. Men Aaron var en väldigt trevlig värd och tyckte det var bättre att fråga om vi alla var ”fine” en gång för mycket än en gång för lite.

Loppbiten på rugbymatch

Matilda och jag sov det mesta av de 6 timmarna från Townsville upp till Carins, medan Anton var mest upptagen med att må illa. Väl framme blev vi erbjudna ett tre-rum med AC för 23 dollar natten och person (eller två respektive ett rum ”if any of you is a couple”), så vi slog till. Vi hängde mest vid poolen och klagade lite väl mycket över värmen än vad som är tillåtet när man har det så bra som vi, men vi pratade också om vad vi ska göra framöver. Matilda skulle åka till Japan den kommande dagen och Anton och jag behövde hitta ett jobb för att kunna stanna i detta exotiska Norge (där mjölk kostar 25 kr/2l, yoghurt 30 kr/l, en pocketbok minst 140 kr och en cheeseburgare 17 kr…). Dessvärre verkade det som om det var svårt att hitta arbete i Cairns för tillfället eftersom det är lågsäsong, och Matilda och Antons längtan efter Asien smittade av sig på mig och vips! så hade vi bokat ett flyg till Darwin och sen Bangkok om två dagar! Det är så det är när Anton och jag reser tillsammans – spontaniteten flödar och besluten omprövas. Tidigt nästa morgon tog vi ett något vemodigt farväl av Matilda, trots att Anton och jag lovat både varandra och Matilda att vi ska hitta en möjlighet att ta oss till Göteborg en dag. Anton och jag begav oss sedan ner till hamnen där vi skulle vara vid 7-tiden på morgonen för vår snorkeltur ute i Barriärrevet. Världens mest kända barriärrev - Stora Barriärrevet i Australien, alltså. Jag var lite ledsen över att jag inte skulle få ta mitt dykarcertifikat där för det är något jag drömt om länge, men än mer glad blev jag då när personalen frågade om vi ville betala ”endast” 25 dollar för ett introduktionsdyk. Hur skulle vi kunna säga nej till det? Jag hade inte kunnat somna natten innan och tröttheten över endast 4 timmars sömn gjorde mig illamående så fort båten lade i gasen. Illamåendet tog snart en mer fysisk form, men efter det mådde jag genast bättre. Efter två timmars båttur ut till revet skulle vi på med dykarutrustningen: ”stinger suit” (brännmanetsdräkt), mask, simfötter och såklart syrgastub med alla tillhörigheter. Jag höll på att ramla baklänges av vikten från tuben, men lyckades komma ner för trappan och ner i havet. Vi var fyra introduktionsdykare och en instruktör, Matty, som skulle ner. Matty hjälpte oss en efter en att sänka ner oss någon meter under ytan och lämnade oss att hålla i en stång tills alla var nere. Där övade vi på att tömma mask munstycke från vatten – vilket gick förvånansvärt bra under vatten – och sen simmade vi iväg arm-i-arm. Jag var helt förundrad där vi simmade längs färggranna koraller och fiskar och gigantiska musslor, och ännu bättre blev det sen när de frågade om jag ville dyka en gång till och det var BARA Matty och jag som dök! Han sa bara till mig att jag inte behövde hålla i honom denna gången och sen dök vi ner! Jag fattade knappt vad som hände, för helt plötsligt simmade jag själv nere bland korallerna och Matty visade mig en massa gömmor och tog fram sjögurkor, koraller och fan-vet-vad som jag fick hålla i och sedan lägga tillbaka. Vi kände på färglada växter som gungande med vattnets rörelser och jag insåg att det verkligen var en egen värld där nere bland revet. Det var det fruktansvärt vackert och ärligt talat förstår jag inte varför Ariel ville upp till ytan överhuvudtaget… Vi såg fler färglada fiskar och rockor med blå fläckar. Vi simmade upp och ner längs lutningar av rev och efteråt fick jag reda på att vi varit nere på 12 meters djup! Det var lite svårt att andas med tuben, för man blev så torr i munnen. Sen fick jag för mig att jag behövde hosta men det gick inte så bra, så då fick jag lite smått panik. Men jag insåg att bara man håller sig lugn och fortsätter andas så är det inte farligt. Vi simmade runt ett bra tag och vi kom till en sten och en liten gömma med sjöväxter där Matty höll fram sin hand mot några små fiskar. Och det var inte vilka fiskar som helst – det var Nemo-fiskar! Jag stack fram min hand och en Nemo simmade fram och jag fick röra den, och för en liten stund glömde jag av att andas. När vi kom upp till ytan var jag helt salig och Anton skrattade åt mig när jag bara satt uppe på däck och log. Lite ont gjorde det i bröstet när jag fick reda på att mitt andra dyk kostade mig 30 dollar extra, men det tog inte bort det faktum att mitt dyk i Barriärrevet var det mest fantastiska jag gjort.

På onsdagen tog Anton och jag flyget till Darwin, och det känns som om vi blivit ganska vana vid flygproceduren nu, då vi går igenom tullen på rutin och till och med läser en bok under flygvärdinnornas genomgång. Men det är fortfarande lika roligt att landa och starta, som tur är. Här i Darwin är det varmare än någonsin och vi har inte gjort speciellt mycket under våra två dagar här. Vi tänkte gå och se lite krokodiler, men det var svindyrt att se de i fångenskap och tydligen för sällsynt att se de i det vilda – trots att man inte får bada i havet på grund av dem. Vi har mest hållit oss i poolen på vandrarhemmet och bekantat oss en del med de andra människorna på vandrarhemmet. Det är ett riktigt party-vandrarhem och de flesta historier vi får höra börjar med ”I was so pissed”. Det har faktiskt varit ganska förekommande genom hela Australien faktiskt och det är ovanligt att inte ha varit ute och festat i minst 14 dagar i sträck i alla fall någon gång under resan. Det är en massa tyskar så klart på vandrarhemmet också – det är mest tyskar vi träffat på hela resan. Någon sa att det finns 4 miljoner backpackers i Australien och 2 miljoner av dem är tyskar (och minst en miljon måste vara svenskar). Några som vi sett betydligt mindre av, till och med allra minst av, är aboriginerna. Här i Darwin är det för första gången inte speciellt ovanligt, men istället verkar aboriginerna vara hemlösa och fulla. Det verkar dock inte vara någon som tycker det är ett problem eller uttrycker en önskan om en lösning, utan australiensarna verkar bara konstatera att ”aboriginerna har problem med alkoholen”. Det gör mig förbannad och sorgsen.

Annars har vår Australienresa varit helt fantastisk. Det finns mycket som vi inte har sett än – Australien är mer av en kontinent än ett land – men det känns ändå okej att åka för den här gången. Vi ska ju till Bangkok, liksom.