Just another day in Sydney

Harbour Street, China Town, Sydney 20.31 GMT+11
Anton och jag har flyttat in i vår lägenhet. Eller ja, vårt rum. Förutom den kinesiska kvinnan Michelle som äger lägenheten, bor här också en ungt kinesiskt par. Men ingen av dem är hemma särskilt mycket. Vi delar alltså kök och badrum med dem, men det har varit problemfritt hittills. Förutom att de inte verkar vara jätterenliga av sig, för det är alldeles fett och smutsigt på skåp och väggar i köket. Det finns bara en säng i vårt rum, men Michelle hade en tjock madrass över som vi lade in i rummet, och skjuter under sängen på dagarna. Lägenheten ligger mitt i China Town och i utkanten av innerstan i Sydney.


I söndags flyttade vi hit, och i måndags gick vi en guidad tur genom staden. Det var gratis, förutom att man kunde skänka någon slant till guiden efter turen om man tyckte det var värt det. Och det var värt det. Guiden var en riktig "Sidney sider" (Sidneybo) som tog oss runt hela stan och berättade både om Sydneys historia och små anekdoter. Vi fick veta att den danska arkitekten Jørn Utzon inte fick bygga klart sin vision eftersom regeringen ville dra ner på kostnaderna. Utzon återvände till Danmark, nämndes inte vid invigningen 1973 och fick aldrig se Operahuset färdig i verkligheten. Tydligen var inte regeringens arkitekter särskilt skickliga och idag är ljudet så dåligt inne i Operahuset att det skulle kosta 1 miljard dollar att justera.


Igår gick vi runt och letade mer jobb på stan. Jag lämnade in mitt CV på fem ställen, så det kändes skönt. Anton och jag har varit ganska lata de senaste dagarna, och köpt godis och tittat på vårt nya favoritprogram Pan Am. Man tror inte att man ska känna sig så slapp när man är ute och backpackar, men det gör man. I alla fall gör vi det. Men igår kväll skulle det vara livemusik på baren "3 wise monkeys", så vi gick dit. Väl där började en amerikansk kvinna i 40-årsåldern prata med oss. Hon och hennes man var på smekmånad i Australien och vi alla började prata. De tyckte det var häftigt att vi reste ensamma så unga, och berättade att det inte alls var så i USA. Kvinnan i paret var väldigt pratsam och trevlig och ville bjuda oss på mat, men köket hade stängt. Hon berättade att hon var lärare i amerikansk historia och i religion, och hon berättade om sina två barn. Vi pratade lite om skillnader mellan USA och Sverige, och hon tyckte det var fantastiskt att vi fick gå i skolan gratis. Men så började hon berätta att de var konservativa republikaner och hon berättade hur hon hade funnit gud i sitt liv. Anton och jag blev nog båda lite förvånade, och innan de gick bad kvinnan mig räcka fram handen och så satte hon på mig sitt armband där det stod "God's got this". Och sen gick dem. Det jag tyckte var konstigt var att de båda var så trevliga. Jag tror att man lär sig att öppna sina sinnen när man är ute och reser, men jag tror också att man gör allt in i det sista för att slippa ändra på sina åsikter och värderingar. Utomlands så söker man sig till människor som bekräftar ens egna åsikter, och därför tycker man om dem. Jag vill tro att konservativa republikaner inte gillar att prata med andra sorters människor och går ständigt runt och bär på sina vapen. Detta paret berättade att de aldrig går runt med vapen, att det är olagligt där de bor. Jag vill tro att jag ändras för att jag är ute och reser, men samtidigt känns det så svårt för mig att erkänna att de här konservativa amerikanerna faktiskt var trevliga. Det betyder inte att jag tycker som dem, eller att jag kommer bära armbandet. Men de var faktiskt trevliga.


Idag gick Anton och jag ner till till hamnen och gick över Sydney Harbour Bridge. Den är 1149 meter och världens bredaste bro med en båge. Vädret klarnade upp när vi gick på bron och vi hade en riktigt vacker utsikt över Operahuset och hamnen. På väg tillbaka fick Anton ett jobb! Vi frågade en tjej på gatan som delade ut reklamblad för en restaurang hur hon hade fått sitt jobb. Hon var tydligen dansk och berättade att ägaren behöver en till som delar ut reklamblad på kvällarna. Så Anton gick in och frågade ägaren och svaret blev: "Can you start tomorrow?". Eftersom det vid det tillfället kändes så löjligt lätt att få jobb, ville Anton helst svara "Är det okej om jag börjar på måndag?" (som vår mattelärare Karlgård brukade svara när han fick jobb på 70-talet). Anton ska jobba tre timmar om dagen och tjänar 12 dollar i timmen. Det är inte jättemycket, men det täcker hyra och mat varje vecka. Anton är alltså officiellt en "flyer boy"! Direkt när jag fick reda på hans betyg i somras visste jag att det skulle bli något bra av honom.

Dagarna försvinner lite i varandra här. Det känns konstigt att vi inte ska åka hem snart. Det är konstigt att planera för så lång tid framåt. Jag vet inte ens hur lång tid framåt. Men jag antar att vi kommer skapa ett liv kring det.