Vi är i Australien. Men jag har inte tagit in det riktigt än. Flygresan gick förvånansvärt bra igår, trots den långa flygtiden. Anton och jag hoppades (utan anledning) in i det sista att vi skulle uppgraderas till business class, men så blev det inte. Vi fick sitta hela resan, men Anton tog på sig sina stödstrumpor och då blev allt tydligen mycket lättare. Eftersom vi sovit såpass lite det senaste dygnet, lyckades vi båda sova ganska många timmar under resan. När jag inte sov tittade jag på tv-program eller på kartan över flygplanets resväg. Jag såg på kartan när vi korsade ekvatorn, och det kändes häftigt.
Till slut landade vi i alla fall i Melbourne. Vi fick fylla i ett formulär och svara på väldigt detaljerade frågor om vårt bagage innan vi gick igenom kontrollen. Frågorna inkluderade till exempel om vi hade jord från något annat land på våra skor, och hela situationen gjorde mig lite nervös. Anton däremot tyckte mest det var roligt, och ännu bättre blev det ju av att det filmades in ett avsnitt av Gränsbevakarna Australien den dagen. Lyckligtvis (men till Antons besvikelse) verkade vi inte ha blivit inspelade. Nu fick vi känna oss som backpackers för första gången på resan. Det var dags att ta på sig backpackerväskan, och jag hade inte ens provat den hemma med all packning. Vi köpte en biljett till en liten buss som körde oss direkt till vårt vandrarhem, Melbourne Connection Travellers Hostel, mitt inne i centrum. När vi kom fram dit upptäckte killen i personalen att någon hanterat vår bokning fel, och att bara en natt bokats för en person i ett 8-rum när vi hade bokat två nätter för två personer i ett 4-rum. Lösningen blev att vi fick dela säng för totalt 23 dollar (ca 165 kr) i 8-rummet och att vi bestämde oss för att hitta ett annat vandrarhem till nästa natt eftersom det var fullbokat. Klockan var runt 9 på kvällen när vi kom fram till vandrarhemmet och vi var väldigt trötta. Vi gick och åt och sen lade vi oss för att sova. Dessvärre fick vi bara ett lakan och en tunn filt och fönstret i rummet stod på vid gavel, vilket gjorde det svinkallt i rummet.
Vi vaknade tidigt men kände oss inte speciellt jetlaggade eftersom vi lyckats somna på kvällen innan. Det var istället svårt att tänka sig att det fortfarande var kväll hemma i Sverige. Killen i personalen skickade oss till en stadsdel, som heter St Kilda, till ett vandrarhem men det var fullbokat. Vi gick till tre olika vandrarhem men alla var fullbokade. Vi fick sätta oss i loungen på ett vandrarhem och ringa till andra vandrarhem. Efter ett tiotal samtal och lika många "Sorry, we're booked" är det lätt att känna en aning hopplöshet, men Anton och jag har upplevt det innan och höll oss lugna. Snart hittade vi äntligen ett vandrarhem som hade plats för oss. Ägaren till vandrarhemmet kom och hämtade oss gratis (!) och vi checkade in på Lord's Lodge i statsdelen South Yarra. Vi började känna oss lite jetlaggade ändå, och har båda sovit en stund. Vi väntar med mer utforskning till imorgon.
Melbourne gav inte ett lika storartat första intryck som Abu Dhabi, och det har faktiskt känts lite som hemma. Melbourne ligger så långt söderut att solen går ner sent här på kvällen, som på sommaren i Sverige. Dessutom är det mycket kallare i Melbourne än det brukar vara vid den här tiden (tydligen) och såklart, ju kallare desto mer känns det som hemma. I solen är det väldigt varmt, men när det blir molnigt och blåser blir det kallt. Melbourne har inte samma klimat som Sydney eller Brisbane. Jag hoppas i mitt stilla inre att det betyder att det finns mindre insekter här. Alla människor är väldigt trevliga. De är hjälpsamma och pratglada. Människor börjar prata med oss på spårvagnen och på gatan och hjälper oss gärna om vi behöver det. Det och associationen mellan jul och sommar (för det är lika mycket julreklam här som hemma) gör att det inte alls känns som hemma, utan helt upp och ner-vänt. Precis som det ska i Down Under.
 |
| Lord's Lodge |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar