Robinson Crusoe

Sakal guest house, Sihanouk ville

Phnom Penh var stort, men det var inte en jättehäftig stad. Vi var där i några dagar och såg deras största marknad, största shoppingcenter och avenyn längs floden. Vi besökte S-21, vilket är ett fängelse som användes för att förhöra och tortera människor under Pol Pot-regimen mellan 1975-79. En guide visade oss minimala fängelseceller och olika tortyrredskap. Kort på väggarna gav anskiten till många, men långt ifrån alla, offer. Att titta på små, skrämda barnansikten gjorde oss lagom illamående och, trots att det var intressant och kändes viktigt att vara där, kändes det skönt när vi väl lämnade det gamla fängelset.

Sen var det Kambodjas nyår och vi gick ut och firade. Matilda och jag firade dock två dagar i rad och jag måste erkänna att det inte var ett av mina bättre val i livet. Det fanns egentligen mer att se i Phnom Penh men allt var stängt under flera dagar under nyår så vi bestämde oss för att åka till kusten och staden Sihanouk ville. Vi åkte till den mest populära stranden och fick tag i ett guest house nära stranden. Vi spenderade en dag på den hektiska stranden och fick knappt en lugn stund för alla barn som skulle sälja armband, kvinnor som skulle ge manikyr och britter som delade ut reklamblad för olika barer (där vi skulle få en ”free drink”). Vårt guest house var fint, men vi blev lite irriterade på personalen. Kambodjanerna är roliga – vi märker att de inte förstår vår matbeställning, men frågar inte vad vi menar. Vi får in fel mat eller bara halva beställningen. Det jobbar minst 10 personer på samma ställe och vi får prata med olika personer varje gång. Vår dörr och fläkt på rummet fungerar inte och folk kommer och går i vårt rum för att titta på det, men ingenting händer. De jobbar i hela tiden, men det blir inte alltid så mycket gjort. Inte så konstigt kanske om man jobbar dygnet runt. Samtidigt är kambodjanerna ett härligt folk. De är vänliga och pratglada och hjälpsamma. De hittar alltid nya personer som kan lösa vårt nästa problem även fast att det inte ingår i deras jobb. Dessutom verkar alla känna varandra, vilket gör att det känns väldigt tryggt och trevligt. De har tid för varandra och tar hand om varandra mycket mer och bättre än vad vi gör. De verkar ha roligare på något konstigt sätt, trots att de har så mycket mindre än vad vi har.

Vi bestämde oss för att fly kaoset och drog till ön Koh Rong. Den ligger bara 25 km utanför fastlandet, men med den flotten vi åkte med tog resan över två timmar. Och nog flydde vi kaoset alltid. Det visade sig att ön är nästintill obebodd och den är endast bebodd på stränderna. Resten av ön består av outforskad, vild djungel. Det finns inga fordon, vägar eller riktiga toaletter. Det fanns knappt någon elektricitet. Den som fanns drevs av en liten generator. Det fanns så klart inget internet. Det fanns inga hus på ön – istället checkade vi in i ett litet skjul som var märkt ”guest house”. Det låg precis vid vattnet och man gick in från en brygga. Vi fick ett eget rum med myggnätt och fönster (eller ja, två luckor). Det fanns varken AC eller fläkt. Mellan brädorna, som utgjorde golvet, fanns springor där såg vi stranden nedanför. Vägg-i-vägg (eller ja, plank-i-plank) var vårt delade badrum. Planket slutade dock när det var ¼ kvar till taket, vilket gjorde att vi inte bara hörde varandra gå på toaletten – utan även de i rummet bredvid. Toaletten var visserligen ingen stå-toalett (som annars var vanligt förekommande på ön), men den hade ingen sits så det blev likt förbannat svårt att sitta. Spolning sker genom att ösa vatten med ett kar från en vattenfylld tunna och pappret (vilket inte var lika vanligt förekommande på ön) slängs i en papperskorg. Skjulet ägdes av en söt liten farbror som inte kunde någon engelska, men som var väldigt glad trots att han och hans fru sov på golvet utanför vårt rum när deras tre rum var fyllda med gäster. Ett rum kostade 10 dollar per natt. Människorna på ön levde ett till synes fridfullt liv. Överallt sprang barn och hundar och höns och kycklingar och katter. En tjur betade i skuggan vid gränsen mellan stranden och skogen. Det kändes lite som om vi var på en konstig bondgård. Alla kände så klart varandra och barnen verkade tas hand om alla. Det kändes nära och mysigt. De få restauranger som fanns på stranden stängde strax efter nio. Vi hade en liten lampa i skjulet, men den släcktes klockan 10 och skjulet låstes inifrån med hänglås. I taket sprang ödlor och råttor. Vid 12-snåret släcktes de sista lamporna ute på bryggorna och båtar som passerade då såg inget än en till synes öde ö.

Det är många saker som är omstädliga när man är ute och reser en längre tid. Saker som man kanske inte tänker på innan resan, eller om man inte backpackar själv. Som att man i princip bor i sin väska. Ungefär varannan dag får man packa upp och packa ner sin väska och sen ständigt bära runt på den. Man får gå gata upp och gata ner för att leta efter bra och billiga vandrarhem. Man får konstiga bett som kliar och ibland känns det som om man ska försmäkta i värmen. Man får gå på smutsiga toaletter som stinker urin och man får ont i magen för att kroppen inte är van vid den lokala maten. Man blir lättstött av brist på egentid. Man längtar hem. När man är på en, nästintill, öde ö och är halvsjuk och inte kan sova i värmen och behöver gå på smutsiga toaletter där man inte kan slappna är det lätt att klaga. Men så ligger jag där i sängen på natten och hör havets vågor brusande slå i land. Genom min lucka ser jag en aldrig förr så lysande stjärnhimmel. Jag tänker att det är helt okej. Nästa dag ligger jag vid vattenbrynet mellan den kritvita, öde stranden och det turkosa klara vattnet och tänker att det kunde ju faktiskt vara jävligt mycket sämre.

Eighth wonder of the world

Khavi Guest House, Phnom Penh
Och med "andra planer" menade jag att åka till Kambodja. Vi köpte varsin biljett mellan Bangkok och Siem Reap för 300 bath (ca 75 kr) och tog bussen på morgonen i torsdags. Siem Reap skulle bli vårt f￶rsta stopp eftersom det är där Angkor Wat ligger - det tempel som kallas världens åttonde underverk. Det tog först några timmar att komma till gränsen och där fick vi betala 20 USD för 30 dagars visum. Tydligen har de två valutor i Kambodja: deras egna riel (som är värda skit och ingenting) och amerikanska dollar (men bara sedlarna). Mannen som hade hand om oss vid gränsen berättade att man bara får ut amerikanska dollar i bankomaterna i Kambodja, och har man amerikanska dollar får man betala överpriser . Därför rekommenderade han att vi skulle ta ut thailändska bath när vi fortfarande var i Thailand och växla till riel vid gränsen, för där togs ingen växlingsavgift. Sagt och gjort, jag tog ut 8000 bath (knappt 2000 kr) men när vi väl kom till Siem Reap märkte vi att ALLA priser stod i amerikanska dollar. När vi fick reda på att 4000 riel räknas som 1 dollar räknade vi på hur våra kurser sett ut och kom fram till att om vi skulle betala priser i dollar med kambodjanska riel, så skulle 1 dollar vara värd 9,34 kr…! Vi höll på att smälla av och nu håller vi istället hårt i våra riel och tar ut amerikanska dollar och betalar med (då kursen istället blir 6,9 – tack och lov). Nu har jag istället 816 000 (!) värdelösa riel att växla tillbaka till bath vid gränsen…

Framme i Siem Reap träffade vi genast en tuk-tuk-förare som tog oss till ett hotell mitt i stan. Det var nybyggt, fräscht och fint och vi betalade 5 dollar/natt var i ett eget rum med badrum och fläkt. Första dagen såg vi oss omkring i staden och vi insåg snart att Kambodja inte alls är som Thailand; det är mycket fattigare. Många vägar i staden var av grus och det luktade avlopp. Det högg i hjärtat när barn kom fram till oss på gatan och tiggde pengar och mat. Vi blev helt ställda eftersom ingen av oss upplevt det så här förut och jag vet inte om man någonsin kan vänja sig. Nästa morgon hade vi bestämt med vår tuk-tuk-förare (som vi var lite irriterade på eftersom han tjötade hål i huvudet på oss) att vi skulle se Angkor Wat i soluppgången, men när vi gick ut vid 5 på morgonen såg vi att det regnade och vi gick och lade oss igen. På dagen gick vi istället och fick massage av blinda kambodjaner. Det är tydligen en grej i Kambodja och eftersom de knappast får någon hjälp av staten så håller det dem självförsörjda. Det var skyltat in till massagen från vägen, och vi gick först in på en liten grusväg och sedan emellan två byggnader. Där fanns ett trähus med tre rum: ett massagerum, ett vardagsrum/sovrum där det satt 5-6 barn och ett badrum. Massagen var helt annorlunda från thaimassage, men det var jätteskönt.

Nästa dag gick vi alltså igen upp vid halv 5 och med inget regn i sikte åkte vi mot Angkor. Angkor är en stad som byggdes mellan 800- och 1400-talet och den innehåller flera tempel, slott, broar och portar – men kändast är templet Angkor Wat som är värledns största religiösa byggnad. Den byggdes då Kambodja var hinduistiskt (och inte buddhistiskt som nu) till guden Vishnus ära. Som mest bodde 1 miljon människor i Angkor, men inga trähus där människorna bodde finns kvar. Vi kom fram till Angkor Wat en bra stund innan solen skulle gå upp och vi möttes av en storslagen syn. Templet är enormt. Det är beläget på en yta som inkluderar en flod, dammar, skog och trädgårdar. Vi gick igenom byggnaderna och väntade sedan utanför (tillsammans med några hundra andra turister) för att se soluppgången gå upp över Angkor Wat. Dessvärre var det molnigt så när vi insåg att solen gått upp men vi missat det, gick vi och åt frukost istället.

Resten av dagen åkte vi tuk-tuk till andra tempel och slott som vi undersökte. Det häftigaste var templet Bayon som består av 54 torn med 216 stora, leende anskiten i sten. Häftigt var också den övergivna byggnaden Ta Prohm där stora träd växte sedan 500 år på och runt om stenruinerna. Efter cirka 7 timmar i Angkor var klockan inte mycket men vi var trötta och åkte tillbaka till hotellet. På kvällen firade vi lite påsk med choklad och vitt vin.

I förrgår tog vi bussen mot Phnom Penh, men steg av i staden Kompong Thom mitt ute på landsbyggden. Kambodja är knappt urbaniserat – 80 % av befolkningen bor och lever fortfarande på landet, och vi tänkte att vi skulle se lite av det riktiga Kambodja. Helt plötsligt var alla européer som bortblåsta och människorna stirrade efter oss när vi gick runt på den lokala marknaden. Men vi slogs av hur vänliga alla verkade vara; hur alla barnen hejade och vinkande och de vuxna log mot oss när vi passerade. Det var också förvånande hur bra engelska alla verkar kunna. Vi blev förvånande fler gånger i den staden, för helt plötsligt kom en flock kor gående fria över gatan. Tydligen släpper bönderna dem lösa under torkan så att de själva kan hitta mat, och sen kommer de tillbaka hem till eftermiddagen. Det lät väldigt praktiskt. I går tog vi en taxi i cirka tre timmar till Phnom Penh och här verkar det finnas mycket att se och göra, så vi stannar kanske ett tag.

Koh Samui

Charoendee guest house, Bangkok
Vi märkte ganska snabbt att ön Phangan inte var min och Antons cup of tea. Ön är känd i Thailand för dess ”Full moon party” som hålls en gång i månaden, där polisen tydligen samarbetar med knarklangare för att pressa den drogköpande turisten på pengar genom att hota med fängelse. Som en konsekvens av allt festande på ön var stranden och havet fullt med glasbitar. Dessutom träffade Anton och jag på en riktig finsk psyktant som uppenbarligen skällde på någon, och det med råge, trots att ingen var där. Anton och jag drog illa kvickt till Koh Samui där vi blev kvar i över en vecka. Mest solade och badade vi faktiskt. Anton gick på sin efterlängtade matlagningskurs och jag följde med för att på smaka på resultaten. På kursen deltog, förutom Anton, två par som undrade vad jag var för lat jävel i vårt förhållande. Jag gick och tog en massage medan Anton kokade ihop sina recept och sen kom jag tillbaka precis i tid till middagen. Han hade lagat ångkokt kyckling, stekt ris, fisksoppa och Panang-curry – allt väldigt gott. Anton hälsar läsarna att kurser kan anordnas efter hemkomst mot en blygsam summa.

Sedan fyllde Anton år och blev vuxen. Den dagen åt vi en extra god frukost och åkte sedan på en rundtur på ön, då vi besökte en 12 meter hög Buddha, en mumifierad munk och en sten som ser ut som en penis, Grand Father rock. Resten av dagen tillbringade vi på stranden och på kvällen firande Anton med att dricka en Mojito. Efter många dagar på stranden började vi tröttna lite på det (som ni alla hemma säkert kan förstå). Dessutom var det ännu en Sverige-koloni och allt var så överdrivet turistigt och dyrt. Alla thailändare var inte ens speciellt trevliga. Så efter ett besök på sjukhuset där läkaren konstaterade att Anton fått öroninflammation och skrev ut fyra olika mediciner, tog Anton och jag och jag båten över till fastlandet i måndags och därefter en lyxbuss tillbaka till Bangkok. Vi kom fram i tisdags morse vid 6-tiden och här träffade vi göteborskan Matilda som arrangerade om sin resa och åkte tidigare från Japan för att träffa oss. Vi tänkte att det skulle bli svårt att få till en träff i Göteborg, och att det var lättare om vi träffades i Bangkok. Och nu har vi lite andra planer på gång.

Certified diver

Benjamin's Hut, Koh Phangan

Vi kom alltså med båten till Koh Tao, som är en liten ö utanför östra gulfkusten. Det var som att komma till paradiset. Blå himmel, klart vatten och palmer längs den vita stranden. Anton och jag tog in på en resort som samarbetade med en av alla åtskilliga dykcentrum på ön. Där kostade ett dykarcertifikat 8500 Bath (ca 1960 kr) och då ingick 4 nätters boende i en bungalow (med fläkt) som Anton också fick ta del av, trots att han inte dök. Anton var inte så sugen på att dyka mer; han har lite problem med sina öron och han tycker också att simfötterna skaver på hans tår. Hursomhelst så började jag med min kurs samma dag vi kom till ön och gick på en "lektion" på eftermiddagen. Klassen bestod av ett engelskt par, en tyska i 35-årsåldern som inte höll hela vägen, en norrlänning och jag. Första dagen tittade vi bara på några videor, men andra dagen träffade vi vår svenska dykinstruktör Klas. Han var hur härlig som helst! Han var minst sagt avslappnad och rolig, och blandade informationen vi behövde veta med roliga anekdoter. Vi satt i ett litet klassrum, men det kändes knappast som om jag satt i en skola - jag vet inte om det berodde på Klas och hans avslappnade stil eller det faktum att stora fönster var öppna mot havet som låg precis nedanför. Kanske var det båda. På eftermiddagen fick vi lära oss sätta ihop utrustningen och sen övade vi lite tekniker i poolen. Vi satt på botten och testade till exempel att ta ur munstycket ur munnen och sätta in det igen och blåsa ut vattnet ur det, innan vi kunde andas igen. Vi övade också på att ta av oss masken, sätta på den igen och blåsa ur vattnet. Jag trodde det skulle vara svårt och obehagligt, men allt gick hur bra och lätt som helst! Desto större blev då förväntan på morgondagen då vi skulle ut och dyka på riktigt i havet. På morgonen hade vi en sista terori-lektion och Klas berättade att det fanns "only one aggressive motherfucker on this island - the trigger fish". Det var tydligen en 40 centimeters fisk som ibland anföll om man invaderade dess revir. Vi fick höra om de mest kända i området; Trevor, Tyson och Khaddafi, och några smått oroande berättelser där bland annar Trevor bitit i en dykares näsa så att den bröts. Men Klas sa till oss att bara sparka till den om den attackerade, så vi kände oss lugna och redo att dyka ner i havet. Vi, många andra dykare och Anton åkte ut med Phoenix Divers (dykföretaget) rosa båt till vårt första dykarställe. Vi gjorde i ordning vår utrustning och jag var överförtjust för att få sätta ihop den själv och...lite smått orolig. Men vi gjorde en buddy check, alltså kollade varandras utrustning, och givetvis körde vi Team Sweden och Team England. Vi hoppade i och ja... dök (eller rättare sagt, sjönk) ner till botten där vi satte oss och övade på samma tekniker som i poolen. Och sen... dök vi bara. 

Nästa dag följde inte Anton med, vilket kan ha berott på att vi skulle samlas 06:45 på stranden. En annan som var oförberedd på den tidiga samlingen, var norrlänningen David. Han kom instapplande 5 minuter över 7, och undrade, på norrläns-svengelska, om vi alla var HELT säkra på om vi inte var 07:30 vi skulle samlas. Ja, han var full. Han fortsatte på sin svengelska och berättade hur han kvällen innan hade tagit 4 sömntabletter för att somna och hur det inte hade hjälpt. Istället hade han och hans vänner gått ut och tagit några drinkar och sedan lite "laughing gas" på det. Jag undrade om han sovit över huvud taget, och han svarade att han inte visste. Han försäkrade dock oss alla om att han inte alls var full, men att om han var lite påverkad så var det bara bra, eftersom hans hjärtrytm var långsammare och han skulle därför använda mindre syre när vi dyker... Underbart! Vi andra   höll på att skratta ihjäl oss när han behövde hjälp upp i den lilla long tail-båten ut till dykarbåten och han ramlade ner i den. Jag var förvånad över att han fick komma med ut överhuvudtaget. David kunde uppenbarligen inte sätta ihop sin utrustning, så när vi kom ut till platsen där vi skulle dyka, sa Klas till honom att hoppa i vattnet för att se om det skulle väcka honom lite. Till mig sa Klas, på bred skånska: "Jag vet ju också hur de är där uppe i Norrland. De dricker vodka som om det vore vatten". Hur som helst, efter en buddy check (som inte gjordes av fyllot David) hoppade vi i vattnet igen. Nu gick vi ner på 18 meter och det var fantastiskt. Det är lite svårt att få till tyngdlösheten, antingen sjunker man lite eller lyfter lite, men det ska komma med träning. Men känslan av tyngdlösheten är häftig. Vi såg fullt med fiskar; alla möjliga storlekar, färger och former. Vi såg koraller och växter, och till och med en trigger-fish (som inte anföll). Varje gång jag dyker ner förundras jag över hur det är som en egen värld där nere och hur vackert det är. Innan jag började ta mitt certifikat sa de att cerfifikatet kommer "change your life" - och det gör det. Man blir helt betagen och kan inte få nog. Man vill inte upp till ytan och när man ändå sen måste upp (eftersom luften tar slut) så vill man ner snart igen. Vi gjorde ett till dyk ner till 15 meter och sen åkte vi tyvärr tillbaka in till land. Vi hade några timmars paus då jag åt och vilade (och tog en massage på stranden) innan vi hade vårt prov klockan 5. Ja, om man nu kan kalla det prov. Klas kom in med en Heineken i ena handen och proven i den andra. Det var 50 flersvarsfrågor och vi fick hur lång tid vi ville och, även fast att han inte sa det, så kunde vi prata med varandra. Men det gjorde vi inte. Och jag fick alla rätt. Och jag fick min loggbok och mitt dykarcertifikat. Nu har vi åkt till en ö som heter Koh Phangan, och allt jag vill är att dyka!

Chaotic Bangkok

Koh Tao, Thailand

Det kändes rätt att lämna Australien och vi var nu väldigt spända inför Bangkok och Thailand, vilket gjorde väntan på flygbussen från vandrarhemmet ovanligt dryg. Vid halv fyra på eftermiddagen kom den i alla fall och 18.20 lyfte planet mot Singapore. Vår förväntan och nyfikenhet på Thailand lämnade inget utrymme för sentimentalitet över vår avslutade Australien-resa. Efter drygt 4 timmar landade vi på Singapores flygplats, världens åttonde största, och det blev minst sagt en lyxig upplevelse. Vi skulle tillbringa 14 timmar här och vi (i alla fall Anton) tänkte utnyttja flygplatsens faciliteter till det yttersta. Vi åt och sedan tog vi flygtåget (!) från terminal 1 till terminal 2, där vi letade upp en ”resting area” där det fanns liggande fåtöljer (med inbyggd väckarklocka som vibrerade huvudstödet vid alarm) där man kunde sova. Området var nersläckt och i bakgrunden spelades tyst, avslappande instrumental musik. Dessvärre blev det ändå skönare att lägga sig på golvet, och jag lyckades sova i två omgångar under natten. På morgonen åt vi frukost (och svor – för sista gången på ett tag – över hur dyrt det är) och sen använde vi internet som fanns tillgängligt gratis på datorer och som wi-fi.Vi gick runt och tittade i de exklusiva affärerna, och Anton, som hade klätt sig extra propert den här resan eftersom han läst att thailändska tullen oftast inte frågar om kontoutdrag vid ankomst om man var klädd ordentligt, påpekade hur bra det är att man kan parfymera sig gratis på flygplatser – vilket han också gjorde efter noggrant val. Till sist satte vi oss en stund i varsin (gratis) fotmassage-stol och lät våra fötter knådas innan vi boardade planet och lyfte mot Bangkok.

Och Bangkok var som jag kom ihåg det: fyllt med avgaser, trångt och kaotiskt. Men åh, så häftigt! Anton och jag checkade in på första bästa guest house på Bangkoks mest kända backpackergata: Khao San Road. Där är det marknad varje kväll och man kan handla, äta och dricka allt man kan önska sig – och lite till. Anton var ännu inte bekant med prutsystemet och det faktum att man bara ska tacka nej, men man lär sig snabbt.

Vi åkte buss för 7 bath (ca 1,60 kr), men man fick vara snabb för tydligen så stannar inte vid bussen av- och påstigning. Istället öppnas dörrarna medan bussen saktar ner, och man antas hoppa av eller på bussen. Men många gånger lyxade vi också till det med att åka tuk-tuk – Thailands minitaxi. De kör som idioter i den redan kaotiska trafiken, och varje gång man klarar sig helskinnad till sin destination tackar man sin lyckliga stjärna. Det finns mycket att se i Bangkok, och något man inte kan undgå är alla tempel. Anton och jag tog kanalbåten (för 3,50 kr) till templet Wat Po, där ”Reclining Buddha” finns. Det är en jättelik, liggande Buddha – 15 meter hög och 46 meter lång – i guld. Statyn är tänkt att föreställa Buddha då han uppnår Nirvana. Vi var också vid ett annat tempel och klättrade uppför ett utkikstorn där vi hade en grym utsikt över huvudstaden.

Förutom att vi också vandrade runt i China Town och stades största shoppingcenter, MBK, var vi en kväll på Thaiboxning. Vi betalade 1000 bath för platser i tredje klass. Det visade sig vara en ganska brutal sport men ganska roligt att titta på (en stund). Det roligaste var ändå att titta på publiken; hur mycket de skrek och hur de slog vad med varandra. Bredvid oss hade vi en riktig spelhaj som skötte vadslagningen. Han och hans kompanjoner försökte få mig att slå vad och gav mig ett papper på obegriplig thailändska och jäklar vad de skrattade! Bakom oss satt två killar från Japan, Yuu och Hero, som förstod lika lika av spelet och vadslagningen som vi, och det tyckte vi var tillräckligt att ha gemensamt för att efter matcherna äta middag tillsammans vid Khao San. Vi åt och pratade och Yuu visade oss hur man gjorde svan med origami, vilket Anton fascinerades över. Vi tog givetvis också ett foto där vi alla gjorde peace-tecknet. Yuu förklarade att han gör det på alla foton för att det är "cute". Efteråt gick vi till en klubb, för hur kan man säga att man upplevt Khao San Road annars?

Tidigt nästa morgon skulle Anton och jag med tåget, men det var försenat. Den enda informationen vi fick var "delay, delay!" - inte varför eller hur länge. Så vi satt där på tågstationen i 2½ timme helt ovetande innan tåget äntligen behagade dyka upp. Vi åkte 6 timmar till staden Champon (söder om Bangkok) och dagen därpå båten till ön Koh Tao, eller Sköldpaddsön som det betyder. Här lever vi i ett riktigt paradis och jag har börjat ta mitt dykarcertifikat. Anton och jag flyttar kanske hit.

Finding Nemo

Frog’s Hollow Hostel, Darwin

Vi kom alltså till Townsville, och vad Antons historia inte förtäljde var att vi nu reste med en käck göteborska, Matilda, som var på samma Whitsunday-resa som vi.  Vi tog in på första bästa vandrarhem och kastade oss in på vårt rum och satte på AC:n och sänkte temperaturen till 18 grader. Nu hade vi kommit ganska högt upp på Australiens östkust och det märktes definitivt att vi kommit till tropikerna. Innan min och Antons Nya Zeelandsresa hade vi träffat en tysk, Aaron, som skulle plugga i Townsville, så nästa dag mötte vi upp honom på universitetet (som låg en bra 30 minuter utanför stan med buss…) och följde med honom för att fira hans tyska kompis födelsedag. Kalaset var hemma hos födelsedagsbarnet Alex; i ett hus som delades av flera studenter, och där åt och drack vi någon timme innan det bar av till en universitetsfest. Denna kväll var det en så kallad ”traffic light party”, vilket innebar att man klädde sig antingen i grönt, gult eller rött – beroende på sin relationsstatus. Det var trevligt att se så många grönt klädda finna varandra under kvällens gång. Snällt nog fick vi till natten sova i Alex hus och de två kommande dagarna sov vi i Aarons hus. I Aarons hus höll vi dock på att avlida eftersom de inte hade någon AC, och Matilda satt nästan konstant framför fläkten i två dygn. Aaron ville ta en promenad till kvällen uppför (vad vi trodde var) en kulle, men Matilda vägrade (”Jag tänker FAN inte gå ut och GÅ i den här värmen!”), så hon stannade hemma framför fläkten. Det önskade Anton och jag också att vi hade gjort när vi insåg att det var ett berg vi skulle uppför, och att det tog över en timme att ta sig upp dit. Det var dock en fin utsikt över staden och havet när vi väl kommit upp, men Anton blev arg när vi träffade några schweizare som tagit bilen. Nästa dag upptäckte jag en sisådär tusen röda bett på min kropp, och kliandet gjorde mig galen! Tydligen hade det funnits loppor i sängen på båten (ett vanligt problem där ute) och jag hade blivit drabbad till det yttersta. Fast att jag såg ut som om jag hade någon läskig och smittsam hudsjukdom gick vi och badade i stadens lagun (eftersom det är manetsäsong) men vattnet svalkade inte för fem öre. Till kvällen tog vi bussen till stadens sportarena och tittade på en rugbymatch mellan Townsville och Guldkusten. Det var lite roligt att se spelarna tacklas, men vi hade svårt att se poängen med sporten. Efter fyra nätter tyckte vi att vi fått nog av staden, som vi insåg var ganska tom och händelselös om man inte var där för att plugga. Men Aaron var en väldigt trevlig värd och tyckte det var bättre att fråga om vi alla var ”fine” en gång för mycket än en gång för lite.

Loppbiten på rugbymatch

Matilda och jag sov det mesta av de 6 timmarna från Townsville upp till Carins, medan Anton var mest upptagen med att må illa. Väl framme blev vi erbjudna ett tre-rum med AC för 23 dollar natten och person (eller två respektive ett rum ”if any of you is a couple”), så vi slog till. Vi hängde mest vid poolen och klagade lite väl mycket över värmen än vad som är tillåtet när man har det så bra som vi, men vi pratade också om vad vi ska göra framöver. Matilda skulle åka till Japan den kommande dagen och Anton och jag behövde hitta ett jobb för att kunna stanna i detta exotiska Norge (där mjölk kostar 25 kr/2l, yoghurt 30 kr/l, en pocketbok minst 140 kr och en cheeseburgare 17 kr…). Dessvärre verkade det som om det var svårt att hitta arbete i Cairns för tillfället eftersom det är lågsäsong, och Matilda och Antons längtan efter Asien smittade av sig på mig och vips! så hade vi bokat ett flyg till Darwin och sen Bangkok om två dagar! Det är så det är när Anton och jag reser tillsammans – spontaniteten flödar och besluten omprövas. Tidigt nästa morgon tog vi ett något vemodigt farväl av Matilda, trots att Anton och jag lovat både varandra och Matilda att vi ska hitta en möjlighet att ta oss till Göteborg en dag. Anton och jag begav oss sedan ner till hamnen där vi skulle vara vid 7-tiden på morgonen för vår snorkeltur ute i Barriärrevet. Världens mest kända barriärrev - Stora Barriärrevet i Australien, alltså. Jag var lite ledsen över att jag inte skulle få ta mitt dykarcertifikat där för det är något jag drömt om länge, men än mer glad blev jag då när personalen frågade om vi ville betala ”endast” 25 dollar för ett introduktionsdyk. Hur skulle vi kunna säga nej till det? Jag hade inte kunnat somna natten innan och tröttheten över endast 4 timmars sömn gjorde mig illamående så fort båten lade i gasen. Illamåendet tog snart en mer fysisk form, men efter det mådde jag genast bättre. Efter två timmars båttur ut till revet skulle vi på med dykarutrustningen: ”stinger suit” (brännmanetsdräkt), mask, simfötter och såklart syrgastub med alla tillhörigheter. Jag höll på att ramla baklänges av vikten från tuben, men lyckades komma ner för trappan och ner i havet. Vi var fyra introduktionsdykare och en instruktör, Matty, som skulle ner. Matty hjälpte oss en efter en att sänka ner oss någon meter under ytan och lämnade oss att hålla i en stång tills alla var nere. Där övade vi på att tömma mask munstycke från vatten – vilket gick förvånansvärt bra under vatten – och sen simmade vi iväg arm-i-arm. Jag var helt förundrad där vi simmade längs färggranna koraller och fiskar och gigantiska musslor, och ännu bättre blev det sen när de frågade om jag ville dyka en gång till och det var BARA Matty och jag som dök! Han sa bara till mig att jag inte behövde hålla i honom denna gången och sen dök vi ner! Jag fattade knappt vad som hände, för helt plötsligt simmade jag själv nere bland korallerna och Matty visade mig en massa gömmor och tog fram sjögurkor, koraller och fan-vet-vad som jag fick hålla i och sedan lägga tillbaka. Vi kände på färglada växter som gungande med vattnets rörelser och jag insåg att det verkligen var en egen värld där nere bland revet. Det var det fruktansvärt vackert och ärligt talat förstår jag inte varför Ariel ville upp till ytan överhuvudtaget… Vi såg fler färglada fiskar och rockor med blå fläckar. Vi simmade upp och ner längs lutningar av rev och efteråt fick jag reda på att vi varit nere på 12 meters djup! Det var lite svårt att andas med tuben, för man blev så torr i munnen. Sen fick jag för mig att jag behövde hosta men det gick inte så bra, så då fick jag lite smått panik. Men jag insåg att bara man håller sig lugn och fortsätter andas så är det inte farligt. Vi simmade runt ett bra tag och vi kom till en sten och en liten gömma med sjöväxter där Matty höll fram sin hand mot några små fiskar. Och det var inte vilka fiskar som helst – det var Nemo-fiskar! Jag stack fram min hand och en Nemo simmade fram och jag fick röra den, och för en liten stund glömde jag av att andas. När vi kom upp till ytan var jag helt salig och Anton skrattade åt mig när jag bara satt uppe på däck och log. Lite ont gjorde det i bröstet när jag fick reda på att mitt andra dyk kostade mig 30 dollar extra, men det tog inte bort det faktum att mitt dyk i Barriärrevet var det mest fantastiska jag gjort.

På onsdagen tog Anton och jag flyget till Darwin, och det känns som om vi blivit ganska vana vid flygproceduren nu, då vi går igenom tullen på rutin och till och med läser en bok under flygvärdinnornas genomgång. Men det är fortfarande lika roligt att landa och starta, som tur är. Här i Darwin är det varmare än någonsin och vi har inte gjort speciellt mycket under våra två dagar här. Vi tänkte gå och se lite krokodiler, men det var svindyrt att se de i fångenskap och tydligen för sällsynt att se de i det vilda – trots att man inte får bada i havet på grund av dem. Vi har mest hållit oss i poolen på vandrarhemmet och bekantat oss en del med de andra människorna på vandrarhemmet. Det är ett riktigt party-vandrarhem och de flesta historier vi får höra börjar med ”I was so pissed”. Det har faktiskt varit ganska förekommande genom hela Australien faktiskt och det är ovanligt att inte ha varit ute och festat i minst 14 dagar i sträck i alla fall någon gång under resan. Det är en massa tyskar så klart på vandrarhemmet också – det är mest tyskar vi träffat på hela resan. Någon sa att det finns 4 miljoner backpackers i Australien och 2 miljoner av dem är tyskar (och minst en miljon måste vara svenskar). Några som vi sett betydligt mindre av, till och med allra minst av, är aboriginerna. Här i Darwin är det för första gången inte speciellt ovanligt, men istället verkar aboriginerna vara hemlösa och fulla. Det verkar dock inte vara någon som tycker det är ett problem eller uttrycker en önskan om en lösning, utan australiensarna verkar bara konstatera att ”aboriginerna har problem med alkoholen”. Det gör mig förbannad och sorgsen.

Annars har vår Australienresa varit helt fantastisk. Det finns mycket som vi inte har sett än – Australien är mer av en kontinent än ett land – men det känns ändå okej att åka för den här gången. Vi ska ju till Bangkok, liksom.

Anton har ordet

Så har vi landat i vår vardag igen efter avstickaren till Nya Zeeland och vi fortsätter att klättra upp längs östkusten. Vårt första stopp blev i Agnes Water/Town of 1770 där vi äntligen blev ett med Australien när vi surfade på de små vågor som rullade in mot den kritvita stranden. Första dagen satsade vi på en tre timmar lång surflektion där instruktören gick igenom allt från grunden, och ett antal kallsupar senare så hann faktiskt både Vonka och jag ställa oss på brädan innan vi ramlade. Dagen därpå hyrde vi surfbrädor och fortsatte vårt nötande på egen hand.

Efter 1770 for vi upp till Airlie Beach varifrån båtarna ut till de paradislika Whitsundays-öarna avgår. Två nätter med helpension ombord på en segelbåt hade vi att se fram emot. Särskilt jag längtade efter den utlovade grillkvällen och pastaaftonen. Så mycket större blev då besvikelsen när vädrets makter ville annorlunda och sände ösregn och vilda vågor och gjorde nästan hela båten sjösjuk. Veronica klarade sig hyggligt och kunde äta av grillbuffén men själv gick min mage bara med på att ta emot ett par riskorn, sedan var det stopp. Den första natten var het, fuktig och gungig men när vi vaknade dagen därpå lyste solen över det turkosblå havet, och tidigt på morgonen gick vi iland på en av öarna. Det var regnskog och mycket fint, men häftigast var den finkorniga och bländvita stranden. En colombian liknade sanden vid kokain. Efter strandhugget seglade vi vidare och stannade vid ett korallrev för att snorkla. Tydligen var det ingenting att jämföra med det Stora Barriärrevet, men det var sannerligen häftigt nog för oss. Fiskar i alla storlekar och färger simmade omkring bland koraller som bildade ett intrikat och surrealistiskt landskap. Mitt i allt stötte vi på en stor havssköldpadda som var uppe vid ytan och andades och sedan dök undan från våra nyfikna cyklop. Att snorkla var en härlig och spännande upplevelse och nu är vi ännu mer taggade för dykningen i Cairns!

För tillfället befinner vi oss i Townsville och i morgon ska vi med en tysk som vi träffade i Hervey Bay på födelsedagskalas hos en av hans vänner. Hur länge vi stannar här återstår att se, men de 320 soldagarna som staden har varje år är ju inte direkt något som talar till dess nackdel.