A well-deserved vacation

Frienz hostel, Auckland

Anton och jag kände att vi behövde lite semester från vår vardag (och från regnet) i Australien, så vi drog till Nya Zeeland. Vi var i Brisbane och bodde på ett mysigt vandrarhem, men det regnade och det fanns inte mycket mer att göra än att sitta och titta på film med våra vandrarhemsvänner. Vi hade det ganska trevligt ändå fast att vår kenyanska vän James kom fram till, efter den svenska versionen av Män som hatar kvinnor, att han ”will never go to the Swedish woods”. Den 26 januari var det Australiens nationaldag, men Brisbane hade ställt in det mesta av sitt firande (inklusive raketer) på grund av allt regn. På själva nationaldagen var det givetvis ganska fint väder, så Anton, jag och tyskan Jonas från vårt vandrarhem gick på det enda firandet som fortfarande ”gällde”: ett kackerlacks-race! Jag var, som väntat, skeptisk (läs livrädd och totalt motvillig) från början och det minskade inte med tiden. Vi satt på en liten läktare runt en plan där de släppte ner kackerlackor, 40 åt gången, som personer hade köpt och satsade på. Jag förstod inte riktigt poängen med tävlingen, men jag var också för upptagen med min ångest över att domarna kastade ut kackerlackor över publiken. Jag tyckte det var elakt (mot oss och mot kackerlackorna) och till min stora lättnad gick vi efter två tävlingar. Men det var roligt att se alla australiensare (kallade Aussies här) klädda och målade i landets färger och sjungandes: ”Aussie, aussie, aussie! Oi, oi, oi!”.

Efter tre nätter i Brisbane och en massa regn och kackerlackor tog vi bussen 5 timmar norrut, till en by som heter Hervey Bay. Vi blev lite försenade för att vägen hade svämmat över, men till slut kom vi fram. Byn är mest känd för anslutningen till den kända och vackra ön Fraser Island. Dessvärre regnade det lika mycket (om inte mer) i Hervey Bay och Anton och jag ville inte betala 300 dollar för två nätters campande på en regnig ö. Även denna vistelsen berikades till största del av våra vandrarhemsvänner, denna gång bland annat en tyska och en engelsman. Men Anton och jag kände oss rastlösa och det kändes som om vi bara slösade pengar på att bo på vandrarhem och inte göra någonting alls, så vi kom fram till att något måste göras. När vi kollat upp vädret och hört från flera håll att det regnar längs hela östkusten och att det skulle fortsätta, bestämde vi oss för att åka till Nya Zeeland nu. Flygexperten Anton kastade sig på datorn och in på sina specialsidor och bokade en billig resa två dagar därpå. Dagen efter tog vi den 5 timmar långa bussen tillbaka till Brisbane, sov där en natt och i går flög vi till Auckland. När vi checkade in i Brisbane blev vi tillsagda att vi är tvungna att ha returbiljett, så vi köpte den billigaste vi kunde hitta om ungefär tre veckor. Vår plan med Nya Zeeland har från första början varit att uppleva den äventyrliga sidan av landet, så om vädret inte är perfekt här gör det inte så mycket. Vi kom sent i går kväll, men i dag satte vi genast igång med förberedelser. Till eftermiddagen hade vi fixat en hyrbil (läs hyrbuss!) till ett (tydligen) ovanligt bra pris. Anton och jag funderar på om vi ens får köra en sån här stor bil hemma… Men vi är ju på andra sidan jorden och här verkar det okej! Och vi är fullt försäkrade (och därmed snart totalt utfattiga) så kraschar vi behöver vi i alla fall inte betala. Den är så stor för att den har fyra sovplatser, ett kök och till och med en liten nödtoalett. Herregud, det är en liten rullande lägenhet vi har köpt! Imorgon beger vi oss ut i den Nya Zeeländska bushen.

Rain in the Sunshine state

Aussie Way hostel, Brisbane 22.15 GMT+10

Med vårt smidiga busspass hoppade Anton och jag på en buss från Byron Bay i söndags som tog oss till Guldkusten och Surfers paradise. Vi lämnade delstaten New South Wales och åkte in i Queensland – The Sunshine state. Solskensstaten bestämde sig direkt för att göra revolt och skickade ett ösregn över Anton och mig väl framme i Surfers paradise. Vårt vandrarhem Sleeping Inn kom och hämtade oss på busstationen i den transport vi tyckte att vi förtjänade: en limousine. Den tog oss cirka 400 meter till vandrarhemmet. Vandrarhemmet var ganska sunkigt och omodernt. Det var inte speciellt rent och det fanns knappt någon köksutrustning. Anton och jag lämnade våra saker och begav oss ner till stranden. Vi hade sett Surfers Paradise på håll när vi åkt med bussen och vi trodde först att det kanske var Brisbane vi såg. Det var en ganska häftig syn vi mötte: ett tjugotal skyskrapor belägna precis vid stranden. Det häftigaste när vi väl kom fram var dock stranden i sig. Den verkade sträcka sig oändligt långt och det blev uppenbart varför det kallas Guldkusten. Dessvärre skuggades stranden till stor del av de höga byggnaderna. Anton och jag lade oss på stranden en stund innan det började regna igen och vi skyndade tillbaka till vandrarhemmet.

Vi fick snart lära oss att högsta prioritet i Surfers paradise är att festa. Våra rumskompisar hade börjat dricka vid 12-tiden på dagen och kom in aspackade vid 17-tiden. Den tyska tjejen i vårt rum hade haft 5 veckor av det i Surfers paradise, och började hon inte dricka på förmiddagen verkade hon bara sitta och titta på film i soffan. Jag kan inte påstå att vi sammankopplade särskilt bra med våra rumskompisar. Det bor bara 19.000 människor i Surfers, och skyskraporna är främst hotellkomplex efter hotellkomplex - fulla med festande turister. Anton och jag har inget emot att festa – våra nära bekanta beskriver oss nog som riktiga festprissar – men vi är inga stora fan av det där framtvingade festandet som pågick i Surfers. Meningen är att man betalar 30 dollar för att gå i grupp runt till olika nattklubbar och träffa andra fulla turister (något som kallas att gå på ”pub crawls”), och det känns bara… fejk på något sätt. Hela byn kändes faktiskt ganska oäkta och påminde en del om Abu Dhabi. På måndagen kom i alla fall vår engelska vän Lynsey till samma vandrarhem som vi, och kvällen blev ganska bra då det var grillning vid poolen och efteråt satt vi inne och pratade med några engelsmän, finnar och en annan svensk. Dock hade vi sett till att boka en buss därifrån tidigt nästa morgon, för längre ville vi inte stanna. Det är synd att en sån fantastisk plats försummas av turisters festande. Jag måste nog hålla med de som påstår att paradiset är ”tragically lost”.

Brisbane var nästa anhalt och trots resan på en och en halv timma (egentligen en väldigt kort resa) så ösregnade det lika mycket här. Efter att ha fått reda på att det inte gick någon buss till vårt vandrarhem och att det skulle ta runt en kvart att gå dit, dröjde Anton och jag kvar en stund på centralen i hopp om att regnet skulle avta. Men ack, Solskensstaten verkade istället dra på ännu mer regn och vi bestämde oss för att det var lika bra att få promenaden överstökad. Vi var helt dyngsura när vi kom fram, men blev snabbt på bra humör när vi insåg att vi valt ett bra vandrarhem. Fint, rent och fräscht. Dessutom bor vi bara i ett 4-bäddsrum och vi betalar bara 26 dollar per natt. Det flyttade in två andra samtidigt som vi i vårt rum. Det var tydligen ett gift tyskt par, trots sina 20 respektive 22 år. De verkade roliga och lite annorlunda, och annorlunda märkte vi att de var när de berättade att de tyckte det var så dyrt här att de stoppade maten i fickorna inne på Coles (Australiens motsvarighet till ICA) för att slippa betala. De försäkrade oss om att de inte stjäl från småbutiker och verkligen inte från andra backpackers, men det hindrade inte mig och Anton från att låsa in våra värdesaker i skåpen i vårt rum när vi gick ut. Vi hade lagat mat och tagit det lugnt på vandrarhemmet någon timma, men när vi insåg att det inte skulle sluta regna gick vi ut till slut ändå. Det ösregnade och jag blev tacksam över regnjackan som jag släpat med mig (och svurit över ett flertal gånger). Vi gick längs floden som går igenom staden och på vägen tillbaka genom shoppinggatorna. Det verkar vara en fin och trevlig stad. Men på något sätt saknar jag Sydney – där kunde vi gå och äta choklad på ett café klockan 11 på kvällen och handla på Coles till klockan 12. Vi bestämde själva när det skulle vara dag och när det skulle vara natt. Det finns liksom ingen stad här (eller kanske någon annanstans?) som kan slå det, och då är jag hellre i byar som Byron Bay istället för andra storstäder. Men imorgon ska vi utforska vad mer Solskensstatens huvudstad har att erbjuda. Sol, förhoppningsvis.

Byron Bay: A new level of relaxation

Aquarius hostel, Byron Bay 01:11 GMT+10

I tisdags kväll lämnade alltså Anton och jag Sydney efter nästan sex veckor. Trots att vi är här för att mestadels resa runt kändes det lite vemodigt och skrämmande att lämna staden vi lärt känna. Det kändes på något sätt jobbigt att lämna våra nyutvecklade rutiner – vilka till en viss grad hade fått oss ganska bekväma. Men det kändes också jobbigt att lämna de människor som vi skapat relationer till. Jag tänkte att jag inte vill sakna fler personer än jag redan gör, men efter att ha reflekterat över det hela inser jag givetvis att min vistelse berikats till största del av de här människorna och det faktum att jag saknar dem betyder att jag har haft jävligt roligt! Dessutom finns det ingenting som säger att vi inte ses igen.

Det var i alla fall dags att resa vidare, och det kändes spännande! Vi hade bokat en buss från Sydneys central som gick klockan 23 till Byron Bay. Resan tog ungefär tolv timmar, och det var lika roligt som det låter. Bussen var fruktansvärt obekväm (värre än Swebus), men vi stannade med jämna mellanrum så att vi kunde gå ut och sträcka på benen. Det betydde dessvärre att det inte blev mycket sömn, men eftersom man fick en lättare nackspärr vid varje försök till att sova, spelade det väl inte så stor roll. Vid elva-tiden på förmiddagen var vi till slut framme i Byron Bay och Anton och jag tog vårt pick-och-pack och hoppade av. Utanför bussen stod en hop av personal från olika vandrarhem. Vi hittade en tysk tjej som representerade vårt vandrarhem Aquarius, och vi fick lasta av vårt bagage i en van och hoppa in. Vi visste inte att någon skulle hämta oss, och vi fick till och med en guidad rundtur i Byron Bay innan vi parkerade vid vandrarhemmet. Egentligen behövdes bil för varken rundturen eller skjuts till vandrarhemmet, för Byron Bay består till mestadels av en (kort) huvudgata som leder ner till stranden. Längs huvudgatan ligger små hus och byggnader med olika affärer och caféer, och på en korsande gata till huvudgatan ligger vårt vandarhem. Det tar oss två minuter att gå till stranden – om vi är riktigt långsamma. Vi slogs direkt över hur vänliga alla är här. Vi drog till stranden en stund innan vi kunde få vårt rum. Stranden var lång och vacker. Det är väldigt få hus som syns från stranden och det är inte heller packat med folk, vilket gör det mycket trevligare än Sydneys stränder. Senare fick vi vårt rum och det är mer som en liten lägenhet. Ett stort rum med fyra våningssängar, en balkong och stort badrum. Vandrarhemmet går i Byron Bays avslappnade anda och har pool, massagestolar och bar. Vi blev genast vänner med flera i vårt rum, och klockan 7 gick vi ner till baren för att äta. Varje kväll får man en gratis middag och varje kväll är det något jippo på vandrarhemmet. Vi gick samman med en engelska, två tyskar, en annan svensk, två holländare och en kanadensare och var med och tävlade i en frågetävling. Frågorna var allt ifrån gissa låten, gissa flaggan och, genom att titta på en bild av en person, gissa om det är en ”granny or tranny”. Vi vann inte, men kul hade vi. Efteråt drog vi till nattklubben Cheeky monkeys där bartenderflickorna hade målade överkroppar istället för tröjor och man dansade på borden istället för på ett dansgolv. Och i Byron Bay går man ut och festar i sina flip-flops.

På torsdagen låg Anton och jag på stranden nästan hela dagen. Sen gick vi längs huvudgatan och tittade. Det är verkligen en liten hippie-by; alla är hur snälla och prataglada som helst, byggnader är färgglada, människor spelar musik på gatorna, och alla har löst sittande kläder och flätor i håret. Jag gillar stilen väldigt mycket – det känns mycket mer avslappnat och härligt än i Sydney. På kvällen gick Anton och jag faktiskt och såg en bio: The girl with the dragon tattoo. Vi ville se hur den amerikanska versionen var, och den var faktiskt väldigt bra. Inte lika bra som den svenska, men bra.

För att ta en större del av hippie-kulturen här i Byron Bay gick vi upp ganska tidigt i går och gick på yoga. I Byron Bay finns alla möjliga sorters healing och terapier, men vi tyckte att yoga var mest tilltalande. Lektionen hölls uppför en liten trappa i ett hus precis på stranden. Vi var bara fem stycken som deltog, och vi hade utsikt över stranden och Stilla Havet. Vi höll på i 90 minuter och det var väldigt avslappande, men det var en lätt kurs så det var inte särskilt jobbigt. Jag lyckades faktiskt somna de sista tio minuterna. Efteråt gick vi ut på stranden och tog ett dopp i havet. Det var en ganska bra start på dagen. Vi har träffat en väldigt rolig fransyska i vårt rum; Sasha. I vårt rum finns det en dörr till ett dubbelrum, dit det kom ett nytt par. Sasha hoppade på dem när de kom och utbrast: ”No sex!”. Hon förklarade att hon inte kunnat sova på grund av ett annat par som bott där inne tidigare och fortsatte, på härlig fransk brytning: ”And if you sex, be quiet! And oh… welcome!”. När Sasha skrämt det nya paret tillräckligt, gick vi ner och åt middag och lyssnade på karaoke. Sen gick vi till en bar på stranden och lyssnade på livemusik, och Anton och jag avslutade kvällen med en glass på stranden.

I dag gick Anton, jag och engelskan Lynsey en promenad upp till Byron Bays fyr. Det var en ganska rejäl promenad och många trappor igen. Det var molnigt, men när jag gick där och kämpade mot gravitationen var jag tacksam över att solen inte värme min svettiga kropp ytterligare. På vägen upp stötte vi på en och annan kalkon och ödla. Nästan framme kom vi till en punkt där vi var längst ut på Byron Bays udde. Det är också så långt österut man kan komma på australiensiskt fastland. Så i dag var bort från hemma jag någonsin varit. Uppe vid fyren hade vi väldigt fin utsikt. Vi tog en paus och köpte lite mat innan vi började gå ner igen. Lynsey var sugen på att surfa när vi kom ner på stranden igen, så vi gick och hyrde en surfbräda. Men jag har varit väldigt förkyld de senaste dagarna och kände mig inte speciellt bra, så medan Anton och Lynsey övade gick jag tillbaka till vandrarhemmet och sov en stund. Nu på kvällen har vi ätit, deltagit i en limbo-tävling (där Anton kom tvåa!) och suttit nere på stranden och pratat. Avslappnat, som sagt!

Anton har ordet

Om avsked, fåglar, komedi, vandring och ett litet blixtformat ärr.

Så har den sista kvällen i Sydney kommit och vi har börjat förbereda oss inför morgondagens avfärd till Byron Bay. Ett bussbiljett giltig i 90 dagar och med obegränsat antal stopp ska sakta men säkert föra oss upp längs östkusten och slutligen till staden Cairns. Efter dryga månaden här ska det bli skönt att komma ut och få röra på sig igen och se någonting nytt! Våra danska vänner åkte förra veckan till Melbourne innan de far hem nu på onsdag, och som en liten avskedstillställning köpte vi fyra i måndags varsitt lyxigt bakverk och satte oss vid hamnen och njöt av utsikten. Det kändes vemodigt att säga hej då, men vi kommer förhoppningsvis att ses igen.

Sedan Veronicas senaste inlägg har vi besökt Botaniska trädgården ännu en gång och förutom all exotisk grönska så träffade vi också på flera kakaduor. Tack vare våra kex så kunde vi locka dem till oss, och till och med på oss! Vi har också varit på en stå-uppkomediklubb och det var väldigt roligt! Det hela inleddes med att kvällens konferencier värmde upp oss med några skojiga små skämt och sedan löste den ene komikern av den andre. Förutom australiensare så gästades scenen denna kväll också av en tjomme från Amerikas Förenta Stater, och han satte skämten mitt i prick när han pratade om sina erfarenheter som student i Tyskland... Ett glas rödvin höjde nivån på kvällen ännu ett snäpp.

I går träffade vi Vonkas före detta arbetskamrat, Linn, som precis kommit till Sydney för att arbeta som au-pair. Tack vare henne så tog vi oss upp i någorlunda tid på morgonen för första gången på ganska länge... Vi tog bussen till Coggee och därifrån vandrade vi längs kusten upp till Bondi där jag tog mig ett dopp. Utsikten från promenadstråket över havet var fantastisk, och vågorna som slog in mot klipporna var mäktiga.

Och så var det den lille trollkarlspojken... Harry Potter-utställningen turnerar världen över så att den råkade vara här samtidigt som vi var ju kul. Jag hoppas att om någon som är en riktig beundrare av Harry med vänner läser det här har vett nog att bli redigt avundsjuk. Inte nog med att vissa besökare blev sorterade av den äkta hatten så förevisades också mängder av rekvisita ifrån filmerna. Bland dessa fanns de flesta huvudkaraktärernas kläder, utrustning och andra tillhörigheter. Hagrid visades i naturlig storlek och att gå in i hans stuga var lite som att bli Nils Karlsson Pyssling i Astrid Lindgrens värld. Det bästa av allt var förmodligen att bönorna jag köpte i shopen. Berties i alla smaker, och jag och Veronica har fått små godisar med smak av jordmask, körsbär, ruttet ägg och tvål... Dessvärre var det strikt fotoförbud inne på utställningen, men med lite smusslande lyckades jag fånga Bellatrix klädnad på bild.

Nästa jag skriver här har vi förhoppningsvis färdats ett antal mil norrut och sett vilda kängurur. Om inte levande så åtminstone någon av alla dem som ligger påkörda längs vägkanten... Mors.

Meeting koalas

Harbour St, Sydney 02.03 GMT+11
Efter Blue Mountains-visiten blev jag väldigt laddad över att åka iväg på fler utflykter. Det känns ofta som om vi inte befinner oss i Australien när vi sitter här i centrala Sydney, då det är som vilken annan storstad som helst i vissa avseenden (men inte alls i andra så klart). Jag menar att vi glömmer bort lite av den äventyrliga, Bernard och Bianca-bilden av Australien jag har haft. Hur som helst så blev det ännu en liten utflykt för min del i lördags, då jag följde med Lundabon Alexander till en slags djurpark; Featherdale Wildlife Park. Anton bestämde sig istället för att besöka en unik, turnerade utställning av Harry Potter-filmerna på ett museum här i staden, vilket jag gärna också hade velat se men tyckte var för dyrt. (Anton återkommer med ett gästinlägg om sin upplevelse och sin syn på andra händelser här i vår vardag - ha tålamod). Alexander och jag tog i alla fall tåg och buss på lördagsförmiddagen till djurparken, dit vi betalade 20 dollar var i inträde. Vi har varit i Australien i snart 6 veckor (!), men vi har ännu inte sett någon känguru eller koala. Eftersom jag visste att jag skulle få se det nu var jag väldigt exalterad och den känslan lämnade inte mig på hela besöket. Först tittade vi på fåglar, som till exempel papegojor och till och med pelikaner! Vi såg sköldpaddor och ödlor. Och sen kom vi till koalorna. De var så fruktansvärt söta där de hängde sovandes i ett eukalyptusträd. Vi fick klappa en koala också, men jag vågade knappt för jag tyckte så synd om den. Koalorna, och de flesta andra djuren för den delen, verkade ha så lite plats att röra sig på och ingenstans att gömma sig. Vi kom till kängururna och det kändes lika overkligt som koalorna så klart. De hade flest vallbyer och inte kängurur och - oj, vad små de var! Vi såg flera som hade små ungar i sin pung. Det är svårt för mig att beskriva känslan av att vara där, men jag var konstant fylld av spänning och hoppade av förtjusning för varje nytt djur vi fick se. Vi såg dingos, wombats, ugglor, emuer, ormar och en krokodil! Givetvis kommer det att bli häftigare att se djuren i det vilda, men utflykten stillade min äventyrshunger något. Alexander var också på ganska bra humör och köpte en cowboy-hatt. Sen var han nöjd.

Denna lördag började tydligen Sydney Festival - en drygt 3 veckors lång gratis-festival
på Sydneys gator (jag älskar denna staden!). Vi gick ner till Hyde Park på kvällen och såg lite av en spelning och allt folk som var ute. Sen gick vi och satte oss ute på en bar/klubb nere vid Darling Harbour, precis vid vattnet, tillsammans med Simone, Louise och tyskan Marlene. Vi drack öl och vin, åt pommes frites och pratade. Det låter så äckligt härligt när jag berättar det för mig själv - och så härligt var det!

I dag besökte vi det naturhistoriska museet Australian Museum. Vi vandrade runt bland insekter, fåglar, aboriginsk konst och bäst av allt - dinosaurier och australiensiska djur! Mitt naturvetenskapliga sida gick på högvarv och jag läste varenda liten skylt i dinosaurier-avdelningen och hämtade Anton var och varannan minut när jag upptäckt något extra fascinerade. Jag provade att känna hur naturen luktade för 225 miljoner år sen, provade skrapa fram ett ben med en en borste och kände att jag måste ju verkligen bli arkeolog! Jag läste om människans evolution och vår mentala utveckling och kände att jag måste bli psykolog. Jag såg ett filmklipp om hur skelett fungerar och hur lika människans skelett är till andra djur och kände att jag måste läsa medicin. Men just nu tänker jag inte göra något av det. Nu tänker jag lyssna på musik tills jag somnar i mitt rum i Sydney och njuta av hur livet är just nu.

Bush walking in the Blue Mountains

Harbour St, Sydney 17.15 GMT+11

I tisdags var det dags för äventyr - Anton och jag besökte Blue Mountains National Park. Som alltid när man ska upp tidigt nästa dag och göra något spännande kan man ju aldrig sova, så vi vaknade klockan 7 tisdag morgon med knappt 5 timmar sömn bakom oss. Först hade vi tänkt åka till Blue Mountains med ett företag som arrangerar resor dit, men efter att fått höra från flera håll att det inte var värt de cirka 70 dollarna, var vi lagom nöjda med oss själva när vi istället betalade $11.40 för en tur-och returbiljett med tåg. Vi tog tåget till en liten stad cirka två timmar utanför Sydney, Katoomba, där det är mest vanligt att utgå till nationalparken ifrån. Det var en riktigt varm dag i tisdags och inte ett moln fanns att se på himlen. Vi gick till turistinformationen och fick tag i en karta och valde en rutt att gå. Direkt möttes vi av en storslagen utsikt över Blue Mountains. Bergskedjan kallas Blue Mountains för att de många eukalyptusträd som växer där avger en olja som fyller upp luften och som får en blå färg. Det andra som mötte oss var bergskedjans stora turistsymbol: The three sisters. Det är en klippformation som fått sitt namn efter en aboriginisk legend som säger att en ålderman förvandlade tre systrar till sten.

Vår första utmaning på denna utflykt var att ta oss nedför berget vi befann oss på, via den så kallade Giant Staircase. Det är en väldigt smal, väldigt brant trappa som kringlar sig nedför berget och tar en ca 300 meter vertikalt. Man kan gå både upp- och nedför trappan, men det är väldigt trångt att mötas. I början tackade jag innerligt vår planering att vi gick nedför och inte uppför, men efter flera hundra branta trappsteg skakade mina ben så mycket av att hålla emot min kropp från att falla att jag började önska att vi snart skulle börja få gå uppför istället. Med allt detta bergsklättrande började det snart kännas som om vi var på väg mot Mordor.

Vi kom till slut nedför berget, och för en stund blev vandringen lite lättare. Vi gick på stigar inne i skogen och det var skönt att få vara i skugga en stund. Vi satte oss inne i skogen på en bänk och åt vår medhavda mat. Vi hade tagit med pasta/kyckling-sallad, kex, äpplen, morötter och massa vatten och allt behövdes. Vi vandrade vidare och bara fascinerades av den vackra naturen runt omkring oss. Vi kom till ett litet vattenfall och så varma och svettiga som vi var, var det skönt att svalka sig i vattnet. 

Ännu skönare blev det eftersom efter det lilla vattenfallet var det dags att börja gå uppför igen. Har vi en gång gått nedför berget kunde vi ju nästan, med vår sammanlagda slutledningsförmåga, ana att vi skulle behöva gå uppför igen. Som tur nog var det inte alls lika illa som the Giant Staircase; det var inte lika brant och det var riktiga trappsteg - inte hål i bergsväggen som innan. Efter en stunds vandrande och nästan lika lång önskan om att vi snart skulle få börja gå nedför, kom vi till Leura Falls. Leura Falls är ett större vattenfall; ett högt berg och vatten rann ner och runt hela berget. Det tillsammans med vattnets forsande ljud och solen som sken på vattnet så att det glänste, gjorde helheten till bland det vackraste jag har sett.

Efter att ha gått ett par sisådär 3-4 timmar bestämde vi oss för att ta nästa "avfart" tillbaka till stationen. Vi hade i och för sig gått så långt att vi fick hoppa på en tågstation senare. Det var inga problem att sova på tåget efter den här dagen. Äntligen kändes det som att vi var i Australien!

New Year's in Sydney

Harbour St, Sydney 00.39 GMT+11

Dagarna försvinner in i varandra här borta. I torsdags kommer jag knappt ihåg vad vi gjorde, men i fredags vet jag att Anton och jag tog bussen till Bondi beach för att utnyttja det fina vädret som dragit in över staden. Vågorna var inte tillräckligt höga för att det skulle vara badförbud längs hela stranden, men de var nog så höga ändå. Anton och jag hoppade över och dök igenom de vågor vi hann med, och resten drogs vi bara med. Vi tog igen oss efter det genom att ligga och päsa i solen på stranden.

I lördags var det nyårsafton. Anton och jag var och handlade lite på dagen, och sen gjorde vi oss fina för vi skulle nämligen hem till Simone och Louise på nyårsmiddag på eftermiddagen. De hade lagat fetaost-fylld kyckling, klyftpotatis och sallad. Dessutom hade de blandat flera flaskor av en drink, bestående av goon, läsk och bär. Goon är ett billigt vin, och vi har druckit det innan men aldrig riktigt läst innehållsförteckningen, och när Simone sa att vi inte skulle läsa den kunde vi ju inte låta bli. Goon är i alla fall gjort på fisk, mjölk, nötter och ägg! Det stod ingenting om druvor överhuvudtaget. Men är man backpacker i Australien så är man, och då dricker man goon - och det gjorde vi! Efter någon timma av utsökt mat och fisk-dryck, bestämde vi att det nog var dags att börja vandra ner mot hamnen för att få en plats till kvällen. Vi var alla exalterade över fyrverkerierna och firandet. Jag har sett fyrverkerierna på tv i Sydney många nyårsaftnar, och förväntningarna sänktes ju inte med de bilderna i tankarna. Det fanns många områden, mest parker, att se fyrverkerierna ifrån och de flesta var mitt i stan. De flesta av dessa områden hade varit öppna sedan klockan 12 på förmiddagen så människor hade redan suttit där i många timmar. En kille vars namn är Alexander (ännu en svensk, ännu en skåning...), som vi träffat några kvällar tidigare, hade tydligen hittat ett bra plats att se fyrverkerierna ifrån och dit ville vi också. Med sin exceptionella vägvisarförmåga lyckades han få fram namnet på stället, Point piper, och förklara att det "är på andra sidan vattnet" men "nej, inte på andra sidan bron". Med det i bagaget tog det oss någon timme att lyckas hitta någon i myllret av människor som visste var Point piper faktiskt ligger och hitta en buss som gick dit eftersom det inte ligger inne i stan. Vi stod förvisso på en busshållplats när 21-fyrverkerierna gick igång (en mindre uppvisning), men när vi kom fram till Point piper och den plats Alexander pratat om var det värt det. Vi satt på några klippor precis nere vid havskanten och hade, från håll, utsikt över operahuset, Harbour Bridge och Sydney skyline. Här var vi inte mitt i fyrverkerierna, det var inte mycket folk (i stan var det flera miljoner så klart) och vi kunde sitta och dricka och äta det vi själva tagit med. Vi satt där i två timmar och pratade och åt och drack och tittade på den redan fantastiska utsikten och försökte inse att det var nyårsafton och att vi befann oss i Sydney. Där vi satt var det lugnt och vi såg segelbåtar ligga och guppa i det mörka vattnet och hörde vågorna slå in mot stenarna och skratten från spanjorer, australiensare, fransmän och andra. Det började närma sig midnatt, och med en minut kvar började en klocka, på en jätteskärm uppsatt på Harbour Bridge, räkna ner sekunderna. Vi på klipporna räknade ner med klockan och arm-i-arm - Simone, Louise, Anton och jag - hoppade vi in året vid tolvslaget. Alla tjoade av förtjusning och skrek "Happy new year!" för fulla halsar. Med tolvslaget satte de riktiga fyrverkerierna igång och jävlar, vilken show det var! Jag kan inte beskriva hur det faktiskt var, för det är någonting man måste uppleva i verkligheten - och det är ganska häftigt. Jag kan säga att det var storslaget och fantastiskt, och det kom från bron, skyskrapor och från marken. Senare åkte vi in till stan igen, och alla gator var stängda och det var så fruktansvärt mycket människor ute. Det var en häftig nyårsafton i Sydney.

I söndags, på nyårsdagen, var vädret fortfarande klockrent. Anton skulle jobba två pass, dag och kväll, och jag och svensken Alexander åkte till Manly beach. Alexander ville surfa och jag trodde att jag kunde lära mig. Vi kånkade två surfbrädor ner till hamnen (jag såg nog ganska cool ut, bärandes på surfbrädan, i alla fall), och tog förjan (med en miljon andra människor...) till Manly. Alexander försökte visa mig hur man ligger ner på brädan och hur man ska ställa sig upp när man fångar en våg. Jag kan inte påstå att jag går runt och säger att jag kan surfa nu, men man är bara så bra som sin lärare! Vi struntade i surfningen lite och stack och badade istället. Men innan vi gick fick Alexander visa sina skills så klart. Och sen skulle det prompt tas en bild med mig och den jäkla surfbrädan!

I dag sov Anton och jag länge (...) och sen har vi legat uppe på vårt tak och solat och badat i poolen. Vi har förberett mat och planering till vår resa till Blue Mountains imorgon. Och till sist, nu på kvällen, gick vi ner till Darling Harbour (en hamn närmre oss) och tog en drink med Simone och Louise medan solen gick ner över Sydney.