Bush walking in the Blue Mountains

Harbour St, Sydney 17.15 GMT+11

I tisdags var det dags för äventyr - Anton och jag besökte Blue Mountains National Park. Som alltid när man ska upp tidigt nästa dag och göra något spännande kan man ju aldrig sova, så vi vaknade klockan 7 tisdag morgon med knappt 5 timmar sömn bakom oss. Först hade vi tänkt åka till Blue Mountains med ett företag som arrangerar resor dit, men efter att fått höra från flera håll att det inte var värt de cirka 70 dollarna, var vi lagom nöjda med oss själva när vi istället betalade $11.40 för en tur-och returbiljett med tåg. Vi tog tåget till en liten stad cirka två timmar utanför Sydney, Katoomba, där det är mest vanligt att utgå till nationalparken ifrån. Det var en riktigt varm dag i tisdags och inte ett moln fanns att se på himlen. Vi gick till turistinformationen och fick tag i en karta och valde en rutt att gå. Direkt möttes vi av en storslagen utsikt över Blue Mountains. Bergskedjan kallas Blue Mountains för att de många eukalyptusträd som växer där avger en olja som fyller upp luften och som får en blå färg. Det andra som mötte oss var bergskedjans stora turistsymbol: The three sisters. Det är en klippformation som fått sitt namn efter en aboriginisk legend som säger att en ålderman förvandlade tre systrar till sten.

Vår första utmaning på denna utflykt var att ta oss nedför berget vi befann oss på, via den så kallade Giant Staircase. Det är en väldigt smal, väldigt brant trappa som kringlar sig nedför berget och tar en ca 300 meter vertikalt. Man kan gå både upp- och nedför trappan, men det är väldigt trångt att mötas. I början tackade jag innerligt vår planering att vi gick nedför och inte uppför, men efter flera hundra branta trappsteg skakade mina ben så mycket av att hålla emot min kropp från att falla att jag började önska att vi snart skulle börja få gå uppför istället. Med allt detta bergsklättrande började det snart kännas som om vi var på väg mot Mordor.

Vi kom till slut nedför berget, och för en stund blev vandringen lite lättare. Vi gick på stigar inne i skogen och det var skönt att få vara i skugga en stund. Vi satte oss inne i skogen på en bänk och åt vår medhavda mat. Vi hade tagit med pasta/kyckling-sallad, kex, äpplen, morötter och massa vatten och allt behövdes. Vi vandrade vidare och bara fascinerades av den vackra naturen runt omkring oss. Vi kom till ett litet vattenfall och så varma och svettiga som vi var, var det skönt att svalka sig i vattnet. 

Ännu skönare blev det eftersom efter det lilla vattenfallet var det dags att börja gå uppför igen. Har vi en gång gått nedför berget kunde vi ju nästan, med vår sammanlagda slutledningsförmåga, ana att vi skulle behöva gå uppför igen. Som tur nog var det inte alls lika illa som the Giant Staircase; det var inte lika brant och det var riktiga trappsteg - inte hål i bergsväggen som innan. Efter en stunds vandrande och nästan lika lång önskan om att vi snart skulle få börja gå nedför, kom vi till Leura Falls. Leura Falls är ett större vattenfall; ett högt berg och vatten rann ner och runt hela berget. Det tillsammans med vattnets forsande ljud och solen som sken på vattnet så att det glänste, gjorde helheten till bland det vackraste jag har sett.

Efter att ha gått ett par sisådär 3-4 timmar bestämde vi oss för att ta nästa "avfart" tillbaka till stationen. Vi hade i och för sig gått så långt att vi fick hoppa på en tågstation senare. Det var inga problem att sova på tåget efter den här dagen. Äntligen kändes det som att vi var i Australien!