Anton har ordet

Så har vi landat i vår vardag igen efter avstickaren till Nya Zeeland och vi fortsätter att klättra upp längs östkusten. Vårt första stopp blev i Agnes Water/Town of 1770 där vi äntligen blev ett med Australien när vi surfade på de små vågor som rullade in mot den kritvita stranden. Första dagen satsade vi på en tre timmar lång surflektion där instruktören gick igenom allt från grunden, och ett antal kallsupar senare så hann faktiskt både Vonka och jag ställa oss på brädan innan vi ramlade. Dagen därpå hyrde vi surfbrädor och fortsatte vårt nötande på egen hand.

Efter 1770 for vi upp till Airlie Beach varifrån båtarna ut till de paradislika Whitsundays-öarna avgår. Två nätter med helpension ombord på en segelbåt hade vi att se fram emot. Särskilt jag längtade efter den utlovade grillkvällen och pastaaftonen. Så mycket större blev då besvikelsen när vädrets makter ville annorlunda och sände ösregn och vilda vågor och gjorde nästan hela båten sjösjuk. Veronica klarade sig hyggligt och kunde äta av grillbuffén men själv gick min mage bara med på att ta emot ett par riskorn, sedan var det stopp. Den första natten var het, fuktig och gungig men när vi vaknade dagen därpå lyste solen över det turkosblå havet, och tidigt på morgonen gick vi iland på en av öarna. Det var regnskog och mycket fint, men häftigast var den finkorniga och bländvita stranden. En colombian liknade sanden vid kokain. Efter strandhugget seglade vi vidare och stannade vid ett korallrev för att snorkla. Tydligen var det ingenting att jämföra med det Stora Barriärrevet, men det var sannerligen häftigt nog för oss. Fiskar i alla storlekar och färger simmade omkring bland koraller som bildade ett intrikat och surrealistiskt landskap. Mitt i allt stötte vi på en stor havssköldpadda som var uppe vid ytan och andades och sedan dök undan från våra nyfikna cyklop. Att snorkla var en härlig och spännande upplevelse och nu är vi ännu mer taggade för dykningen i Cairns!

För tillfället befinner vi oss i Townsville och i morgon ska vi med en tysk som vi träffade i Hervey Bay på födelsedagskalas hos en av hans vänner. Hur länge vi stannar här återstår att se, men de 320 soldagarna som staden har varje år är ju inte direkt något som talar till dess nackdel.

Kiwi experience

Flygplatsen, Christchurch

På grund av begränsad internettillgänglighet, laddningsmöjligheter och skrivro ska jag först nu sammanfatta min och Antons lilla semester på Nya Zeeland. För tillfället sitter jag på Christchurch internationella flygplats, där jag har mycket tid att slå ihjäl.

Vår resväg

Anton och jag var ivriga på att komma iväg från Auckland, så tidigt morgonen efter att vi ordnat vår lilla husbil gav vi oss iväg. Vårt första stopp blev staden Rotorua, sydväst om Auckland (följ vår utmarkerade resväg på den så lämpligt bifogade Nya Zeeland-kartan). Staden är känd för sin Maorikultur (upplysning: Maori är Nya Zeelands ursprungsbefolkning) eftersom så mycket som 35% (…) av befolkningen i staden består av Maori. Staden är också känd för sina varma källor och gejsrar, så Anton och jag tänkte att vi slår två flugor i en smäll och drog alltså till Rotorua. Vi betalade inträde till en Maoriby (Whaka) som lägligt nog var byggd på ett område med varma källor. Vi gick på ett dansuppträdande och på en guidad tur inne i byn, och som underförstått var det hela ganska kommersiellt. Vi fick under den guidade turen se bubblande lerpölar, kokande vattenkällor och en gejser men vi fick veta väldigt lite om Maorikulturen och deras traditioner. Guiden pratade mest om hur de levde i dag och hur de har ”det bästa från två världar” och vi förstod hur mycket Maoribefolkningen anpassat sig efter de européerna. Till någon tröst så var i alla fall Maorimänniskorna en riktig del av befolkningen, till skillnad från aboriginerna i Australien där deras prylar marknadsförs som bara den (så som bumeranger) men där de själva knappt finns kvar. Det verkar bara vara jag som tycker att det är konstigt att man reser till andra sidan jorden och där bor européer!

Dagen därpå åkte vi norr igen, mot Bay of Plenty och staden Whakatane. Vi åt vår mat med fin utsikt över havet och åkte en bit till, till en strand i byn Ohope. Där stannade vi några timmar och badade och solade innan vi letade upp ett gömställe att parkera på under natten eftersom ”there is no freedom camping in Whakatane” (som tanten på infocentret surt informerade oss om). Att hitta en campingplats som var gratis och hade toalett relativt nära var en ständig kamp under resan och mina hämningar till att uträtta mina behov ute tvingades att minska. Nästa mål blev staden Gisborne, på östkusten, för att hälsa på Johanna – en bekant från Sverige. Egentligen var det ett litet område utanför Gisborne som kallas Tatapouri där Johanna höll till. Där bodde hon på … som anordnade hajdykningar, surflektioner och matning av stingrockor. Vi började besöket med att spela golf på en närliggande äng (där jag inte gjorde succé, putting it nicely) och till kvällen satt vi och några andra besökare ute vid stranden vid en eld och pratade och spelade en och annan (drick-) lek. Dagen därpå blev dock ännu mer spännande då Anton och jag följde med ut på en tur för att mata stingrockor. Vi fick varsina fiskarbrallor (med påsydda gummistövlar) och ett bambuspett. Utrustade med detta vandrade vi ut i havet och lockade på rockorna med bete. Och om de kom! Flera stycken, två eller tre upp till 1.5 m breda (!), simmade runt oss och försökte klättra upp på våra ben för att fånga ett fiskbete. Jag stack ner handen i vattnet för att mata en rocka men istället hörde jag bara ett splash! och kände ett ordentligt bett i handen! Tydligen kom en 1-meters ”Yellow King Fish” och knyckte fisken ur handen på mig. Som om inte det var nog, kom en stor stingrocka och sög hål på mina byxor så att de började läcka in. Efter det var jag ganska nöjd med upplevelsen och tyckte det var okej att vi gick upp. Väl uppe fick jag ett aloe Vera-blad att pressa ut gel från som jag smetade på min blödande hand. Senare på eftermiddagen drog vi vidare och åkte långtlångt innan vi kom fram till staden Taupo på kvällen. Egentligen var det kanske inte så långt, men vår husbil vägde en hel del och när vi körde runt där upp och ner bland bergen på en väg som kallades ”highway” men som inte liknade en motorväg mer än… liknar en…, så låg vi mest i 40 km/h… Vi stannade och sov vid en stor sjö som också hade varma källor, och då vi upptäckte att gasen till spisen (ja, vi hade ett kök) hade tagit slut, gick Anton ut och lade ner några ägg i det nästan kokande vattnet. Sen sov vi.

Nästa morgon var det tänkt att vi skulle bestiga Mount Doom från Sagan om ringen-filmerna i nationalparken Tongariro, men den drömmen krossades när vi vaknade upp till dagens väder. Det regnade och var alldeles dimmigt, vilket gjorde det omöjligt att ens se berget om vi så var uppe på det, talade de om för oss på informationscentret. Vi gick istället en två-timmars promenad nere vid fjället (som var förvånansvärt likt det svenska fjället) och lämnade Tongariro med målet att bestiga Mount Doom kvar på The Bucket list. Efter att ha upptäckt att det inte verkade så himla mycket att se och göra på vägen ner till Wellington, körde vi hela vägen ner till just Wellington den dagen. Vi kom fram till kvällen och hittade en gratisparkering precis vid havet som utnyttjades av många andra backpackers med bilar. Nästa dag gick vi runt i ett soligt Wellington – en stad som inte alls påminde om en huvudstad, men som var mysig och vacker. Staden påminde faktiskt mycket om en medelhavsstad. Vi var på några muséer och gick runt och tittade i affärer. Längre tid ville vi dock inte tillbringa i ”storstäder”, utan nästa morgon tog vi färjan till sydön. Resan tog tre timmar och vi anlände till byn Picton. Vi utnyttjade resten av dagen genom att åka till en vingård och smaka på vin hos en ganska snorkig värdinna. Men Anton och jag frågade på om druvorna och gården och köpte absolut ingen flaska för 30 dollar, hur malplacerade värdinnan än tyckte att vi var. Till min stora spänning och förväntan hade vi nästkommande dag bokat en delfintur. Det innebar att vi åkte ut på havet med en båt och skulle se delfiner, och jag skulle till och med få simma med dem! Vädret var inte det finaste, men det rubbade inte mitt humör. Turen blev verkligen lyckad då det var många delfiner som kände sig sociala den dagen och ville leka med några fåniga turister. Vi hoppade i (det iskalla) vattnet med våra våtdräkter och snorklar och sjöng melodier genom rören för att få delfinerna nyfikna och stanna kvar. Det får nog bli det häftigaste jag sett – delfiner simmandes under mig i havet! Och det var inga små delfiner heller – de var mellan 3 och 4 meter långa! Förutom att vi simmade med dem så såg vi de också hoppa och leka längs vår båt och framför en färja som flöt förbi. Det var värt de dyra pengarna, kan jag lova.

Det fanns ingen tid att förlora, så Anton och jag åkte vidare västerut till nationalparken Abel Tasman – döpt efter holländaren som ”upptäckte” landet och döpte det till just Niew Zeeland. Vi stannade på en betalcamping över natten (eftersom ”there [was] no freedom camping” i området) och nästa dag gick vi upp tidigt för att vandra i parken. Det var helt perfekt väder; klarblå himmel och varmt. Nationalparken ligger längs med havet och vi hade hela tiden en fantastisk utsikt över vattnet. Vi hade tänkt gå hela dagen, men efter knappt två timmar stannade vi och åt vår lunch (mosade pannkakor) på värsta paradisstranden och efter det kände vi inte för att gå vidare. Våra bekväma och lyxiga jag fick oss att stanna kvar på stranden för att sola och bada och bara insupa den vackra miljön. Efter några timmar vandrade vi tillbaka igen. Vi började åka söderut och stannade bara för att sova. Nästa dag fortsatte vi att köra och kom ända ner till Franz Josef Glacier. Det finns två stora glaciärer nära varandra bland bergen där nere på västkusten; Franz Josef och Fox. Vi vandrade till Franz Josef-glaciären och det kändes verkligen som om jag befann mig i Sagan om ringen-filmen. Någonstans nära Mordor. Glaciären var hur häftig som helst, och Anton och jag läste på och försökte fatta hur isen stannade… isig nere i den varma temperaturen vid foten av bergen. På eftermiddagen lyxade Anton och jag till det genom att betala inträde till några varma pooler utomhus eftersom vi ändå behövde duscha (vilket var något vi inte gjort alltför ofta under resan). Vi gick mellan de 36-, 38- och 40-gradiga poolerna och kände oss ganska avslappnade efteråt. Dagen därpå besökte vi även Fox Glacier, vilken var precis likadan som den tidigare men cool ändå, innan vi åkte vidare (herregud vad vi åkte!) ända till Queenstown. Och oj, vad jag blev kär i Queenstown! Det var en liten, mysig, modern, fjällby precis vid en stor sjö och omringad av snöklädda berg. Queenstown är känd som äventyrens huvudstad, och Anton hoppade världens högsta bungy jump, 134 meter (jag hänvisar till Facebook där ett videoklipp över hoppet är uppladdat).

Eftersom vi inte hade fått bestiga Mount Doom, tänkte vi att vi i alla fall skulle vandra runt på Mount Cook – Nya Zeelands högsta berg med sina drygt 3500 meter nånting. Men icke, för dagen vi kom dit var det givetvis ösregn och dimma och vi såg knappt berget överhuvudtaget. Något sura åkte vi vidare (för i det skitvädret ville vi inte stanna) ända till östkusten och staden Akaroa. Till dagen därpå bokade vi i alla fall en ridtur uppe bland bergen. Det blev bara Anton och jag på turen och det var riktigt roligt – även fast att det hade varit ännu roligare med lite mer galopperande. Anton fick på sig en väldigt ful hjälm men han var riktig duktig och tyckte också att det var roligt. De sista dagarna har vi spenderat i Christchurch, vilket inte var speciellt lyckat eftersom hela staden är avstängt på grund av förra årets (!) jordbävning. Det blev bara en himla massa åkande runt runt (och en massa svärande) för att hitta en väg som inte var avstängd. De hade byggt upp ett provisoriskt litet centrum där några få affärer fanns i fula baracker och containrar. Inte mycket att göra i Christchurch, alltså. Vilket i och för sig berodde på att det i princip inte fanns.

Det var alltså en sammanfattning av vår lilla semester på Nya Zeeland. Det har varit tre intensiva veckor, men väldigt roliga. Men det ska bli skönt att åka tillbaka till Australien också. Det ska bli skönt att få duscha när man behöver, och sova i en säng, och inte behöva åka runt och leta efter en toalett. Och det ska verkligen bli skönt att slippa betala för bensin. Herregud, jag vill inte ens tänka på vad den här lilla spontanresan har kostat mig.

Nu har vi väntat på flygplatsen i 13 timmar och det är ganska drygt, kan jag lova. Vi kom vid 14 i eftermiddags och planet till Brisbane går inte förrän 07. Vi har läst, gått runt i butiker, läst, ätit. Jag tog en dusch, vilket var den skönaste dusch jag fått sen jag åkte hemifrån. Det var ett riktigt badrum (inte bara en dusch med en pall att lägga kläderna på) och det var fräscht och det fanns varmvatten och det var till och med en ordentlig kran (alltså inte en kran där trycket ökar med värmen eller ännu värre: två kranar, som engelsmännen annars så envist håller fast vid). Jag har också försökt sova här på golvet, men AC:n gör det så kallt när man ligger stilla på golvet (och golvet är väl inte heller så bekvämt). Men jag har en flygresa och en lång bussresa framför mig där jag kan sova. Åh, så härligt!

(Kiwi har alltså tre betydelser i Nya Zeeland: frukten, en ovanlig liten fågel med lång näbb och nya zeeländare – alltså inte Maoribefolkningen, utan européerna. Det enda vi såg var människorna. Inte ens en sketen kiwifrukt fick vi smaka – i mataffären hittade vi bara svindyra kiwis importerade från Italien. Lovely.)

A well-deserved vacation

Frienz hostel, Auckland

Anton och jag kände att vi behövde lite semester från vår vardag (och från regnet) i Australien, så vi drog till Nya Zeeland. Vi var i Brisbane och bodde på ett mysigt vandrarhem, men det regnade och det fanns inte mycket mer att göra än att sitta och titta på film med våra vandrarhemsvänner. Vi hade det ganska trevligt ändå fast att vår kenyanska vän James kom fram till, efter den svenska versionen av Män som hatar kvinnor, att han ”will never go to the Swedish woods”. Den 26 januari var det Australiens nationaldag, men Brisbane hade ställt in det mesta av sitt firande (inklusive raketer) på grund av allt regn. På själva nationaldagen var det givetvis ganska fint väder, så Anton, jag och tyskan Jonas från vårt vandrarhem gick på det enda firandet som fortfarande ”gällde”: ett kackerlacks-race! Jag var, som väntat, skeptisk (läs livrädd och totalt motvillig) från början och det minskade inte med tiden. Vi satt på en liten läktare runt en plan där de släppte ner kackerlackor, 40 åt gången, som personer hade köpt och satsade på. Jag förstod inte riktigt poängen med tävlingen, men jag var också för upptagen med min ångest över att domarna kastade ut kackerlackor över publiken. Jag tyckte det var elakt (mot oss och mot kackerlackorna) och till min stora lättnad gick vi efter två tävlingar. Men det var roligt att se alla australiensare (kallade Aussies här) klädda och målade i landets färger och sjungandes: ”Aussie, aussie, aussie! Oi, oi, oi!”.

Efter tre nätter i Brisbane och en massa regn och kackerlackor tog vi bussen 5 timmar norrut, till en by som heter Hervey Bay. Vi blev lite försenade för att vägen hade svämmat över, men till slut kom vi fram. Byn är mest känd för anslutningen till den kända och vackra ön Fraser Island. Dessvärre regnade det lika mycket (om inte mer) i Hervey Bay och Anton och jag ville inte betala 300 dollar för två nätters campande på en regnig ö. Även denna vistelsen berikades till största del av våra vandrarhemsvänner, denna gång bland annat en tyska och en engelsman. Men Anton och jag kände oss rastlösa och det kändes som om vi bara slösade pengar på att bo på vandrarhem och inte göra någonting alls, så vi kom fram till att något måste göras. När vi kollat upp vädret och hört från flera håll att det regnar längs hela östkusten och att det skulle fortsätta, bestämde vi oss för att åka till Nya Zeeland nu. Flygexperten Anton kastade sig på datorn och in på sina specialsidor och bokade en billig resa två dagar därpå. Dagen efter tog vi den 5 timmar långa bussen tillbaka till Brisbane, sov där en natt och i går flög vi till Auckland. När vi checkade in i Brisbane blev vi tillsagda att vi är tvungna att ha returbiljett, så vi köpte den billigaste vi kunde hitta om ungefär tre veckor. Vår plan med Nya Zeeland har från första början varit att uppleva den äventyrliga sidan av landet, så om vädret inte är perfekt här gör det inte så mycket. Vi kom sent i går kväll, men i dag satte vi genast igång med förberedelser. Till eftermiddagen hade vi fixat en hyrbil (läs hyrbuss!) till ett (tydligen) ovanligt bra pris. Anton och jag funderar på om vi ens får köra en sån här stor bil hemma… Men vi är ju på andra sidan jorden och här verkar det okej! Och vi är fullt försäkrade (och därmed snart totalt utfattiga) så kraschar vi behöver vi i alla fall inte betala. Den är så stor för att den har fyra sovplatser, ett kök och till och med en liten nödtoalett. Herregud, det är en liten rullande lägenhet vi har köpt! Imorgon beger vi oss ut i den Nya Zeeländska bushen.

Rain in the Sunshine state

Aussie Way hostel, Brisbane 22.15 GMT+10

Med vårt smidiga busspass hoppade Anton och jag på en buss från Byron Bay i söndags som tog oss till Guldkusten och Surfers paradise. Vi lämnade delstaten New South Wales och åkte in i Queensland – The Sunshine state. Solskensstaten bestämde sig direkt för att göra revolt och skickade ett ösregn över Anton och mig väl framme i Surfers paradise. Vårt vandrarhem Sleeping Inn kom och hämtade oss på busstationen i den transport vi tyckte att vi förtjänade: en limousine. Den tog oss cirka 400 meter till vandrarhemmet. Vandrarhemmet var ganska sunkigt och omodernt. Det var inte speciellt rent och det fanns knappt någon köksutrustning. Anton och jag lämnade våra saker och begav oss ner till stranden. Vi hade sett Surfers Paradise på håll när vi åkt med bussen och vi trodde först att det kanske var Brisbane vi såg. Det var en ganska häftig syn vi mötte: ett tjugotal skyskrapor belägna precis vid stranden. Det häftigaste när vi väl kom fram var dock stranden i sig. Den verkade sträcka sig oändligt långt och det blev uppenbart varför det kallas Guldkusten. Dessvärre skuggades stranden till stor del av de höga byggnaderna. Anton och jag lade oss på stranden en stund innan det började regna igen och vi skyndade tillbaka till vandrarhemmet.

Vi fick snart lära oss att högsta prioritet i Surfers paradise är att festa. Våra rumskompisar hade börjat dricka vid 12-tiden på dagen och kom in aspackade vid 17-tiden. Den tyska tjejen i vårt rum hade haft 5 veckor av det i Surfers paradise, och började hon inte dricka på förmiddagen verkade hon bara sitta och titta på film i soffan. Jag kan inte påstå att vi sammankopplade särskilt bra med våra rumskompisar. Det bor bara 19.000 människor i Surfers, och skyskraporna är främst hotellkomplex efter hotellkomplex - fulla med festande turister. Anton och jag har inget emot att festa – våra nära bekanta beskriver oss nog som riktiga festprissar – men vi är inga stora fan av det där framtvingade festandet som pågick i Surfers. Meningen är att man betalar 30 dollar för att gå i grupp runt till olika nattklubbar och träffa andra fulla turister (något som kallas att gå på ”pub crawls”), och det känns bara… fejk på något sätt. Hela byn kändes faktiskt ganska oäkta och påminde en del om Abu Dhabi. På måndagen kom i alla fall vår engelska vän Lynsey till samma vandrarhem som vi, och kvällen blev ganska bra då det var grillning vid poolen och efteråt satt vi inne och pratade med några engelsmän, finnar och en annan svensk. Dock hade vi sett till att boka en buss därifrån tidigt nästa morgon, för längre ville vi inte stanna. Det är synd att en sån fantastisk plats försummas av turisters festande. Jag måste nog hålla med de som påstår att paradiset är ”tragically lost”.

Brisbane var nästa anhalt och trots resan på en och en halv timma (egentligen en väldigt kort resa) så ösregnade det lika mycket här. Efter att ha fått reda på att det inte gick någon buss till vårt vandrarhem och att det skulle ta runt en kvart att gå dit, dröjde Anton och jag kvar en stund på centralen i hopp om att regnet skulle avta. Men ack, Solskensstaten verkade istället dra på ännu mer regn och vi bestämde oss för att det var lika bra att få promenaden överstökad. Vi var helt dyngsura när vi kom fram, men blev snabbt på bra humör när vi insåg att vi valt ett bra vandrarhem. Fint, rent och fräscht. Dessutom bor vi bara i ett 4-bäddsrum och vi betalar bara 26 dollar per natt. Det flyttade in två andra samtidigt som vi i vårt rum. Det var tydligen ett gift tyskt par, trots sina 20 respektive 22 år. De verkade roliga och lite annorlunda, och annorlunda märkte vi att de var när de berättade att de tyckte det var så dyrt här att de stoppade maten i fickorna inne på Coles (Australiens motsvarighet till ICA) för att slippa betala. De försäkrade oss om att de inte stjäl från småbutiker och verkligen inte från andra backpackers, men det hindrade inte mig och Anton från att låsa in våra värdesaker i skåpen i vårt rum när vi gick ut. Vi hade lagat mat och tagit det lugnt på vandrarhemmet någon timma, men när vi insåg att det inte skulle sluta regna gick vi ut till slut ändå. Det ösregnade och jag blev tacksam över regnjackan som jag släpat med mig (och svurit över ett flertal gånger). Vi gick längs floden som går igenom staden och på vägen tillbaka genom shoppinggatorna. Det verkar vara en fin och trevlig stad. Men på något sätt saknar jag Sydney – där kunde vi gå och äta choklad på ett café klockan 11 på kvällen och handla på Coles till klockan 12. Vi bestämde själva när det skulle vara dag och när det skulle vara natt. Det finns liksom ingen stad här (eller kanske någon annanstans?) som kan slå det, och då är jag hellre i byar som Byron Bay istället för andra storstäder. Men imorgon ska vi utforska vad mer Solskensstatens huvudstad har att erbjuda. Sol, förhoppningsvis.

Byron Bay: A new level of relaxation

Aquarius hostel, Byron Bay 01:11 GMT+10

I tisdags kväll lämnade alltså Anton och jag Sydney efter nästan sex veckor. Trots att vi är här för att mestadels resa runt kändes det lite vemodigt och skrämmande att lämna staden vi lärt känna. Det kändes på något sätt jobbigt att lämna våra nyutvecklade rutiner – vilka till en viss grad hade fått oss ganska bekväma. Men det kändes också jobbigt att lämna de människor som vi skapat relationer till. Jag tänkte att jag inte vill sakna fler personer än jag redan gör, men efter att ha reflekterat över det hela inser jag givetvis att min vistelse berikats till största del av de här människorna och det faktum att jag saknar dem betyder att jag har haft jävligt roligt! Dessutom finns det ingenting som säger att vi inte ses igen.

Det var i alla fall dags att resa vidare, och det kändes spännande! Vi hade bokat en buss från Sydneys central som gick klockan 23 till Byron Bay. Resan tog ungefär tolv timmar, och det var lika roligt som det låter. Bussen var fruktansvärt obekväm (värre än Swebus), men vi stannade med jämna mellanrum så att vi kunde gå ut och sträcka på benen. Det betydde dessvärre att det inte blev mycket sömn, men eftersom man fick en lättare nackspärr vid varje försök till att sova, spelade det väl inte så stor roll. Vid elva-tiden på förmiddagen var vi till slut framme i Byron Bay och Anton och jag tog vårt pick-och-pack och hoppade av. Utanför bussen stod en hop av personal från olika vandrarhem. Vi hittade en tysk tjej som representerade vårt vandrarhem Aquarius, och vi fick lasta av vårt bagage i en van och hoppa in. Vi visste inte att någon skulle hämta oss, och vi fick till och med en guidad rundtur i Byron Bay innan vi parkerade vid vandrarhemmet. Egentligen behövdes bil för varken rundturen eller skjuts till vandrarhemmet, för Byron Bay består till mestadels av en (kort) huvudgata som leder ner till stranden. Längs huvudgatan ligger små hus och byggnader med olika affärer och caféer, och på en korsande gata till huvudgatan ligger vårt vandarhem. Det tar oss två minuter att gå till stranden – om vi är riktigt långsamma. Vi slogs direkt över hur vänliga alla är här. Vi drog till stranden en stund innan vi kunde få vårt rum. Stranden var lång och vacker. Det är väldigt få hus som syns från stranden och det är inte heller packat med folk, vilket gör det mycket trevligare än Sydneys stränder. Senare fick vi vårt rum och det är mer som en liten lägenhet. Ett stort rum med fyra våningssängar, en balkong och stort badrum. Vandrarhemmet går i Byron Bays avslappnade anda och har pool, massagestolar och bar. Vi blev genast vänner med flera i vårt rum, och klockan 7 gick vi ner till baren för att äta. Varje kväll får man en gratis middag och varje kväll är det något jippo på vandrarhemmet. Vi gick samman med en engelska, två tyskar, en annan svensk, två holländare och en kanadensare och var med och tävlade i en frågetävling. Frågorna var allt ifrån gissa låten, gissa flaggan och, genom att titta på en bild av en person, gissa om det är en ”granny or tranny”. Vi vann inte, men kul hade vi. Efteråt drog vi till nattklubben Cheeky monkeys där bartenderflickorna hade målade överkroppar istället för tröjor och man dansade på borden istället för på ett dansgolv. Och i Byron Bay går man ut och festar i sina flip-flops.

På torsdagen låg Anton och jag på stranden nästan hela dagen. Sen gick vi längs huvudgatan och tittade. Det är verkligen en liten hippie-by; alla är hur snälla och prataglada som helst, byggnader är färgglada, människor spelar musik på gatorna, och alla har löst sittande kläder och flätor i håret. Jag gillar stilen väldigt mycket – det känns mycket mer avslappnat och härligt än i Sydney. På kvällen gick Anton och jag faktiskt och såg en bio: The girl with the dragon tattoo. Vi ville se hur den amerikanska versionen var, och den var faktiskt väldigt bra. Inte lika bra som den svenska, men bra.

För att ta en större del av hippie-kulturen här i Byron Bay gick vi upp ganska tidigt i går och gick på yoga. I Byron Bay finns alla möjliga sorters healing och terapier, men vi tyckte att yoga var mest tilltalande. Lektionen hölls uppför en liten trappa i ett hus precis på stranden. Vi var bara fem stycken som deltog, och vi hade utsikt över stranden och Stilla Havet. Vi höll på i 90 minuter och det var väldigt avslappande, men det var en lätt kurs så det var inte särskilt jobbigt. Jag lyckades faktiskt somna de sista tio minuterna. Efteråt gick vi ut på stranden och tog ett dopp i havet. Det var en ganska bra start på dagen. Vi har träffat en väldigt rolig fransyska i vårt rum; Sasha. I vårt rum finns det en dörr till ett dubbelrum, dit det kom ett nytt par. Sasha hoppade på dem när de kom och utbrast: ”No sex!”. Hon förklarade att hon inte kunnat sova på grund av ett annat par som bott där inne tidigare och fortsatte, på härlig fransk brytning: ”And if you sex, be quiet! And oh… welcome!”. När Sasha skrämt det nya paret tillräckligt, gick vi ner och åt middag och lyssnade på karaoke. Sen gick vi till en bar på stranden och lyssnade på livemusik, och Anton och jag avslutade kvällen med en glass på stranden.

I dag gick Anton, jag och engelskan Lynsey en promenad upp till Byron Bays fyr. Det var en ganska rejäl promenad och många trappor igen. Det var molnigt, men när jag gick där och kämpade mot gravitationen var jag tacksam över att solen inte värme min svettiga kropp ytterligare. På vägen upp stötte vi på en och annan kalkon och ödla. Nästan framme kom vi till en punkt där vi var längst ut på Byron Bays udde. Det är också så långt österut man kan komma på australiensiskt fastland. Så i dag var bort från hemma jag någonsin varit. Uppe vid fyren hade vi väldigt fin utsikt. Vi tog en paus och köpte lite mat innan vi började gå ner igen. Lynsey var sugen på att surfa när vi kom ner på stranden igen, så vi gick och hyrde en surfbräda. Men jag har varit väldigt förkyld de senaste dagarna och kände mig inte speciellt bra, så medan Anton och Lynsey övade gick jag tillbaka till vandrarhemmet och sov en stund. Nu på kvällen har vi ätit, deltagit i en limbo-tävling (där Anton kom tvåa!) och suttit nere på stranden och pratat. Avslappnat, som sagt!

Anton har ordet

Om avsked, fåglar, komedi, vandring och ett litet blixtformat ärr.

Så har den sista kvällen i Sydney kommit och vi har börjat förbereda oss inför morgondagens avfärd till Byron Bay. Ett bussbiljett giltig i 90 dagar och med obegränsat antal stopp ska sakta men säkert föra oss upp längs östkusten och slutligen till staden Cairns. Efter dryga månaden här ska det bli skönt att komma ut och få röra på sig igen och se någonting nytt! Våra danska vänner åkte förra veckan till Melbourne innan de far hem nu på onsdag, och som en liten avskedstillställning köpte vi fyra i måndags varsitt lyxigt bakverk och satte oss vid hamnen och njöt av utsikten. Det kändes vemodigt att säga hej då, men vi kommer förhoppningsvis att ses igen.

Sedan Veronicas senaste inlägg har vi besökt Botaniska trädgården ännu en gång och förutom all exotisk grönska så träffade vi också på flera kakaduor. Tack vare våra kex så kunde vi locka dem till oss, och till och med på oss! Vi har också varit på en stå-uppkomediklubb och det var väldigt roligt! Det hela inleddes med att kvällens konferencier värmde upp oss med några skojiga små skämt och sedan löste den ene komikern av den andre. Förutom australiensare så gästades scenen denna kväll också av en tjomme från Amerikas Förenta Stater, och han satte skämten mitt i prick när han pratade om sina erfarenheter som student i Tyskland... Ett glas rödvin höjde nivån på kvällen ännu ett snäpp.

I går träffade vi Vonkas före detta arbetskamrat, Linn, som precis kommit till Sydney för att arbeta som au-pair. Tack vare henne så tog vi oss upp i någorlunda tid på morgonen för första gången på ganska länge... Vi tog bussen till Coggee och därifrån vandrade vi längs kusten upp till Bondi där jag tog mig ett dopp. Utsikten från promenadstråket över havet var fantastisk, och vågorna som slog in mot klipporna var mäktiga.

Och så var det den lille trollkarlspojken... Harry Potter-utställningen turnerar världen över så att den råkade vara här samtidigt som vi var ju kul. Jag hoppas att om någon som är en riktig beundrare av Harry med vänner läser det här har vett nog att bli redigt avundsjuk. Inte nog med att vissa besökare blev sorterade av den äkta hatten så förevisades också mängder av rekvisita ifrån filmerna. Bland dessa fanns de flesta huvudkaraktärernas kläder, utrustning och andra tillhörigheter. Hagrid visades i naturlig storlek och att gå in i hans stuga var lite som att bli Nils Karlsson Pyssling i Astrid Lindgrens värld. Det bästa av allt var förmodligen att bönorna jag köpte i shopen. Berties i alla smaker, och jag och Veronica har fått små godisar med smak av jordmask, körsbär, ruttet ägg och tvål... Dessvärre var det strikt fotoförbud inne på utställningen, men med lite smusslande lyckades jag fånga Bellatrix klädnad på bild.

Nästa jag skriver här har vi förhoppningsvis färdats ett antal mil norrut och sett vilda kängurur. Om inte levande så åtminstone någon av alla dem som ligger påkörda längs vägkanten... Mors.

Meeting koalas

Harbour St, Sydney 02.03 GMT+11
Efter Blue Mountains-visiten blev jag väldigt laddad över att åka iväg på fler utflykter. Det känns ofta som om vi inte befinner oss i Australien när vi sitter här i centrala Sydney, då det är som vilken annan storstad som helst i vissa avseenden (men inte alls i andra så klart). Jag menar att vi glömmer bort lite av den äventyrliga, Bernard och Bianca-bilden av Australien jag har haft. Hur som helst så blev det ännu en liten utflykt för min del i lördags, då jag följde med Lundabon Alexander till en slags djurpark; Featherdale Wildlife Park. Anton bestämde sig istället för att besöka en unik, turnerade utställning av Harry Potter-filmerna på ett museum här i staden, vilket jag gärna också hade velat se men tyckte var för dyrt. (Anton återkommer med ett gästinlägg om sin upplevelse och sin syn på andra händelser här i vår vardag - ha tålamod). Alexander och jag tog i alla fall tåg och buss på lördagsförmiddagen till djurparken, dit vi betalade 20 dollar var i inträde. Vi har varit i Australien i snart 6 veckor (!), men vi har ännu inte sett någon känguru eller koala. Eftersom jag visste att jag skulle få se det nu var jag väldigt exalterad och den känslan lämnade inte mig på hela besöket. Först tittade vi på fåglar, som till exempel papegojor och till och med pelikaner! Vi såg sköldpaddor och ödlor. Och sen kom vi till koalorna. De var så fruktansvärt söta där de hängde sovandes i ett eukalyptusträd. Vi fick klappa en koala också, men jag vågade knappt för jag tyckte så synd om den. Koalorna, och de flesta andra djuren för den delen, verkade ha så lite plats att röra sig på och ingenstans att gömma sig. Vi kom till kängururna och det kändes lika overkligt som koalorna så klart. De hade flest vallbyer och inte kängurur och - oj, vad små de var! Vi såg flera som hade små ungar i sin pung. Det är svårt för mig att beskriva känslan av att vara där, men jag var konstant fylld av spänning och hoppade av förtjusning för varje nytt djur vi fick se. Vi såg dingos, wombats, ugglor, emuer, ormar och en krokodil! Givetvis kommer det att bli häftigare att se djuren i det vilda, men utflykten stillade min äventyrshunger något. Alexander var också på ganska bra humör och köpte en cowboy-hatt. Sen var han nöjd.

Denna lördag började tydligen Sydney Festival - en drygt 3 veckors lång gratis-festival
på Sydneys gator (jag älskar denna staden!). Vi gick ner till Hyde Park på kvällen och såg lite av en spelning och allt folk som var ute. Sen gick vi och satte oss ute på en bar/klubb nere vid Darling Harbour, precis vid vattnet, tillsammans med Simone, Louise och tyskan Marlene. Vi drack öl och vin, åt pommes frites och pratade. Det låter så äckligt härligt när jag berättar det för mig själv - och så härligt var det!

I dag besökte vi det naturhistoriska museet Australian Museum. Vi vandrade runt bland insekter, fåglar, aboriginsk konst och bäst av allt - dinosaurier och australiensiska djur! Mitt naturvetenskapliga sida gick på högvarv och jag läste varenda liten skylt i dinosaurier-avdelningen och hämtade Anton var och varannan minut när jag upptäckt något extra fascinerade. Jag provade att känna hur naturen luktade för 225 miljoner år sen, provade skrapa fram ett ben med en en borste och kände att jag måste ju verkligen bli arkeolog! Jag läste om människans evolution och vår mentala utveckling och kände att jag måste bli psykolog. Jag såg ett filmklipp om hur skelett fungerar och hur lika människans skelett är till andra djur och kände att jag måste läsa medicin. Men just nu tänker jag inte göra något av det. Nu tänker jag lyssna på musik tills jag somnar i mitt rum i Sydney och njuta av hur livet är just nu.