High pace

Westend Hostel, Sydney 20.20 GMT+11

Oj, vad mycket som har hänt sen sist. Jag har inte haft bra tillgång till internet, så nu blir det en lång uppdatering. På lördagsmorgonen fick vi checka ut för att det var fullbokat, men vi satt kvar ute på vandrarhemmets terrass och funderade på vad vi skulle göra. Jag har ingift släkt i Melbourne, så jag ringde mamman i den familjen. Hon heter Jackie Mencevski och verkade vara helt underbar när jag pratade med henne i telefon. Eftersom vi inte visste vad vi skulle göra härnäst, bestämde vi oss för att tacka ja till Jackies erbjudande att bo hos henne några dagar. Hon skulle hämta oss på eftermiddagen, så Anton och jag gick ner till Melbournes hamn och strand. Det var mulet och lite kyligt, så det var inte direkt läge att bada. Vi gick ut på piren och längst ut, på landsidan, träffade vi en 84-årig italienare som visade oss en pingvin som sov i en håla bland stenarna. Det var jättehäftigt! Jag kunde inte fatta att jag såg en vild pingvin. Vi såg en ”water rat” (jag vet inte vad det heter på svenska) gömma sig i en annan håla också.

Jackie och hennes son George (20 år) hämtade oss på vandrarhemmet senare på eftermiddagen och vi åkte hem till dem. De bor i en förort cirka 25 minuter från stan. Deras hus var nybyggt och väldigt fint. Vi satte oss ner i deras vardagsrum och drack kaffe, och vi fick träffa Jackies man och deras andra son Stefan (14 år). Hela familjen var jättetrevlig, men Jackie hade verkligen den ledande rollen i familjen. Hon sa att hon och hennes familj skulle hjälpa oss med vad de än kunde, och att vi skulle känna oss som hemma i deras hus. Vi åt middag senare på kvällen, och sen såg Jackie till att George tog oss till Melbournes kasino. Det var häftigt, och Anton och jag har ju inte varit på ett kasino innan eftersom vi är för unga hemma. Anton spelade lite Black Jack, och det gick bra för honom i början och han slutade i alla fall på plus minus noll. Kasinot var gigantiskt med flera våningar och inkluderade restauranger, barer, en nattklubb och en terrass med livemusik. Utanför sprutade statyer eld varje timme. Melbournes nattliv verkar leva upp till förväntningarna.

Anton och jag sov i gästrummet och, trots att vi varit hemifrån i knappt en vecka, kändes det helt underbart att ligga i en stor, bekväm säng i ett tyst rum. Vi blev verkligen bortskämda hos familjen Mencevski. Denna söndagen följde vi med på frukost ute på en restaurang, och sen åkte vi till ett plantage och plockade (stora) jordgubbar, nektariner och bigarråer. Aldrig har jag plockat jordgubbar i december i alla fall. Resten av dagen försökte Anton och jag ta reda på vad vi ville göra, och hela familjen engagerade sig i våra planer. Vi bestämde oss till slut för att åka till en ort norr om Melbourne som heter Shepparton och som ligger mitt bland områden med stora plantager. Där fanns ett vandrarhem som hade kontakt med olika farmer och som trodde att de kunde hitta jobb till oss snabbt. Vi behöver väl egentligen inte jobba just nu här, men eftersom det var så kallt i Melbourne kände vi att vi ville åka någon annanstans och då passade det sig att prova på ”farm work” i en eller två veckor innan jul och nyår. Det är ju en stor del av Australien, trots allt.


Nästa morgon tog vi farväl av familjen och tackade dem för deras hjälp. George skjutsade runt oss i deras förort så att vi fick köpa kläder som passar till att jobba ute på en odling (typ tunna, långa kläder). George var väldigt hjälpsam och det enda vi kunde erbjuda honom när han skjutsat in oss till centralstationen i stan var en ask med svenskt godis. Vi hoppade på tåget, och träffade givetvis en pratglad australiensare. Det tåg ungefär två timmar att komma fram till Shepparton och vi fick byta till buss efter halva färden. På Sheppartons station fick vi vänta ytterligare en timme på en indier som jobbade på vandrarhemmet vi skulle bo på. Han skjutsade oss till vandrarhemmet, och vi insåg att vi verkligen hamnat ute i bushen.  Runt om var ödemark, och det påminde om en gammal westernfilm. Det var dyrt att bo på vandrarhemmet, men indiern hade jobb till oss på en körsbärsodling redan nästa dag så vi betalade för en vecka och då blev det billigare. Vandrarhemmet var sunkigt och smutsigt, och stämningen blev inte bättre av att köket var kameraövervakat, då indiern satt och inspekterade disken. Diskade man inte före man åt sin lagade mat, fick man böter. (Det känns som om jag rapporterar inifrån ett fängelse.)  Anton lyckades hålla modet uppe bättre än jag, och det var bra. Vi gick och lade oss ganska tidigt, för vi skulle bli hämtade 05.20 nästa morgon. En van kom och hämtade oss och alla andra arbetare som bestämt och färden till fältet tog runt en timme. Väl framme blev vi tilldelade varsin plastlåda att knyta runt midjan och utan vidare instruktioner fick vi följa efter någon in bland träden. Vi blev tilldelade varsitt träd och varsin stege och sen var det bara att börja plocka. Det gick segt och långsamt och stegen var tung att flytta. Jag nådde inte längst upp bland topparna, men jag fick hjälp. Vi blev efter någon timme flyttade till en annan del av plantagen och blev tilldelade nya träd. Under dagen fick vi reda på, av de mer erfarna arbetarna, att vi får betalt i kontanter beroende på hur mycket vi plockar. Det lät inte bra för mig och Anton. Solen steg och det började bli riktigt hett. Det blev aldrig någon allmän rast och det var ingen som sa att man fick ta paus när man ville. Arbetsledarna sa till oss att plocka alla körsbär, bra som dåliga, men sen kom de australiensiska ägarna och skällde ut oss för att ha plockat dåliga körsbär. Jag hade fått ett riktigt stort träd som aldrig verkade bli klart. Arbetsledarna kom förbi mig titt som tätt och visade tekniken bakom körsbärsplockandet eftersom det gick så långsamt för mig. Mitt på dagen var Anton och jag så trötta och besvikna att vi höll på att börja gråta, och när vi äntligen fick gå fick vi veta att vi plockat 5.5 lådor var, vilket skulle resultera i 55 dollar (knappt 400 kr). På vägen tillbaka sa Anton till en av arbetsledarna att vi inte tänkte komma tillbaka nästa dag, så han skulle ta med vår lön nästa morgon till vandrarhemmet. Planen var att dra därifrån senare nästa dag. Vi fick inte våra pengar tillbaka på vandrarhemmet och efter att ha talat med Jackie i telefon och ett snällt par på McDonald’s (där vi utnyttjade gratis wi-fi) bokade vi en tågbiljett till Sydney samma kväll. Vi bad en tysk tjej på vandrarhemmet att ta emot vår lön och skicka den till Jackie i Melbourne och sen drog vi fort som fan därifrån.

Vi hoppade på nattåget mellan Melbourne och Sydney på någon liten station ute i ödemarken och resan tog 10 timmar. Men vi båda sov större delen av tiden. Väl framme lämnade vi våra väskor på vandrarhemmet Westend, men check-in var inte förrän senare. Vi gick runt i staden och gick ner till hamnen och operahuset. Det var… overkligt, precis som allt annat. Men vi hade nog ännu svårare att ta in det än vanligt för att vi var så väldigt trötta. Vi lade oss i en park tills vi kunde checka in. Vi fick rummet ”The Church”; en 32-bäddssovsal. Vi träffade genast tre andra svenskar; Ken från Göteborg och Rebecka och Helena från Åre. Ken skulle till Svenska Kyrkan i Sydney (!) och vi andra hängde på. På onsdagar har de Café Svensson, så vi fikade Ahlgrens bilar, lussebullar och pepparkakor. De andra hade varit borta längre, för Anton och jag har inte direkt börjat sakna svenskt godis. Men de norrländska tjejerna var väldigt trevliga och vi satt och pratade i flera timmar, medan det tyvärr ösregnade ute.

Bondi Beach

På torsdagen tog vi tunnelbana och buss till Bondi Beach tillsammans med Rebecka och Helena. Vädret var mulet och inte särskilt varmt men vi ville se det ändå. Vi hade en bild i huvudet att stranden skulle vara större än den faktiskt var, men alltihop var väldigt vackert. Senare på eftermiddagen fick vi säga hej då till norrlänningarna för de skulle dra vidare. Vi träffade en kanadensare, Wylee, som var ny på vårt rum och gick ut och tog en öl med honom. Nästa dag var det fint väder så vi drog till en ny strand, Manly Beach. Vanligtvis tar man färjan ut dit, men den var inställd så vi tog bussen. Wylee följde med och han verkade okej först, men blev faktiskt riktigt odrägligt efter ett tag. Det enda han tyckte var häftigt var att åka runt i sin ”truck” hemma på landet, dricka öl samtidigt och skjuta djur genom fönstret. Det var i alla fall härligt att ligga och sola och havet var fantastiskt! Vi hann tyvärr bara bada en gång, för sen kom massa ”blue bottles” in till land. De ser ut som ganska stora blåsor och de har trådar som bränner som brännmaneter. På vägen tillbaka gick färjan igen, och utsikten när vi åkte in i Sydneys hamn var obeskrivlig.

Manly Beach

Sydney Opera House & Harbour Bridge

Anton och jag har pratat mycket om hur vi ska göra. Vi vill jobba och vi vill verkligen uppleva Sydney. Dessutom ska vi ju vara ute ett tag så vi behöver jobba och vi kan stanna i Sydney ett tag. Men alla vandrarhem är fullbokade över jul och nyår, så vi har pratat om att skaffa en lägenhet. Vi kollade på en speciell sida på internet och hittade några som vi svarade på. En person svarade direkt igår, så idag tog vi bussen ut till Summer Hills som är en förort och kollade på den idag. Men det var mer en inglasad altan som man gick in i från baksidan av ett hus och det var sunkigt och, värst av allt, fullt med kackerlackor! Dessutom var det ganska långt från stan. Vi åkte tillbaka och sen blev det snabba ryck. Vi såg en annons om en lägenhet på en lyktstolpe, ringde och sprang till China Town för att titta på den. Det var en kinesisk kvinna som hyrde ut ett rum i sin lägenhet, och det var på våning 9 i ett alldeles för lyxigt lägenhetshus. Det var dyrt, men var egentligen tänkt för bara en person så om Anton och jag delar på det blir det ändå ganska mycket billigare än att bo på vandrarhem. Speciellt under jul där priserna är dubbelt så dyra. Dessutom ingick internet och tvätt, så vi tog det. Vi får stanna så kort eller lång tid som möjligt, bara vi säger till ett tag innan. Resten av kvällen har vi gått runt på stan och delat ut våra CVn, och det här landet är konstigt för överallt verkar de behöva folk som kan börja jobba. Nu känns det lite mindre osäkert. Och tänka sig, vem trodde att min första lägenhet skulle vara i Sydney?