Public holiday

Harbour St, Sydney 00.47 GMT+11

I går kom Sofia, min och Antons klasskompis från gymnasiet, in till Sydney. Det kändes konstigt att träffa henne här på andra sidan jordklotet. Vi gick runt och såg staden - lite av det man måste se när man är i Sydney. Vi var nere i hamnen och vi tittade på den äldsta området The Rocks. Vi satte oss faktiskt på Sydneys äldsta pub, Hero of Waterloo, och beställde varsin öl (förutom Anton så klart). Sofia åkte sedan tillbaka till sitt boende utanför Sydney. Senare på kvällen bjöd Simone och Louise med oss till en bar uppe i ett annat torn och inte Sydney Tower. Det ser ut som en vanlig skyskrapa och det finns ingen information nedanför om baren och restaurangen på 47:e våningen. Förutom vi fyra så var även tyskorna Connie och Merlene med, och senare kom tre andra och gjorde oss sällskap. Anton slog på stort och beställde en drink, Ruby sunset, medan jag avnjöt ett mycket litet glas rosé. Även denna baren snurrade sakta runt 360 grader och vi fick igen se Sydney i mörker, men upplyst av alla miljoner ljus, ovanifrån. När vi efter några timmar skulle betala så tillkom en extra avgift för att det var helgdag, en så kallad "public holiday surcharge". Vi undrade vafan det var för helgdag den 27 december, och när servitrisen kom till vårt bord frågar Simone plötsligt "What do you call this day?". Servitrisen blir lite tagen och svarar osäkert att hon inte vet vad man kallar denna helgdag. När vi går därifrån och är lagom sura, utbrister Simone irriterat "If it doesn't have a name, it's not a public holiday!". Och vi alla håller med.

I dag har Anton och jag, som man kallar det, glassat. Vi sov ganska länge och och åt en god frukost med grekisk yoghurt, nektariner och lönnsirap. Sen ville jag se om jag kunde hitta en klänning till nyår på mellandagsrean, men vädret blev så fint. Eftersom Anton skulle jobba klockan sex och klockan var redan ganska mycket, bestämde vi att utnyttja utrustningen på vårt dyra boende. Vi bytte om till badkläder, åkte till 18:e våning, gick upp en extra trappa till taket och lade oss i varsin solstol bredvid poolen. Där låg vi och lyssnade på radio, läste och bara tittade på utsikten över Sydney och på alla plan som skulle landa och lyfta borta vid flygplatsen.

Skipping Christmas

Harbour Street, Sydney 22.30 GMT+11
I förrgår var det alltså julafton och trots att australiensarna själva firar denna högtid, passar inte julen in här. Vi bestämde oss ändå att unna oss lite extra (>>Det är ju ändå jul<<), så vi tog med Simone och hennes danska vän Louise på picknick i observatorium-parken nere vid Harbour Bridge. Vädret var helt lysande; stekande sol och klarblå himmel. Vi satt i skuggan och åt kycklingvingar, kex med brieost, vitlöksbröd, morots-stavar, tomat- och mozzarella-sallad, nötter, plommon och vindruvor. Vi hade det väldigt trevligt - Simone och Louise är härliga - och vi skrattade mycket när vi försökte prata svenska och danska med varandra. 

Framåt eftermiddagen gick vi tillbaka hem där Anton och jag lite snabbt bytte om innan vi begav oss till svenska kyrkan i Sydney. Utanför stod så klart en hel hop med svenskar och Anton och jag höll oss mest för oss själva förutom att vi pratade med de vi träffat sen innan. Efter en stunds väntan fick vi gå in i kyrkan och vi satte oss på en bänk. Framme vid altaret fanns en stor duk där Kalle skulle visas, men det bästa var den riktiga granen som stod till höger. Och den var vackert klädd - inte alls som plast-granarna ute på stan. Kalle Anka började och ja, det var ju samma som alla tidigare år. Ärligt talat kändes det bara konstigt att sitta inne i en kyrka i Sydney med en massa svenska främlingar och titta på Kalle Anka. För mig så känns det bara konstigt att försöka fira jul här. Allt som betyder jul; kyla, snö, mörker, lov och framför allt sin familj, finns inte här. Så det är lika bra att konstatera att vi inte fick någon jul i år. Efter några Disney-avsnitt tröttnade till och med Anton och vi gick tillbaka hem.

Lite senare, vid 10-tiden, gick vi till Louise och Simones lägenhet. De bor också i en lägenhet mitt i stan, och de delar den med 6 andra backpackers. Vi alla och några till åt glass och fruktsallad och pratade och drack lite vin. Vi hade det jättetrevligt och klockan blev halv två innan någon tyckte att vi skulle gå ut på stan. Vi gick till en klubb som heter Side bar och där dansade vi en timme till jullåtar innan det stängde och vi gick hem och lade oss.

Nästa dag var vi givetvis trötta, men vädret var lika bra som dagen innan, så Louise och Simone smsade att vi skulle dra till Manly Beach. Vi tog bussen ner till hamnen och spydde galla över det fruktansvärt överdrivna julpyntet på bussen som gjorde att det kändes som om vi satt i byn i Grinchen-filmen. Vi tog färjan med två tyskar från deras lägenhet och låg och päste på stranden hela dagen. Det var dessvärre förbjudet att bada den dagen på grund av kraftiga strömmar som orsakade höga vågor och vi var för lata för att promenera några minuter till en annan strand. Men vi gick ändå ner till strandkanten och sköljde oss med det salta havsvattnet. Äntligen fick vi lite färg!

I dag var vädret sämre, så Anton och jag har promenerat till Glebe och till en annan förort som heter Newtown. Där var vi och kikade i alla små bokhandlar och affärer som har Annandags-rea. Och så har ännu en jul passerat.

God jul

Det låter fruktansvärt falskt, men vi menar det.

Christmas feelings

Harbour Street, China Town, Sydney 21.34 GMT+11
I går var dagen ganska slö. Men vädret blev bättre. Anton gick till jobbet klockan sex som vanligt, och jag gick och fikade med danskan Simone. Hon är en kollega till Anton och har hand om 12-14-passet. Det var henne Anton frågade hur hon hade fått sitt jobb, och som då tipsade Anton att fråga på samma restaurang. Vi gick och fikade på en mysig restaurang i Glebe, och jag beställde en "Big Fat Cappuccino". Vi satt och pratade länge och det var riktigt trevligt. Simone har varit i Australien i 4-5 månader och har rest ner längs östkusten, så hon kunde bidra med lite tips. I Sydney fick hennes vänner jobb snabbare än vad hon fick, så hon visste en del om hur ensam man kan känna sig i en storstad och hur mycket man kan längta hem.


I dag har det varit riktigt varmt och helt soligt från tidig eftermiddag. Jag ångrar nästan att vi inte gick och badade. Anton och jag gick till Paddy's Market, en stor marknad där man kan köpa alla sorters frukt och grönsaker billigt. Vi har bestämt oss för att lyxa till det lite till jul, så vi gick också till en europeisk liten affär, driven av en äldre herre från Tjeckien, som säljer alla möjliga sorters europeiska matvaror. Vi köpte lite Leksands knäckebröd, dansk brieost och choklad. Sen träffade vi Lundabon Boel, från fiket i Glebe häromdagen, och gick åt Caesarsallad på stan. På den restaurangen fick vi en svensk servitris som, liksom vi, kommer till svenska kyrkan imorgon för den svenska jultraditionen. Det var verkligen en sista julrusch på stan i dag. Australiensare är allt bra konstiga. Överallt extrema juldekorationer i form av julgranar och julbelysning trots att det är den ljusaste tiden på året. Jultomtar klädda som hemma och julsånger om snö och kyla fast att det är 25 grader utomhus. Många har inte ens sett snö. Det får julen att verka så äckligt kommersiell och importerad. Det passar inte in. I alla fall så gick Anton, Boel och jag och köpte iste och frappuccino och satte oss i Hyde Park i solen och värmen. Imorgon är det julafton, och det har aldrig känts mindre juligt. Men åh, vad jag älskar solen.

Enjoying life in Sydney

Harbour Street, China Town, Sydney 00.16 GMT+11
De senaste dagarna har vi fortsatt att utforska Sydney, och vi har unnat oss en hel del. Det finns väldigt mycket att se och göra. I fredags kväll var vi på nattmarknaden i China Town som hålls varje vecka. Det var trevligt, men den var ganska liten och det kändes konstigt att en asiatisk marknad var så dyr, när de i Asien annars brukar vara mycket billigare. Vi fortsatte i samma anda och gick på en annan marknad på den soliga lördagen. Marknaden var i statsdelen The Rocks, som ligger nere vid hamnen och är Sydneys äldsta område. För resten av världen betyder det att det inte är speciellt gammalt (1800-tal) men arkitekturen skiljer sig från resten av staden. The Rocks består av små låga stenhus, och det påminner lite om Gamla stan i Stockholm. Både Anton och jag tyckte det var väldigt mysigt där. Marknaden var dock ganska exklusiv, men vi kostade på oss ett spett med chokladdränkta jordgubbar och marshmallows.

Vi besökte också Sydneys observatorium som ligger där i närheten. Det är ett gratis museum, och det ligger på en hög punkt, i en sluttande park. Därifrån hade vi en fin utsikt och det kändes som sommar den dagen. I parken pågick också tre bröllop den stunden vi var där.

Observatorium

Vi har också utforskat lite mer av Sydneys nattliv, både i lördags och måndags kväll. Det är alltid väldigt mycket folk ute och det verkar vara en salig blandning av Sydneybor, andra australiensare, backpackers och övriga turister. I går träffade vi en dansant australiensare ute på krogen; Rohan Lorien, döpt efter två riken i Sagan om Ringen.

I dag besökte vi statsdelen Glebe, som ligger i utkanten av Sydney, på gränsen till förorterna.  Den ska tydligen vara populär bland backpackers. Vi tog bussen dit och satte oss på ett av alla små caféer. När den unga servitrisen bad ut våra beställningar frågade hon oss var vi är ifrån. Jag svarade "Sweden", varav hon utbrister "Me too!". Det visade sig att hon är född 92 som vi, kommer från Lund och heter Boel. Det är så mycket svenskar ute. Det är kanske inte vårt högsta mål att träffa svenskar på andra sidan jorden men, som Anton och jag konstaterade, så är det ju roligt att ha fler vänner när man väl kommer hem. Efter caféet gick vi upp till Sydneys universitet, som ligger i Glebe. Det var en gammal byggnad och såg ut som ett slott eller ett fort. Väldigt mäktigt och häftigt. Campus var stort och alla ämnen verkade finnas där. Det startade en diskussion om att plugga vidare mellan Anton och mig, och vi blev nog lite sugna. Hur häftigt hade det inte varit att plugga i Sydney?

Nu i kväll var vi uppe i Sydney Tower. Det är ett 309 meter högt torn med en restaurang och bar längst upp. Antingen kan man betala runt 30 dollar för att åka upp till en avdelning och ta kort eller så kan man, som Anton och jag gjorde, klä sig fint och åka upp till baren och köpa en 10-dollar drink. Vi satt där i baren och såg ut över den fantastiska utsikten över Sydney på kvällen. Som om inte det var nog, roterar baren sakta 360 grader så vi såg verkligen hela Sydney medan vi satt och smuttade på vårt mousserade vin. Det kändes fint.

Anton har ordet

Då gör jag, Anton, ett litet gästinlägg här på bloggen. I dag strosade vi som vanligt runt på stan efter att vi sent omsider hade kämpat oss ut ur sömnens rike. Väl tillbaka i vår boning blev det lite avkoppling innan det var dags för mig att gå till arbetet. Mitt yrke består i att distribuera små kvadratiska papperslappar med erbjudanden om maträtter från 9 dollar till förbipasserande på gatan. Dessutom ska jag le glatt. På eget initiativ sa jag sir/madam för att påkalla uppmärksamheten hos de personer som behandlade mig som en vägg så ful att de vände bort blicken. Inte för att jag tjänar något extra på att dela ut många lappar, men i alla fall... Från klockan 18 till 21 stod jag alltså på trottoaren i sommarkvällen i centrala Sydney med Winnerbäck i öronen och log sådär lagom falskt och inställsamt. Det var riktigt njutbart. Förutom att jag får betalt per timme så erhåller jag dessutom ett gratis mål mat efter avslutat dagsverke, vad mer kan man begära?


I morgon planerar vi att besöka nattmarknaden här där vi bor i Kinastan och på lördag blir det ännu en marknad i the Rocks. Eftersom det är kväll här nu så bjuder jag er alla en god natt!

Ett hederligt arbete. Fast svart såklart.

Just another day in Sydney

Harbour Street, China Town, Sydney 20.31 GMT+11
Anton och jag har flyttat in i vår lägenhet. Eller ja, vårt rum. Förutom den kinesiska kvinnan Michelle som äger lägenheten, bor här också en ungt kinesiskt par. Men ingen av dem är hemma särskilt mycket. Vi delar alltså kök och badrum med dem, men det har varit problemfritt hittills. Förutom att de inte verkar vara jätterenliga av sig, för det är alldeles fett och smutsigt på skåp och väggar i köket. Det finns bara en säng i vårt rum, men Michelle hade en tjock madrass över som vi lade in i rummet, och skjuter under sängen på dagarna. Lägenheten ligger mitt i China Town och i utkanten av innerstan i Sydney.


I söndags flyttade vi hit, och i måndags gick vi en guidad tur genom staden. Det var gratis, förutom att man kunde skänka någon slant till guiden efter turen om man tyckte det var värt det. Och det var värt det. Guiden var en riktig "Sidney sider" (Sidneybo) som tog oss runt hela stan och berättade både om Sydneys historia och små anekdoter. Vi fick veta att den danska arkitekten Jørn Utzon inte fick bygga klart sin vision eftersom regeringen ville dra ner på kostnaderna. Utzon återvände till Danmark, nämndes inte vid invigningen 1973 och fick aldrig se Operahuset färdig i verkligheten. Tydligen var inte regeringens arkitekter särskilt skickliga och idag är ljudet så dåligt inne i Operahuset att det skulle kosta 1 miljard dollar att justera.


Igår gick vi runt och letade mer jobb på stan. Jag lämnade in mitt CV på fem ställen, så det kändes skönt. Anton och jag har varit ganska lata de senaste dagarna, och köpt godis och tittat på vårt nya favoritprogram Pan Am. Man tror inte att man ska känna sig så slapp när man är ute och backpackar, men det gör man. I alla fall gör vi det. Men igår kväll skulle det vara livemusik på baren "3 wise monkeys", så vi gick dit. Väl där började en amerikansk kvinna i 40-årsåldern prata med oss. Hon och hennes man var på smekmånad i Australien och vi alla började prata. De tyckte det var häftigt att vi reste ensamma så unga, och berättade att det inte alls var så i USA. Kvinnan i paret var väldigt pratsam och trevlig och ville bjuda oss på mat, men köket hade stängt. Hon berättade att hon var lärare i amerikansk historia och i religion, och hon berättade om sina två barn. Vi pratade lite om skillnader mellan USA och Sverige, och hon tyckte det var fantastiskt att vi fick gå i skolan gratis. Men så började hon berätta att de var konservativa republikaner och hon berättade hur hon hade funnit gud i sitt liv. Anton och jag blev nog båda lite förvånade, och innan de gick bad kvinnan mig räcka fram handen och så satte hon på mig sitt armband där det stod "God's got this". Och sen gick dem. Det jag tyckte var konstigt var att de båda var så trevliga. Jag tror att man lär sig att öppna sina sinnen när man är ute och reser, men jag tror också att man gör allt in i det sista för att slippa ändra på sina åsikter och värderingar. Utomlands så söker man sig till människor som bekräftar ens egna åsikter, och därför tycker man om dem. Jag vill tro att konservativa republikaner inte gillar att prata med andra sorters människor och går ständigt runt och bär på sina vapen. Detta paret berättade att de aldrig går runt med vapen, att det är olagligt där de bor. Jag vill tro att jag ändras för att jag är ute och reser, men samtidigt känns det så svårt för mig att erkänna att de här konservativa amerikanerna faktiskt var trevliga. Det betyder inte att jag tycker som dem, eller att jag kommer bära armbandet. Men de var faktiskt trevliga.


Idag gick Anton och jag ner till till hamnen och gick över Sydney Harbour Bridge. Den är 1149 meter och världens bredaste bro med en båge. Vädret klarnade upp när vi gick på bron och vi hade en riktigt vacker utsikt över Operahuset och hamnen. På väg tillbaka fick Anton ett jobb! Vi frågade en tjej på gatan som delade ut reklamblad för en restaurang hur hon hade fått sitt jobb. Hon var tydligen dansk och berättade att ägaren behöver en till som delar ut reklamblad på kvällarna. Så Anton gick in och frågade ägaren och svaret blev: "Can you start tomorrow?". Eftersom det vid det tillfället kändes så löjligt lätt att få jobb, ville Anton helst svara "Är det okej om jag börjar på måndag?" (som vår mattelärare Karlgård brukade svara när han fick jobb på 70-talet). Anton ska jobba tre timmar om dagen och tjänar 12 dollar i timmen. Det är inte jättemycket, men det täcker hyra och mat varje vecka. Anton är alltså officiellt en "flyer boy"! Direkt när jag fick reda på hans betyg i somras visste jag att det skulle bli något bra av honom.

Dagarna försvinner lite i varandra här. Det känns konstigt att vi inte ska åka hem snart. Det är konstigt att planera för så lång tid framåt. Jag vet inte ens hur lång tid framåt. Men jag antar att vi kommer skapa ett liv kring det.