Vi är på väg. Igår tog Anton och jag farväl av våra familjer på Landvetter och 17.30 lyfte planet mot Bryssel. Det var en kort flygning, som skyndades på av att jag lyckades somna. I Bryssel var vi inte heller långvariga. Anton gick och klagade på att vi inte fått något "snack" på planet, som det stått på biljetten, och vi hade blivit hungriga. Vi satte oss på en av flygplatsbarerna och åt varsin club sandwich. Mycket mer hann vi inte med innan det var dags att boarda planet till Abu Dhabi. Vi tog också farväl av den kalla, europeiska luften som mötte oss på väg ut i planet.
Trots att det var ekonomiklass hade varken Anton eller jag suttit så lyxigt på ett flygplan. Vi hade egen tv-skärm med tillhörande fjärrkontroll/telefon (som man kunde ringa varandra med och ner till marken), säte som åkte framåt när ryggstödet fälldes bakåt och justerbar kudde så att nacken fick stöd från sidorna. Dessutom fick vi välja bland tre rätter, och beställa hur mycket dryck vi önskade. Jag är inte så förtjust i flygplansmat - åkandet gör mig lite illamående - men det var faktiskt god mat. Efter att jag glott på några avsnitt av Vänner, Fraiser och Cougar Town försökte jag sova. Men det var svårt, trots att jag var väldigt trött. Jag kände hur obekväm jag började bli i benen av att allt blod åkt ner till fötterna. Till sist sov Anton och jag en liten stund trots allt, innan vi landade i Förenade Arabemiraten och Abu Dhabi.
Luften som mötte oss här var mycket mer behaglig. Men jag var så matt och det enda jag kunde tänka på var att få sova. Vi tänkte först att vi skulle lägga oss en stund på flygplatsen (klockan var bara 06.40 lokal tid vid landning), men vi gick inte förbi någon lämplig sovplats på väg ut. Vi bestämde oss därför för att åka in till stan direkt, men att vi skulle låsa in en av våra handbagageväskor först, så att vi skulle slippa bära på den. Vi blev tillsagda att tala med Airport Service. Abdullah bakom disken informerade oss om att det kostade 20 dirham (40 kr), och det verkade ju överkomligt. Abdullah gick iväg och bad oss vänta en stund. Det visade sig att vi väntade på "the wrapping guy"; en man som plastade in väskan av okänd anledning och det var naturligtvis obligatoriskt. Denna tjänst kostade 15 dirham extra som vi betalade direkt till "the wrapping guy" och dessutom tvingades vi följa med in på lagret och se den bli packad.
Vi tog första bästa buss in till Abu Dhabi city, och det kostade 12 spänn för två. Rimligt för vår budget. Utsikten från bussen blev snart storslagen; vi möttes av Seikh Zayed Mosque, som fick mig att tänka på Aladdin. Efter 40 minuters resa kom vi in till centrum, och där tog vi en taxi till stranden. Vi hade nämligen inte övergett våra tankar på sömn. Havet var kornblått och klart. Stranden var nästintill vit. Vi fick betala för att gå in på en avskild del av stranden där de hade solstolar, och därefter fick vi betala igen för själva stolarna. Men sen fick vi lägga oss. Vi fällde upp parasollet för, let's face it, våra bleka, skandinaviska kroppar skulle inte klara den arabiska solen utan solskyddsfaktor. Vi sov bara en stund, men det räckte för att vi skulle känna oss bra mycket piggare efteråt.
Det enda sättet att ta sig runt i stan var i princip taxi och eftersom det inte var speciellt dyrt, tog vi taxi till ett stort köpcentrum där vi åt och sedan till Empire Palace. Det var ett stort, lyxigt hotell som vi kikade runt i en stund. Abu Dhabi är inte likt någon stad jag varit i. Det som skiljer den mest från andra städer, var att den var så... felfri. Det fanns inte en minsta fläck på byggnaderna och inga ojämnheter i marken. Marmorgolv var nyputsade och glänsde både inne och ute, och träd var klippa i identiska former längs gatorna. Stranden var inköpt från Sahara. Överallt var man tvungen att betala för att komma in, och vi vågade inte gå över det ditplacerade gräset för det var så välklippt. Eftersom det inte kändes som om man kunde ta vägen någonstans, kändes staden lika konstgjord som den antagligen är. Men det betyder inte att det inte är häftig. Vi fick till exempel ta del av en flygplansuppvisning i luften, nationaldagen till ära.
Resten av dagen spenderade vi med att åka fram och tillbaka till platser med taxi för att inte få solsting i värmeböljan. Det var inte heller läge att byta om till korta shorts i stan när man omgavs av människor omsvepta av heltäckande sjalar, män som kvinnor. Till sist verkade vi dock hitta en lite mindre perfekt del av av staden och det var intressant att kika runt i "Islamic Garments"-affärer. Men vi hade redan tröttnat lite; vi var trötta och svettiga, så vi hoppade (efter en lång väntan) på första buss tillbaka till flygplatsen. Där tog vi en välbehövd (men dessvärre kall) dusch. Nu sitter vi vid gaten, men ska försöka gå runt lite innan den 14 timmars långa resan till Melbourne. Snart är Anton och jag igen, som kapten säger, "ready for take-off".
